Att läsa Kapitalet, del två

Min läsning av Marx' skrifter sniglar vidare. Den här utläggningen omfattar del två och tre, bok ett, volym ett av vår favoritbok Kapitalet. Och nu träder vi för första gången över tröskeln, från varorna som hemlighetsfullt viskar till varandra till en värld av vampyrer som lever på blod: kapitalets värld. (Ja, Marx pratar hela tiden om vampyrer.) Frågan som här ställs är: vad är kapital? På vilket sätt är kapital annorlunda än en vara som byts ut mot en annan vara? Kapitalets rörelse är en annan. Kapitalet är pengar som via en vara blir pengar igen. En vara köps för att sedan säljas. Men om den här processen helt enkelt skulle repeteras vore den meningslös. Marx introducerar tanken om mervärde. På engelska förekommer också ett ord som gör mig en smula förvirrad, men som jag tror att kan förklaras enkelt: "valorization" (Verwertung). Om jag förstått rätt rör vi oss igen på storgubben Hegels jaktmarker: något förvandlas till något annat. Värde förs över på olika sätt, men det växer också. När jag jobbade på ett slags konsultföretag som forskar om industri stötte jag där ofta på begreppet värdeskapande. Begreppet förbryllade mig enormt. Jag gör mitt bästa för att hitta tillbaka till denna oklarhet nu.

Lägg märke till en sak. Värde är fortfarande inte något naturligt begrepp. Värde är på olika sätt rörelse. Värde är relationellt. Värde är förbundet med en viss typ av livsform. Nu snackar vi det värde som sammanhänger med varans form och varans rörelser på en marknad. Marx vill alltså se principen bakom ekonomisk tillväxt. Han irriterar sig på ekonomer som tänker att det handlar om att "få mer för mindre", ett slags lurendrejeri eller att höja priserna. Värde kan skyfflas runt på olika sätt men hur uppstår en ökning av värde (som inte är samma sak som pris)? Ekonomerna vill gärna göra gällande att en ökning av värde primärt har med utbyte att göra. Marx går delvis med på det, men säger att det också måste finnas något annat, något mera fundamentalt.

Marx' svar får mig nästan att trilla av stolen. Jag häpnar: han säger att en ökning av värde grundar sig på bruksvärde. Jaha, jag som trodde bruksvärdet var ute ur bilden just nu? Här är en del av marxistisk teori som åtminstone inte jag hört något betona (men jag har inte läst så mycket). Marx har drivit hem poängen att det enda som värde kan skapas ur är arbete. Maskiner eller andra hjälpmedel kan vara en del av den process där värde skyfflas runt, men de skapar inget nytt värde. Bruksvärdet som Marx har i tankarna här är människans kapacitet att arbeta. Det är genom denna underbara förmåga som mervärde kan skapas. Jag vill här påpeka vikten av att det primärt sett är mänskligt liv som Marx hela tiden pratar om här. Mänskligt liv kan ställas i arbetets tjänst för att skapa mervärde.

