Occupy Wall Street

På universitetet distribueras flyers om en stöddemonstration. Flera universitetet deltar. Vår Marxföreläsning ställs in. Professorer uppmanar studenter att gå. Jag är inte riktigt klar över vad Occupy Wall street är. Så långt är jag med, att det är en löst organiserad grupp som är missnöjd med det ekonomiska systemet. Däremot vet jag inte hur man ser på problemet, och alternativen. Flera statliga regleringar? Slut på kapitalismen? Jag förhandlar med mig själv och går till samlingsplatsen för vårt universitet. Två filosofistudenter är redan där. Dom är i full gång med att diskutera Heideggers begrepp om det förflutna. Marschen löper nedför Lafayette street. Håller på att bli omkullsprungen av en prominent filosof. Ser New School-personal här och där: fint. I en park nära stadshuset samlas en disparat samling folk. Universitetsmänniskor. Fackfolk. Andra. Folk ropar slagord ("we are 99 %", andra slogans om att staden och gatorna tillhör oss, om att ge pengar till utbildning istället för krig). Ett brassband spelar och det är nästan som karneval. Folk delar ut flygblad. Marschen går vidare längs Broadway. Packat med folk. Det är kanske den mest blandade grupp människor jag sett i New York. Unga människor, medelålders typer som förlorat sina jobb, stentuffa tanter och farbröder, hippies, hipsters, arbetare, tonåringar, anarkister, föräldrar med spädbarn, feminister, religiösa grupper, socialister. En grupp har ostar på huvet. Don't ask. Människor bär banderoller och skyltar som ser mycket heimlaga ut. Den bästa: You know things are messed up when librarians start marching. Marschen är omringad av poliser och staket. Jag har aldrig sett så många poliser på samma gång. Det sista kvällsljuset strilar ner på höga byggnader. Vinden blåser runt ett oändligt antal flygblad och skräp. Staden kokar, ljud överallt, trummor, folk som visslar, klappar, skriker, pratar. Tusen och åter tusen människor. Jag har glömt att äta lunch igen och blir glad då någon ger mig ett paket salta pinnar. Det känns underligt att gå mitt på Broadway. Det går inte att komma in i parken där Occupy Wall street-människorna häckar. För fullt. Människor står och tittar ner i parken. Mera slagord. WHOSE STREETS? OUR STREETS! FUCK WALL STREET! En del försöker marschera mot finanskvarteren. Polisen har slagit barrikader för några gator. Istället blir folk stående vid gathörn, omringade av polisbilar och poliser. Folk gör ingenting, tittar. Poliserna - tittar. I något skede blir det grinig stämning, poliserna ingriper på något sätt. Jag ser inte. En del yngre figurer är maskerade. Plötsligt är det tyst och skingrat. En dam grälar med en äldre dam i trenchcoat. Den ena skriker åt den andra att hon har tre jobb. En polis säger till sin kollega: it is what it is. Kollegan svarar: it is what it is. Den första polisen gäspar större än jag sett någon människa gäspa. Ändlös kortege av bussar och polisbilar. All annan trafik avstängd. Ett par finanstyper klagar att det är besvärligt att ta sig från A till B. Det kan jag tro. Jag undrar vad som rör sig i finanstypernas huvud en dag som denna. En polis gratulerar en annan till avslutat skift. Jag vet att människor inte kommer att gå hem på länge ännu. Jag har ingen lust att stifta bekantskap med pepparspray och ännu flera gäspande blåklädda figurer (det sägs att någon typ av terrorismenhet har inkallats också). Tunnelbanan vid Wall street är avspärrad. Istället slår jag följe med en personal trainer från Panama som tycker att marschen är begriplig men själv skulle hon inte delta i den. Jag vet inte egentligen vad jag själv uträttat genom att delta.

Det är något med den här oändliga massan av människor som drar åt ett visst håll som är både pirrande och oroande på samma gång. Kollektiviteten, men samtidigt de oändliga skillnader som finns i folks sätt att röra sig och föra sig. Att se så många människor ute på stan är både vindlande och lite klaustrofobiskt - massans oförutsägbarhet är både spännande och lite skrämmande. Det bestående intrycket är ändå att just den här kvällen är det inte shoppande människor och finansvalpar som äger lägre Manhattan - nu svämmar gatorna över av folk som har en sak gemensamt: de är förbannade över vart USA är på väg.

Det som jag åtminstone lärt mig under kvällen är att missnöjet med det kapitalistiska systemet är utbrett. Många föredrar att skylla det på girighet. Andra på dåligt skötta institutioner. Andra igen på orättvisa samhällsformer. När jag kommer hem ser jag otäcka scener på Youtube där poliser klubbar ner demonstranter. Annars är det en sak som jag slogs av: närvaron av kameror. Överallt. Folk som på olika sätt poserar, dokumenterar, vill göra intryck, vill fånga något, är uttråkade och distraherade, vill visa något för sig själva, vill visa något för sina Facebook-kompisar ("jag var där!") - men också: det här händer på riktigt, så här agerar polisen, så här agerar demonstranter. Ofta var jag osäker på om någon som såg medialt välutrustad ut var där i egenskap av journalist. Vad betyder det att säga det numera?