Inga saker i världen är så festliga som att läsa recensioner av Ulf Lundells böcker. Jag har inte läst en enda sida av Ulf Lundells författarskap, och kommer inte att göra det heller. Men listan på dinosaurieskelett i recensionen är häpnadsväckande:
1. Tomheten utanför murarna.
2. Väderleksobservatör. Regnet kommer in från väster. Mannen är genomblåst.
3. Huvudpersonen heter "Red" (jämnårig med författaren).
4. Red vankar av och an.
5. Red dricker för mycket.
6. Red vill bli kvitt sitt förflutna.
7. Börja om.
8. Den manliga friheten kallar.
9. Var hittar man mening?
10. Allt gammalt slagg.
11. Skulden.
12. Betydligt yngre och pikant bisexuella Anna. (Mums!)
13. Det enklaste vore att bara köra söderut.
14. Det går inte.
14. Den svenska samtiden.
14. Skånsk brunmylla.
15. Jämställdheten är bra för sexlivet.
16. Så en dag står han där med en hög müsli och har slagit sin fru, som varit otrogen med grannen.
17. Hans liv är plötsligt kaos.
18. Skita i allt.
19 Ge sig av.
20. Allt är i rörelse.
13 comments:
Det här får mig att tänka på det här:
http://www.djungeltrumman.se/kulturarbete/post/30295
Haha, jag tror att just det där inlägget låg och flöt i mitt undermedvetna när jag skrev detta. Vill vi inte alla höra skivan "Ensam och fri i regnet" (ursäkt mig TRIPPEL-SKIVAN) med herr Lundell, innerst inne, handen på hjärtat? Det är så fantastiskt kul att se hur lika listorna är, hur Lundell vandrar i sina spår. "Män utan kvinnor".
Om du vill ha ett verkligt starkt skäl till att aldrig läsa Lundell - jag är också lyckligt obeläst på honom - se här:
http://www.dn.se/dnbok/dnbok-hem/ulf-lundell-vid-porrens-granslinjer
Igår hann jag fundera om det skulle vara kul att provläsa Ulf Lundell, om det är lustigt på samma sätt som Kalle Linds skildringar av gubbar är roliga. Idag tänker jag raskt om.
Jag provade läsa den där Jack i gymnasiet. Tyckte att den var tråkig, sen sa mamma att "usch nej, läser du den där." Sen slutade jag.
Fast din lista är ju riktigt aptitretande!
Har läst Lundell, fast i min späda ungdom, då tänkte jag såhär i mitt nyponroshuvud: Mannen har Sanningen.
Lotta: klok mor!
Anna: jo, Jack är väl lite av obligatorisk ungdomslitteratur. Jag tror jag blev så avskräckt av att försöka läsa On the road på finska (med åländsk finskundervisning i baggaget) att jag i stort sett lämnade gubbförfattarna med frihet&kvinnor på agendan ifred. Istället läste jag andra "djupingar" som Hermann Hesse (där gubbar vankade fram och tillbaka och tänkte på sina drifter, typ, eller hur det nu var).
"Lundells balansgång längs den vassa eggen mellan nationalromantik och nationalpornografi" - det är ju inte sällan romantiken och porren ramlar in på samma gång när man sysslar med "national-".
På Åbo konstmuseum pågår just nu en stor utställning med Carl Larsson, i mitt tycke kanske den allra mest bisarra satsningen under hela kulturhuvudstadsåret. Han och Anders Zorn gav sig med stor iver in på att erotisera Dalarna när det begav sig.
Jag läste en Facebook-status om att gå på Carl Lasson-utställning i Åbo. Då tog jag det ett väldigt lustigt skämt.
Hermann Hesse är världshistoriens mest avskyvärda författare - så var det sagt. Jag har svårt att tro att någon - t.ex. Lundell - ens kommer i närheten av honom. I ett utslag av svårartad masochism har jag läst tre böcker av honom. Jag ångrar mig djupt.
Då är vi två som ångrar oss. Avskyvärd är nog det precisa begreppet. Som tur är har jag dåligt minne och minns nästan inget av de där böckerna, som jag läste som sextonåring. Jag blir chockad att se att Hesse säljs t.o.m. i respektabla bokbodar här i New York.
Det är ju lite märkligt att Hesse ändå har en viss status, han har ju t.ex. fått nobelpriset. Å andra sidan var det en del på den där tiden som fick nobelpriset på mer populistiska grunder, sägs det, och Hesse kanske hör till dem, vad vet jag.
Men nu slår det mig att så sent som 2008 var det en författare av den här typen som fick priset. Jag har visserligen bara läst en bok av Le Clézio, men den gav mig liknande kväljningar som Hesse. Och nu slår det mig, och det är nästan för bra för att vara sant, att boken hette "Allt är vind", vilket ju är samma titel som Lundells "Allt är i rörelse", om än lite mer poetisk, som det anstår en författare med mer höglitterära ambitioner. I och för sig är det antagligen väldigt olika människor som läser Lundell och Le Clézio - här kunde jag ge utlopp för mina fördomar, men avstår - men det är samma skräp, om än i olika förpackningar, tilltalande olika estetiska sensibiliteter.
(Det här ämnet är outtömligt, jag skulle kunna fortsätta i det oändliga.)
har inte läst le Clezio. Recensenters hyllande av hans poetiska ådra har avskräckt mig.
En av de sämst böcker jag någonsin läst är skriven av en nobelpristagare. En finsk sådan. Kanske också går på populistkontot?
Ändå blir jag varje år vid utdelningsdags glad av tanken att Jelinek fått det där jämrans priset.
Post a Comment