Jag sitter på en föreläsning om Merleau-Ponty. När föreläsaren för femte gången idag nämner ordet inelectability graviterar mina funderingar mot det inre, kroppsliga mörkret (jag har redan hunnit fundera femtio gånger på vilken animerad karaktär föreläsaren påminner om, kan inte komma på det). Att vara krasslig i en hektisk stad som New York är ingen bra idé. Staden förvandlas av min trilskande trumhinna till en Jim Jarmusch-rulle från åttiotalet (besökte i helgen ett par kvarter i Brooklyn med en öde, industriell prägel som kunde platsa i en av hans tidiga filmer). Att bli riktigt sjuk i USA är en ännu sämre idé. Bestämmer mig för att gå emot mina instinkter, som är den finska machomannens: att bita ihop och gå till doktorn bara om man är halvdöende. En dum och farlig inställning. Jag hade vanvettigt dystra tankar om amerikansk hälsovård. Att den är astronomiskt dyr, på alla sätt odemokratisk och orättvis, att den är byråkratisk, att den ibland är undermålig. USA - i mina fördomar - är ett land där man ska åberopa och känna till sina rättigheter snarare än vara en ynklig typ som behöver hjälp med allt möjligt. Nu blir det den hårda skolans kunskap: empiri. Jag pratar först med en snäll dam på universitetet som tror att jag vill köpa en försäkring. Universitetsarkitektens fäbless för klara färger syns också på studenthälsan, men istället för det vanliga klarröda, gula eller orangea är studenthälsan fräscht babyblå. Jag vill inte köpa försäkring (har en). Tyvärr har jag inte rätt att nyttja universitetets hälsovård och får finna mig i att trava iväg till en öronklinik tre kvarter bort där jag hoppas få hjälp med mitt kroniskt struliga öra. Trafiken skramlar i mitt huvud, de höga byggnaderna håller på att tippa över min geggiga perception, tumlar in i en gubbe. En snäll dam på kliniken som kallar alla baby frågar genast om jag har försäkring. Jag får fylla i fyra olika blanketter. En av dem går endast ut på att skriva under på att jag vet mina rättigheter, att jag känner till sjukhusets ansvar och sjukhusets informationspolicy. En del av texten är helt vettig och bra. I en liten klausul står det dock att sjukhuset under vissa villkor kan ge ut patienters uppgifter - till polisen och underrättelsetjänsten, om så krävs. Får slå mig ner i ett smockfullt rum där stolarna står några centimeter från varandra. Det är vanliga människor där, ingen ser stenrik ut. Jag hoppas de är försäkrade hela bunten, för de här läkarbesöken kostar - mycket. Det talas många olika språk. En gubbe jiddrar med kvinnan i luckan: "I guess you missed me, babe" Jag hoppas detta inte snart blir min replik. Ljudvärlden förändras ständigt utan att jag har någon kontroll över det. Två TV-skärmar brölar. Barnprogram i ena änden, nyheter i andra. Personalen ropar ut namn för folk som ska fylla i blanketter. En kille visslar en melodi med tre toner, om och om igen. Jag räknar mina fingrar. Två spädbarn gråter. Ett par spanska tanter för en mycket högljudd konversation. Mitt i detta sorl förväntas jag höra när mitt namn ropas upp bland fem andra. Lystrar och försöker använda fantasin. Jag får aldrig riktigt kläm på principen bakom hur folk slussas igenom systemet. Missar mitt namn men har skäl att anta att det borde vara min tur. - Vilket bara betyder att jag slussas till ett annat rum. Får till slut (vi snackar timmar) träffa en läkare som är kompetent, analyserande och ärlig. Rejält snack, raka rör, en helhetsbild.
-- Nu hoppas jag att jag i slutet av hösten inte kommer att kunna mera om detaljerade klausuler i sjukförsäkringsdokument än om kontinental filosofi. Det är något med försäkringsbolag som får det att klicka i huvudet på mig. Jag har svårt att betrakta försäkringsbolag och deras verksamhet som något annat än ett symptom på ett samhälles yttersta förfall. Att kapitalisera på framtidens ovisshet. Det är svårt att hitta ett mera ruttet perspektiv på liv, framtid, sjukdom, olycka, katastrof, död, förlust än det som används av den här branschen. Försäkringsbolag har en viss betydelse i många människors liv, dom flesta av oss har något slags kontakt med de här firmorna. Att inte vara försäkrad i ett visst läge kan få katastrofala följder, speciellt i det här landet. I försäkringsbranschen är det glasklart vems liv som är mest värt. Kanske just därför känns det så uschligt att själv vara lite lättad över att ha en försäkring.
No comments:
Post a Comment