Patrik Hagman har ett bra öga för kristendomens revolutionära aspekter. Dessa kommer på ett underförstått sätt fram i en kolumn han skrev för Kyrkpressen. Det är en fin text som lyfter fram en väldigt icke-konventionell förståelse av kyrkans gemenskap. Den vanliga bilden är att den bygger på en självklar likhet - människor som "tycker likadant". Denna rätt så anti-kyrkliga bild kontrasterar kyrkans enhetlighet med samhällets mångfald och kontrasterar dessa så att det genast går till samhällets fördel och så att kyrkan framställs som en institution som förtrycker olikhet. Det är naturligtvis en förfärligt förljugen bild av både kyrka och "samhälle".
Hagman målar upp en helt annan kontrast. Många sammanhang bygger på intressegemenskap. Folk läser samma böcker, gillar samma musik, gillar samma sport. Ofta finns det en stor likhet mellan människor i en viss cirkel. Man ser ganska lika ut, pratar på samma sätt osv. I sin personligt präglade text får Hagman kyrkan att framträda som en gemenskap som bygger på helt andra villkor. Här möter man inte nödvändigtvis det som man är bekant med eller som man spontant skulle tro sig vara intresserad av. Man kastas in i möten med många olika slags människor.
Det revolutionära i det här är beskrivningen av att bli bekant med erfarenheter som inte är ens egna, att lyssna på berättelser som man inte kan stava formen för, att förhålla sig till olika sätt att förhålla sig till saker. *-- En av de bästa sakerna Hagman tar fram är hur den kyrkliga gemenskapen får honom att utveckla sidor av sig själv som inte kommer naturligt.
Jag har ingen erfarenhet alls (nästan) av kyrklig gemenskap. Jag är skriven i kyrkan, men vet inte vad jag ska svara om någon frågar mig om jag är religiös. Att besöka en gudstjänst eller någon kyrklig aktivitet känns som något främmande. Varför? Däremot är det lätt att identifiera det slags socialitet som Hagman talar om, där allt på något sätt just handlar om likhet. Det är en form av gemenskap som kanske inte är ytlig, men den handlar ofta om ett slags införståddhet, eller mera allmänt, att det är klart från början "vad man delar". Jag tänker mig (och det här är inte alls klart för mig) att det inte kan vara på det sättet självklart när det handlar om en religiös gemenskap (fast nu menar jag alltså att dela mer eller mindre i bemärkelsen "intresse", som att dela intresset för film, böcker eller sport). Jag försöker också fundera på andra sammanhang som i den här meningen skulle likna kyrkans samvaro. Vänskap i olika former kan förstås ha en sådan karaktär - och som bäst har den alltid det. Då handlar vänskap inte egentligen om att utbyta boktips utan om att vara öppen för och förändras av den andras närvaro i all sin annanhet. Men andra former av gemenskap? Idealt sett kunde förstås politiska gemenskaper ha en sådan karaktär (och nu är jag gravt anti-marxistisk). Men i praktiken: tja.
Kanske lite olika begrepp om likhet här. Å ena sidan att se ut på samma sätt, lyssna på samma musik, komma från samma bakgrund, ha ungefär samma intressen. Å andra sidan: att hela tiden vara införstådd, kanske till och med att det finns vissa stämningar som gör att det man säger är fel och malplacerat, dumt eller icke-coolt. Ibland går de här sakerna ihop, ibland inte. (På samma sätt, olika begrepp om vad det är att "tala samma språk")
Vilka verksamheter/sociala former är sådana att de inte handlar om intressegemenskap? Vid vilka tillfällen möter ni människor av olika åldrar, samhällsbakgrund, språk osv?
* Spontant skrev jag "konfronteras med" här. På alla tre ställen. En talande spontanitet: kanske ett uttryck för hur en antagonistisk bild av mänskliga relationer spökar i mina tankar även om jag skulle önska bort sådan hemsökelse. Ändå finns det något som gör att jag vill skriva om konfrontation, men utan antagonistiska övertoner. Fingrarna vill skriva: vi behöver skakas om ibland, ruskas om, se att inte alla lever samma liv som vi själva, att inte alla ser på sina liv som jag ser på mitt, att "dela" inte betyder "att ha något gemensamt". Menar jag då att vi alla naturligt går omkring och inskränkt tror att alla är fjättrade vid sitt eget sätt att förstå, så att allt annat kommer som en chock? Nja, så menar jag ju inte heller. "Man lär sig något av ... skillnader." ZzZ. Äsch, skippa det allmänna här. Jag kan bara tala för mig själv. Ibland tycker jag att mitt eget sätt att tala och förstå saker blir för hemvant, att det ibland kan vara så lockande att bara göra en liten gest och så har man trott sig vara förstådd. Eller tvärtom: att genast tro sig förstå vad någon menar, kanske för att man hör ett nyckelord och tror sig vara på det klara med det territorium man befinner sig på. Och kanske också: att jag är lite rädd för att söka mig till sammanhang som inte på förhand är klara för mig, att känna sig fånig för att jag inte vet "hur man beter sig". För mig är det en tanke som anmäler sig skrämmande lätt, i många olika sammanhang; en rädsla för att känna sig bortkommen, bortkollrad. Poängen här är kanske att olika sammanhang verkligen har olika former i just det att det ibland är helt jävla katastrofalt att vara bortkommen, då är man helt lost; medan det i andra sammanhang inte blir någon affär av det, där det är något alla jobbar med i olika grader och där det kanske är något man öppet kan prata om (nu tänker jag inte bara på Hagmans beskrivningar av kyrkan utan också om t.ex. hur olika arbetsgemenskaper kan vara - vissa kan helt handla om intressegemenskap - man har samma mål - där det i andra gemenskaper är mycket mera öppet vad gemenskapen innebär och vad det innebär att t.ex. komma som ny in i denna gemenskap.)
Men nu har jag kommit en bit från Hagmans text. Det här var utflykter och extremt oklara tankar.
TILLÄGG: När jag läste Patriks text tänkte jag på Couchsurfing som ett exempel på något som inte heller kan handlar om intressegemenskap. Couchsurfing är ett forum för gratis boende, men också umgänge mellan människor. Man har en egen profil som är tillgänglig för medlemmar. Couchsurfarna erbjuder sina soffor åt resande; ingen betalning är involverad. Men det handlar inte, såvitt jag förstår saken, om en viss tjänst som någon erbjuder "helt gratis". Snarare går Couchsurfing ut på att öppna sitt hem för andra och å andra sidan att ges förtroende att vara i någon annans hem. Även om många stavar ut sina intressen på sin profil (typ musik, arbete, film, osv) är det inte det som är viktigt. Som bäst handlar Couchsurfing om umgänge, att lära känna en plats genom andra människor. (Det här är min förståelse av Couchsurfing, bör påpekas) Som jag ser det skulle Couchsurfing vara något helt annat om det genomgående bara skulle gå ut på att "hitta någonstans att bo". Det som är fint här är just att formen för umgänget inte kan vara på förhand bestämd. Det finns ingen "form". Jag har inte surfat på så många soffor ännu, och inte haft jättemånga gäster - men mina erfarenheter hittills är att det så klart är något väldigt specifikt med att bjuda in en viss människa till ens hem eller tvärtom.
No comments:
Post a Comment