Att läsa Kapitalet, del 1

Jag går en kurs om Marx vid New School. Istället för att fokusera på filosofihistoriska saker, t.ex. Marx' relation till Hegel, närläses texter ur perspektivet: kan vi göra något vett av det här? Jag gillar det här angreppssättet. Själv har jag tragglat mig igenom del ett (och lite till). Eftersom det är mycket folk på kursen, och min formella status där är "åhörare", tänker jag samla några spridda Marxtankar här. För att helt enkelt fundera över vad jag läser.

Det som slår mig när jag kommit så här långt/kort är hur annorlunda Marx närmar sig ekonomi i jämförelse med de skribenter för vilka ekonomi är något självklart, att det är självklart att vi mer eller mindre vet vad ekonomi är och att uppgiften består i att reda ut de tekniska detaljerna. För Marx, som var kritisk mot klassiska ekonomer som Smith och Ricardo, ligger det inte till på det sättet. Om det är något som kännetecknar "metoden" hittills - för att inte tala om stilen - är det att ekonomi framstår som något synnerligen märkligt. Det ekonomiska systemet tycks på något sätt ligga fjärran om hur saker normalt är - samtidigt som en viss typ av beskrivningar utgående från att bonden byter vara med fiskaren är lockande klara. Ekonomins värld är inte en värld av saker, användning, nytta, olika uppgifter som måste göras, att dela uppgifterna mellan folk på ett praktiskt sätt, seder och bruk. Men ekonomi kan inte heller helt kapa av banden till dessa saker. Vilken röra! (Jag förenklar genom att prata om ekonomi där Marx talar om en ständig utveckling av kapitalismen, ok?)

Frågan som möter oss i del ett är: hur blir vanliga saker som ett tygstycke, en flaska Brandy eller en påse mjöl varor? Samma fråga skulle inte fungera lika bra om vi hade iPod, spikmatta, D&G-väska som exempel. Man måste såklart fråga varför det är just här Marx börjar. Varför börjar han inte med en transaktion, med vinstskapande eller ojämlika relationer? Det finns säkert flera svar. Ett är att genom begreppet vara synliggör Marx hur ekonomin på något sätt tar avstamp från den sociala världen av nytta och användning, abstraherar från denna, för att sedan skapa en ny form av socialitet - så läser jag honom. Där klassiska ekonomer velat säga det ena och det andra om ekonomi som system försöker Marx göra något helt annat. Han rullar upp ekonomins värld, den värld som skapas av ekonomins relationer. Det är något av fenomenolog i Marx när han börjar med hur saker "ter" sig, för att går djupare och djupare ner i spelet mellan hur något ter sig och vad något är. Ekonomi tycks vid första anblick vara ett utbyte av varor som har värde. Ekonomer skulle säkert applådera, just det, varor som har värde som cirkulerar. Där börjar Marx gräva.

Begreppet värde blir viktigare än något annat. Marx gör en skillnad mellan bruksvärde och bytesvärde. Bruksvärde är helt enkelt användning i dess allra mest allmänna bemärkelse. Det är ingenting gulligt med bruksvärde, ingenting idealiserande. Bytesvärde är ett värde som är förknippat med ekonomiska relationer. Kapitalet utreder vad detta ska betyda och vilken relationen är mellan bruks- och bytesvärde. Som det ska visa sig är relationerna mycket komplexa och av flera slag (vilket ibland sopas under mattan när den här distinktionen kommer på tal). Å ena sidan är kapitalismens utveckling ökad abstraktion i och med bytesvärde. Bytesvärde grundar sig inte på bruksvärde. Å andra sidan verkar det finnas något slags begreppsliga gränser kring vad en vara alls kan vara: något som någon köper utifrån ett behov. Å tredje sidan kommer bruk och utbyte att bli alltmer ihopråddade i kapitalismen där saker tillverkas för att säljas.

Det är redan i del ett som Marx lyfter fram sin värdeteori, enligt vilken en varas värde INTE skapas t.ex genom relationen mellan tillgång och efterfrågan eller någon skum subjektivitet. En varas bytesvärde grundar sig enligt Marx på det arbete som kvantitativt, tidsmässigt, finns inne i varan.