I tidigare samhällsformer fanns det olika former av nödvändigt arbete. Det arbetsbegrepp som Marx utgår från här kan tyckas simpelt, arbete som nödvändighet för att man måste över-leva. Men är det inte något som händer med den här nödvändigheten, historiskt sett? Att arbete sex timmar i jordbruket, kanske fem nästa dag, för att få in årets skörd - det här är en form av nödvändighet. Här finns det, så vitt jag ser, inget begreppsligt utrymme för att arbeta mer än man behöver. Vad tusan skulle det betyda? Vilken innebörd skulle detta ha? Om jag spinner vidare från det som Marx säger ganska lite om: det på behov grundade arbetet kunde vara uppdelat på olika sätt, och här finns det också olika socialt präglade former av att arbeta för andra, att jag jobbar fem timmar för eget behov och två för att samla ihop skatter. Här tycks finnas en relativt klar uppdelning mellan det nödvändiga arbetet och det arbete som görs för någon annan. I kapitalismen är situationen en annan, och detta är helt avgörande för Marx teori om värde. I kapitalismen arbetar jag kanske åtta timmar varje dag, om vi utgår från dagens standard. Men uppdelningen mellan nödvändigt arbete och det arbete som kapitalisten kan göra vinst på går inte att göra på ett konkret sätt här, även om vi som Marx säger kan ställa upp formeln. Grejen är att jag här måste arbeta åtta timmar för att få det att gå runt, även om jag i en annan mening bara skulle behöva arbeta fem. Konsekvensen av detta är att för Marx ter sig längden på arbetsdagen som något som hela tiden är förankrat i politisk kamp, klasskamp. Det här utreder han mycket noggrant med historiska exempel. Det nödvändiga arbetet är vad det är tidsmässigt, bestämt, men längden på arbetsdagen kommer hela tiden att förändras, beroende på hur mycket arbetarna exploateras.

Åtminstone gällande de här delarna av Kapitalet tycker jag att det är helt och hållet fel att säga att Marx skulle ha en mörk bild av arbete i allmänhet. Han PRATAR inte om arbete i allmänhet, utom för att spegla en allmän struktur i det KAPITALISTISKA samhället. 

Kapitalismen bygger på så kallat fritt arbete. Det är inte slaveri där arbetarna säljer sig själva. Arbetarna säljer sin förmåga att arbeta. Kapitalisten äger produktionsmedel. Arbetaren äger sin arbetskraft, som hon kan ställa till en företagares förfogande. Hon ger alltså upp sin förmåga, som blir kapitalistens instrument. I detta avseende är det inget alls som förändrats sedan Marx' dagar. Den här logiken stämmer i en rätt så stor utsträckning, i de flesta arbeten. Någon annan än arbetaren själv har bestämt villkoren för hur jobbet ska göras, någon annan bestämmer hur länge arbetet varar. Såväl under Marx' tid som nu förekommer yrken där det är en produkt som säljs, snarare än en arbetsförmåga, eller där man får betalt per produkt, och inte per tidsenhet - men sådana yrken har sinsemellan OLIKA relationer till den kapitalistiska strukturen (att sälja fisk till en fiskhandlare/att arbeta på ackord i en fabrik/att sälja en artikel). Kapitalismen förutsätter en splittring mellan arbete, ägande och konsumtion.

På samma sätt som andra varor har arbetskraften ett värde. Dess värde är det arbete som lagts ner i dess reproduktion - vad det krävs för att hålla arbetarna i arbete, hålla dem vid liv. Det här värdet kommer att variera historiskt, eftersom det innebär olika saker att leva under 1860-talet än att leva år 2011. När jag läser de här passagerna slås jag av hur mycket Marx egentligen betonar just denna aspekt: arbete som liv, liv som arbetsliv, liv ställt i arbetets tjänst. Men Marx går inte in i detta i detalj eftersom det inte är hans intresse. Ur synvinkeln att skapa mera värde är det inte intressant exakt hur arbetsinstrumenten förändras historiskt - eller hur arbetarens liv utanför arbetet hela tiden förändras. Kan man kritisera Marx här? Mitt svar: det beror på hur man uppfattar projektet som helhet. Om man vill läsa Kapitalet som en berättelse om den värld som kapitalet skapats ur och som skapas i och med en utbredd kapitalism - ja då blir det intressant att säga något om hur exempelvis reproduktivt arbete ska förstås. Det är ju det här som bland annat italienska autonoma marxister grunnat på. Framför allt: det är helt väsentligt att påminna sig om att det kapitalistiska arbetet inte klarar sig på egen hand. Detta KAN inte, både praktiskt och begreppsligt, vara den enda arbetsformen. Frågan är vilka slutsatser som ska dras av detta. --- Dvs vilken relation har oavlönat arbete till avlönat arbete. Här uppstår naturligtvis frågor om arbete som PERSPEKTIV på en verksamhet.

