19 October 2011

husdjur, musdjur

Weil skriver någonstans om hur en annan människas närvaro i ett rum gör en avgörande skillnad. Vi reagerar på att någon kommer in i rummet, att någon är där, oavsett vem det är. Upptäckten att man inte är ensam i rummet är inte som att upptäcka att det finns ännu en stol i rummet som man inte sett.  Jag tänker:att "behandla någon som luft" kan bara vara ett undantag. Ett slags förträngning. // Jag vaknar av ett ljud. Soffan gnisslar som vanligt. Jag tittar runt i rummet med mina dimmiga ickeglasögon. Något stort och grådaskigt rusar från ena ändan av rummet och genom det skynke som agerar substitut för en dörr. Jag turnerar möjligheten som ofta dryftats bland analytiska filosofer: "mina sinnen kanske bedrar mig". (Hade en liknande episod där jag drog den skeptiska slutsatsen: Lindman är rädd för kryp & inbillar sig) Efter en sekund ratar jag den möjligheten. Djuret är högst antagligen en råtta, eller en mus. Lägenheten blir genast en mera sinister plats. Jag är inte rädd för råttor egentligen. Möss är ju rätt söta, resonerar jag stenhårt. Föräldrarnas katt fångar möss och tar in dem i huset. Jag har sett råttor på gatan utan att fundera något särskilt. Tänker glatt att det måste finnas mycket mat för dessa djur att kalasa på i de soptunnor som står på gatorna. Den här råttan blir jag rädd för. Otvivelaktigt är det ett liv som jag reagerar på. En levande varelse. En råtta är inte samma sak som t.ex. mögel på ett bröd. Råttan var uppenbarligen på väg någonstans. Råttan har en omvärld som den reagerar på precis som alla andra, djur och människor. Kanske är råttan lika misantropisk som jag. Den blev antagligen skrämd av den gnisslande möbeln och odjurshuvudet som tittade fram. --- Jag rapporterar mina sinnesintryck åt min rumskompis. Försöker hålla mig till att presentera mina aningar som en skotsk upplysningsfilosof. Nu förvandlas råttan till något helt annat. Ett problem på samma plan som att det är för kallt i rummet eller att taket läcker. Ett problem att fixa på mest effektiva sätt. En prominent yrkeskategori tar hand om dylikt. Min rumskompis har kanske numret. Det är en underlig kontrast. "Dear rat, I would much rather choose the line of gentlemanly non-interference, that we'd part ways in a mutually acknowledging way. Dear rat, I need a room of my own. You need one, too. I wish you the best of luck in all scavenging & other projects & you know, we are all in this together."

Jag funderar på att alliera mig med den argsinta gangsterkatten i kvarteret, men det är nog lönlöst.

6 comments:

ponks said...

"Som en skotsk upplysningsfilosof", Hahaha. Asg. Det är spännande jo, hur man reagerar på djur som man inte har bjudit in. En egen råtta som man hade satt dit skulle vara ok, men inte en som hittat dit själv. Då djur kommer oinbjudna blir dom direkt ens fiende, dvs nån som ev. kan äta ens mat eller vem vet, ANFALLA:)

ponks said...

Ursäkta, skriver som med av-hugget handen idag. Args fjshf dsmsk. När djur kommer blir dom direkt ens FIENDER, dvs SÅDANA som eventuellt kan äta ens mat eller vem vet anfalla. BLa bla.

Erik Secundus said...

Men vad uppnår man, eller vad säger man, när något är primärt på det där sättet?
Jag har ofta hört att till exempel uppmärksamhet är det primära, och att behandla någon som luft är det avledda, parasitära. Det brukar sägas att det moraliska är primärt också, och nihilism eller liknande är avlett och sekundärt.
Hur förändras vår inställning till t. ex. nihilism eller uppmärksamhet när vi tycker så här? Vad är det vi förstår då?

M. Lindman said...

Lotta: jo, ofta så. men kanske inte så klart ändå, gäller ju mest inomhus, på tex en gård vandrar det ju omkring hur många djur som helst som är varken inbjudna eller oinbjudna (fåglar, insekter osv). Helst skulle jag vilja vädja artigt till råttans känsla för takt och ton.

Erik: Jag tror inte jag tänker på primär/sekundär i någon filosofisk mening. Som att den ena kommer logiskt före den andra osv. Mera något i stil med den upplevelse Weil pratar om (om jag minns rätt): att sitta ensam i ett rum och någon kommer in. Att behandla andra som luft kan naturligtvis vara olika saker. En tes från Lindman (kanske är det New York som gjort mig benägen att fastslå teser, storgubbe och allt): människor reagerar på varandra. Det finns dimensioner av livet där vi inte reagerar på varandra - tex i en stad som NY där det är möjligt att helt enkelt gå med massan, till en viss punkt. Vad är det här för slags tes? Psykologisk, logisk, existentiell? Tja, jag tänker att det handlar om att förstå olika fenomen, som t.ex. att vara i en stad med miljoner andra människor. Sedan finns det exempel på 'responslöshet' som blir mera spooky, som att säga något till någon annan och det verkar som om man inte hade sagt något överhuvudtaget, för att den andra inte reagerar överhuvudtaget. Ett exempel på den här responsiviteten är kanske just att reagera på det någon säger, vilket, tycker jag, är helt och hållet omöjligt att tänka bort. Typ om någon frågar vad klockan är svarar jag, helt enkelt. Fast det vore fel att göra ett för stort nummer av spontanitet här, för det handlar egentligen inte om det.

h. said...

Primär / sekundär: Vad förstår man genom att använda en sådan distinktion? Ja, det beror väl på i vilket sammanhang det görs, vilket problem man vill komma åt.
Kanske kunde man uttrycka poängen på ett annat sätt: det "sekundära" är något spänningsfyllt - att behandla någon som luft är att låtsa en inställning som bara är möjlig eftersom denna någon just inte är som luft för en (man kan inte behandla luften som luft) - medan det "primära" inte är spänningsfyllt. I sådana sammanhang är det sekundära nära relaterat till självbedrägeri. Men i andra sammanhang kan man vilja göra andra poänger med distinktionen.

M. Lindman said...

Gillar det det med spanningsfyllt. Det klargor ngt av det jag hade i tankarna. Jag var inte alls ute efter att saga ngt som att "det moraliska ar primart". Ett sadan pastaende klargor oftast ingenting. (Det ar Johan Asplund som jag standingt aterkommer till, fastan han egentligen ar mera sociolog an filosof, men han ar mera intresserad av att forsta fenomen, som tex likgiltighet, an att dra allmanna logiska vaxlar.)