"Objects of utility become commodities only because they are the products of private individuals who work independently of each other." (165)

Det här är en aspekt av Marx' tänkande som många avvisat som löjeväckande. För att svara på det borde man vara ytterst klar över vad värdeteorin tänks uträtta, vad slags teori det är.Värdeteorin blir också viktig för att visa på flera spänningar inom kapitalismen - spänningen mellan arbete och kapital. När Marx säger att det abstrakta arbetet, den socialt nödvändiga arbetstiden, bestämmer värdet på en vara, då är "värde" inte alls samma sak som pris, även om de inte är helt orelaterade. För den klassiska ekonomen är värde inget märkligt. Vad säljaren är villig att sälja för och vad köparen är villig att köpa för. Inga konstigheter. För Marx, däremot, är begreppet "värde" mycket, mycket knepigare. Jag är inte säker på om jag ännu förstår vad slags begrepp det är hos Marx. "Värde" är alltså ingenting som strömmar ut ur en sak på grund av dess egenskaper. Inte heller är det ett rent konventionellt begrepp. Snarare tycks Marx vara ute efter ett slags relationalitet som skapas i skärningspunkten mellan arbete, ting och en framväxande kapitalbaserad marknad. Här vill man så klart fråga: är den här frågan alls intressant? Jag skulle säga: i högsta grad, för att förstå vad det är förstå de sociala förutsättningarna för en kapitalcentrerad ekonomi där tillväxt står i centrum. Jag kan hålla med Marx om att en vara är just en "social hieroglyf". Precis som Marx skulle jag säga att pengar TYCKS ha en självklar relation till varor, men att detta är något som egentligen borde ses som spektakulärt. Jag ska återkomma till det (hoppas jag): att en vara motsvarar en viss mängd pengar får oss lätt att tänka på en vara som något "i sig" och som just genom det döljer dess egenskap av "stelnat arbete" (för att nu använda det språk som Marx tyr sig till).

I denna analys av värde och arbete är det en rörelse som görs som verkar återkomma, och det är kontrasten mellan det levande och det döda. Det är en rätt så kuslig värld Marx målar upp (det vimlar av spöken, monster, vampyrer och magi i Kapitalet). Det vi vanligen tänker oss som levande - levande aktivitet - får ekonomiskt värde bara när det är dött, dött arbete konserverat i varan. Marx' moraliska patos skymtar fram då han säger att relationer mellan människor i den ekonomiska världen blir relationer mellan ting. I kontrast till den klassiska ekonomen är uttrycket för ekonomiskt värde ett oändligt antal varor som speglar sig i varandra, snarare än köparen och säljaren som småpratar på torget om vilket pris som ska sättas. Ännu en gång: en ENDA vara kan inte säga något om vad ekonomiskt värde är. För att visa vad ekonomiskt värde är måste vi säga något om relationen mellan FORMER AV ARBETE (som blir kvantitativa, privatiserade, sociala) och relationen MELLAN VAROR. En fråga anmäler sig: Marx tycks säga något viktigt om ekonomiska institutioner här. Att den ekonomiska logiken gradvis börjar leva ett eget liv, att det uppstår en social form som ingen har kontroll över. Men vilken är kontrasten här? Vad innebär det att människor HAR kontroll över en ekonomisk institution?  
I del ett tar Marx sig an cirkulationen av varor. Han försöker visa hur detta innebär att arbete abstraheras till arbetstid. Han visar också hur pengar uppstår ur en logik som finns i cirkulationen av varor: att värde är något mätbart och att alla varor står i relation till varandra på samma sätt, utifrån begreppet värde. Universell måttenhet behövs, pengar. En vara är vad den är bara i ett likhets- och skillnadsförhållande till andra varor (här får Marx igen grotta ner sig i hegeliana). I det här avsnittet rör vi oss ännu inte i kapitalets värld, utan i något slags förstadium. Men rörelsen är klar: genom en underlig form av transsubstantiation förvandlas arbete till varor till pengar. Marx tänker här för att tydliggöra ett drag i kapitalismen på en vara som byts ut mot pengar för att sedan ett köp av en annan vara kan ske. Här finns ännu ett spel mellan bruks- och bytesvärde som Marx gottar sig åt i många intrikata formuleringar (Marx äääälskar formuleringar om hur saker speglar sig i varandra eller uttrycker sig eller realiserar sig i varandra). Ändå finns här en tendens till nivellering av varor: "In their money-form, all commodities look alike."

