über Gewissheit

[Jag sticker in huvet i en toalett som just håller på att städas, vill försäkra mig om att jag inte stör städerskans arbete]
- ok to use? [i new york ska man uttrycka sig maffia-aktigt kortfattat, pekar mot bås]
- ------ ---- --- --
- ???
- MALE OR FEMALE?
- F..emale
- ARE YOU SURE?
- [kissnödigt] I AM SURE!!!!!!!!!!

Jag kan bara le och tänka på Wittgenstein, olika användningar av "att vara säker" (här, som i: du lurar väl inte mig, din pissnödiga lurendrejare?) och hur en i vissa lägen minst av allt klarar av att diskutera könspolitik.

röra sig, föra sig, tänka, filosofera

jag läser litteraturkritikern Susanne Christensens fina blogg. hon länkar till sina bilder från new york. på en av bilderna sitter judith butler och funderar. jag fixade inte att gå och lyssna på butler och cixous och ronell. det var dumt. jag klarade inte av tanken på ett auditorium/nyfikna människor/kändisfilosofer/dålig luft/sirliga formuleringar. sen ser jag den där fina bilden och önskar att jag hade gått dit i alla fall. häromdagen satt jag i ett rum med filosofer som diskuterade kring ett seminarium. de pratade hit och dit om kända filosofer. butler hade bjudits till en grej förra året. kommit också. men det var ju för att hon råkade vara i new york, sa någon. ja. konstigt/underligt, i new york händer allt och dit lockas alla och dit kan alla komma. då blev jag ännu mera motvillig. men nu, omtänkt. jag hade velat se butler fundera - okej? om det är något som är kul med filosofi är det att se hur överraskande mycket som kan omfattas av "att tänka". att filosofera snurrar kring att tänka för sig själv och tänka med andra och ut-tänka och klar-tänka, men det gäller också att försöka uttrycka sig, göra sig förstådd, ta in det någon sagt, reagera vettigt och inte ovettigt, hålla sans, förhålla sig till saker - hålla sitt tänkande levande. om det är något som gör mig närmast gråtfärdig är det ett enormt tjat om filosofiska "positioner" (att själv inta en position). då har man slängt sig i graven som tänkare, tycker jag - då har man mumifierat sitt tänkande helt av fri vilja. filosofin som verksamhet mellan människor är, om något, ett uttryck för att tänkandet inte är en process inne i huvet.

själv är jag dessvärre rätt så dålig på att följa med föredrag som folk läser opp på konferenser och dylika evenemang. tappar greppet, faller av kärran, börjar tänka på vad jag ska äta till middag, blir outhärdligt sömnig oavsett hur intressant pappret är. däremot är det alltid roligt att se hur filosofi görs mellan människor och hur filosofer rör sig och för sig.

expressiva filosofer, babblande filosofer, krumbuktande filosofer, mumlande filosofer, gestikulerande filosofer, fnissande filosofer, strama filosofer, hoppande och skuttande filosofer, skittråkiga filosofer, rabblande filosofer, finslipade filosofer, surmulna filosofer, extravaganta filosofer, slöa filosofer, plirande filosofer, halvsovande filosofer, glada filosofer, grymtande filosofer, nyktra filosofer, onyktra filosofer, röriga filosofer, filosofer som tycker om att numrera saker (för det blir så vetenskapligt och uebersichtlich då), snälla filosofer, arroganta filosofer, humoristiskt muttrande filosofer, filosofer som famlar i mörkret, galna filosofer, griniga och defensiva filosofer, joviala filosofer, obegripliga filosofer, expresspratande filosofer, argsinta filosofer, sävliga filosofer, ödmjuka filosofer, filosofer som spiller ut sitt vatten (kategorin nervösa f.), ängsliga filosofer, duellerande filosofer, kverulantiska filosofer, grundliga filosofer, filosofer som är höga i korken, funderande filosofer, kluriga filosofer, burdusa filosofer, hummande filosofer, nyfikna filosofer, distraherade filosofer, egofilosofer, roliga filosofer, tysta filosofer, luttrade filosofer, teflonfilosofer, blyga filosofer, divafilosofer, kameleontfilosofer, tramsfilosofer, dialogiska filosofer, kloka filosofer. FAN I HELVETE ATT JAG INTE GICK DIT, fy skäms.

en bild för att illustrera fascinationen med filosof-hållningar:

Det är en så himla bra bild av Arendt (Arendt påminner om min mormor på den här bilden, och det är så konstigt att göra den kopplingen; kanske inte så bra att söka mormorssurrogat bland historiska filosofer eller kanske är det precis just det man ska göra). Hur olika det kan se ut att tänka/fundera/vara försjunken i tankar/tänka efter/skärpa sig/slappna av/hitta ett flyt/komma av sig/formulera sina tankar/bli intrasslad i något och inte hitta ut/ta en paus och andas/bli avbruten i sina funderingar/bli förbluffad av det någon sagt/få en insikt/försöka hänga med i någon annans krångliga resonemang/att försöka att inte visa att man tycker att den andra snackar bull/att bli ivrig. Jag tror knappast jag hade lärt mig något jättespännande på en timme och fyrtiofem minuter. Men det hade varit kul att se hur en filosof som jag har läst är "i verkligheten"; hur funderande i skrift kan skilja sig från en filosofisk muntlig utläggning eller ett samtal.

uppdatering

 Eller va?