Det finns många formuleringar här som man kan snaska på. Bland annat säger Marx att arbete är "Unruhe" och objekten som arbetet skapas är "sein".

 "During the labor process, the worker's labor constantly undergoes a transformation, from the form of unrest, into that of a being, from the form of motion into that of object." (296)

Marx går bland annat in i en rätt rolig diskussion om hur produktionsmedlen innehåller spår av tidigare arbete, men det blir påfallande bara när något går fel i processen. Här finns alltså en alternativ distinktion om det stelnade arbetet och det levande arbetet. Men också produkter kan väckas till liv: av arbete. Det som Marx vill få oss att se här är hur arbetsprocessen är en avsiktlig process som har bruksvärden som resultat. Men det här är alltså ett helt annat perspektiv än kapitalismens, även om den här dimensionen, som jag förstår det, inte helt och hållet kan upphävas. Är detta viktigt? Ja: den kapitalistiska processen kan inte göras sig av med bruksvärdet, även om det är helt och hållet oväsentligt ur dess perspektiv (dvs, människors liv kan inte HELT bli en del av kapitalistisk process? det finns alltid något som skaver mot värdeformen?), men bruksvärdet i arbetskraft och i produkter får processen att rulla. Frågan om arbetets relation till kapitalet har såklart manglats i den marxistiska litteraturen. Är det så att arbetet bevarar något slags självständig identitet, eller uppgår det helt i den kapitalistiska processen?


Marx återkommande tanke är arbetet som drivande kraft i produktionen. Allt annat som behövs för att skapa vinst, t.ex. arbetshjälpmedel, fabriker, är "genomströmmat" av arbete. Utan arbete blir de här sakerna värdelösa - de förfaller. (Det här uttrycks tekniskt genom en LÅNG diskussion om variabelt kapital, som är arbetskraft, och konstant kapital, som är allt annat som kapitalisten måste köpa, och hur dessa kan variera på olika sätt så att värdet på produkten ändras.) Arbetet väcker en värld av fabriker och verktyg "från de döda". Oavsett hur nyttig en maskin eller en råvara är, kan det inte lägga till nytt värde. Utan den mänskliga aktiviteten finns det ingen kapitalistisk process, och ingen värld av ting. Även om förflutet arbete finns bevarat i ting osv. är det alltid det levande arbetet som skapar vinst. Ett annat sätt att uttrycka detta är att värdet som arbetskraften har är något annorlunda än det värde som denna arbetskraft kan skapa (Verwertung). Med andra ord: capital - an animated monster.

I det här skedet befinner sig Marx moraliska engagemang. I en ytterst raljerande ton beskriver Marx kontrasten mellan arbetaren som ser en orättvisa i att utnyttjas av kapitalisten och kapitalisten som tycker att det är nödvändigheten och dygden som talar. Kapitalisten känner inte några skillnader. Lägg märke till att Marx talar om kapitalisten som REPRESENTANT för en klass. Han säger alltså inte något om hur kapitalister är mest. I den här delen av Kapitalet skymtar också statens roll fram. Å ena sidan är staten en nödvändighet för att kapitalismen ska fungera (att pengar har den roll de har, exempelvis). Å andra sidan blir det juridiska systemet viktigt i kampen om arbetsdagen. Det börjar stiftas lagar om arbete. Arbete hamnar plötsligt på den politiska agendan. Den moraliska poäng som Marx gör här är det trots att arbete formellt sett är fritt är så att arbete är ett slags tvång. Man MÅSTE sälja sin arbetskraft. Arbetaren har förvandlats till ett medel i produktionsprocessen snarare än att arbetaren har ett antal verktyg till sitt förfogande för att arbeta bra. - Att Marx skulle ha övergett tanken om alienation i Kapitalet stämmer inte alls.