Analysen är knappast ett försök att empiriskt måla upp kapitalismens ursprung och utvecklingsskeden. Snarare verkar det röra sig om att en begreppslig studie där begreppen hela tiden är historiskt förankrade. Det skulle vara viktigt att förstå vad exakt Marx tänker sig att denna utvecklingshistoria om kapitalismen är, eftersom den bild av ekonomi han tycks tala emot är tanken om ekonomi som en sorts naturlig utväxt av mångfalden av mänskliga behov. För vissa ekonomer verkar historien om arbetsdelning, enkelt byte av varor och kapital bilda en stegvis historia där moderna former av kapitalism helt enkelt är mera komplexa varianter av ett grundläggande mänskligt fenomen. Så mycket är klart: det är INTE den historien Marx berättar. Ändå är jag - ärligt talat - inte i det här skedet alls säker på hur Marx ser på institutionella förändringar (vid vissa tillfällen kan jag verkligen förstå varför vissa strukturalister flockats kring herr Marx). Jag får verkligen lägga band på mig för att inte börja grubbla över vilken form av abstraktion som kommer först (är det arbetet eller varan?) - kanske Marx egen text i någon mån bjuder in till dylika gå-in-i-väggen-frågor, "HUR UPPSTÅR VÄRDEFORMEN EGENTLIGEN"? Hur ska man beskriva övergången från varor som byts mot andra varor till en logik där kapital investeras för att skapa mera kapital? Finns det historier om brott, dvs. om två ekonomiska processer som har liknande fenomen (vara, värde) men som icke desto mindre uppvisar helt olika former av rörelser (utbyte av varor är en begränsad process, strävandet efter ökat kapital tar aldrig slut).

Det är också lockande att fråga varför Marx inte direkt ger sig i kast med en moralisk kritik av kapitalismen. Marx säger uttryckligen att individer är intressanta endast som representanter för en klass. Här kan man fundera på hur Marx använder ett språkbruk för att beskriva kapitalismen, som enligt Marx inte känner några skillnader alls, förutom kvantitativa. För varor gäller detta, men också för arbete - och också för det liv som arbetaren lever (vi kommer dit sen). Om det finns en moralisk tråd i texten så här långt är det i dess eget arbetsamma strävan: att inte ta ett sätt att tala om ekonomi för givet, ett sätt att tala som får en historisk situation att framstå som en variant av ett evigt tillstånd. I den här delen försöker Marx beskriva - för att uttrycka det på mitt sätt - olika skikt i en kapitalistisk ekonomi som kan tydliggöra det han i själva verket är intresserad av: en värld av KAPITAL.

När man läser Marx är det en jädrans massa nummer om abstrakt och konkret. Eller kanske är det jag som fastnar i den distinktionen? Här måste man tror jag acceptera att "det konkreta" för Marx spelar olika roller. Dels är det något som vi lyfter fram som ekonomins självklara kärna, det här är enligt Marx ett "sken", vilket inte är direkt samma som "falskt sken". Å andra sidan är det konkreta något som förändras till något abstrakt genom samhälleliga institutioner (arbete, framför allt). Sedan har Marx en massa vändningar i texten som jag skulle tillskriva hans hegelska språk, typ att varan endast utgör arbetets fysiska skal. Det är passager där Marx råddar in sig i kontraster mellan varan som fysiska egenskaper och värdet som en abstrakt egenskap och hur de här kan eller inte kan ha någon relation till varandra. Sist och slutligen är kontrasten mellan det abstrakta och det konkreta uttryck för ett slags genuin förundran över det ekonomiska systemet. Hur kan väldigt konkret arbete - att fylla en bunke med innehåll, att trycka på en spak - skapa ekonomisk tillväxt? Hur kan något så konkret som varor och arbetsuppgifter ha en relation till kapital som växer sig större och större? Vem är det som lägger guldägg?

Om ni tror att Kapitalet är en torr bok; tänk om. Det är en svår bok. Men intressant. Inför nästa del blir väl mottot: "Money extinguishes all differences."