Jag kommer att sakna Brooklyn. Det finaste med New York är det oändliga antalet stadsdelar man kan utforska. Kanske hittar man en restaurang på en gata med kilometer efter kilometer av bilfirmor, mackar och målfärgsaffärer. Kanske kan man äta torra pannkakor med smör och sirap. Kanske blir man betjänad av en hummande gubbe i sjuttioårsåldern. Kanske kan man känna världen smälta bort helt och hållet.

Min vän kommer på besök. Hon vill vara turist. Jag gör ett halvhjärtat försök. Färjan mellan Staten island och Manhattan är gratis. Förutom horder av turister och den gröna frihetstanten ser man havet, och havet är havet.

 I finanskvarteren en het eftermiddag. Finansgubbarna med sitt hämtkaffe. Hela Wall street luktar cigaretter. Vid börsen spatserar två polishästar. Stämningen är trött och sur. En tunnelbanestation är avspärrad, jag vet inte varför.

 Occupy Wall street ockuperar nog inte Wall street, men nog Zucotti park. Där finns tält och sovsäckar och informationsbord. Skäggiga unga män. Någon håller ett tal om polisvåld. Utanför parken finns massor av poliser. Människor fotar ockupanterna - vilket kul upptåg va? Mitt emot finns den berömda pizzerian som förser ockupanterna med spis. Ostpizzan är inte dålig (i New York kan man få vansinnig hemsk pizza).

 & sånt, hög byggnad, många hus, det blåser kring öronen.

 Stalins åttonde syster. En bank.

Coney island: nöjesfält, strand, ö. Ryska gubbar fiskar och dricker vodka. Vågorna brusar. Neon och gråa bumlingar till hus. En livlös sol pulserar i ett par moln.  En dam i päls poserar för en fotograf. Det är som en konstig dröm. Vi dricker blaskig öl på Ruby's bar. En femtiotalsidol croonar. Bredvid oss förs ett tystlåtet samtal om kapitalismen. Bartendern säger åt varmkorvgubben att han ska ge en bit mat åt en hemlös man som huttrar. Vi huttrar också. Fåglar på jakt efter mat. Nöjesfältet är upplyst men ingen är där.

Det snöar. Våt, vidrig snö. Till och med under tre tröjor och två täcken är det kallt. Pisskaffe. Min lägenhetskompis röker och lyssnar på julsånger med sin väninna. De har för vana att bråka på skämt. Bakom väggen bråkar någon på riktigt. Jag är eftermiddagstrött. Mest av allt skulle jag behöva en whisky. Kanske tre.

EDIT: Vid en viss temperaturgräns slås värmeelementen på. Detta var ett ögonblick som i mig ingöt en känsla av skräckblandad förundran. Elementet - en silverfärgad, robust historia, klingar, bultar, piper, river, pyser, frasar, frustar, rosslar: gnisslar: skramlar. Att läsa Marx invid denna skapelse från en annan tid - nix problem. Jag tänker mig att det är så här ett stålverk anno 1860 måste ha låtit. Nu kommer jag att sova fantastiskt gott och drömma fina drömmar under Blixa Bargelds orkesterledning.

jag och Chuck

Jag har tränat på att precisera min blick. Det finns prekära situationer då språket kommer till korta. Att göra en diskret, men uppenbar gest. "Nu räcker det." Jag har övat och övat. Låtsas att jag är Chuck Norris. Svänger på huvudet, tittar strängt, intensivt - fear me, punk. Jag provar blicken på gubbar i tunnelbanan som sitter onödigt och machoaktigt bredbent så att vissa andra får kura ihop sig på sina millimetrar. Blicken biter sällan på de här gentlemännen. De fattar liksom inte att de sitter bredvid Chuck fucking Norris. Igår ägnade jag mig åt mitt lördagsnöje: att besöka spännande biografer i New York och se bra filmer. Salongen är full. Filmen är av en sådan kaliber att man vill följa olika dimensioner av den, både bild och ljud. En ung man bredvid mig knaprar intensivt på sina popcorn. Jag hör honom mumsa i mörkret, påsen prasslar, mera smackande. Istället för att tänka på Bresson/moralen/film & rörelse migrerar hela min uppmärksamhet i riktningen: ätande människa. Med andra ord, jag är irriterad. Rätar på ryggen. Vrider på huvudet - låååångsamt. Tittar mannen i ögonen. Nickar mot påsen. Tittar mannen i ögonen. Varvid påsen plockas bort. Jag sjunker förnöjt tillbaka i stolen.  Popcorn borde förbjudas på biografer, och därmed jämt.

universitetet i samhället

Occupy Wall Street börjar ta mer och mer plats i medier här i USA. Beskrivningarna är inte alltid förlöjligande, fastän New York Times förra helgen prydde sin söndagsrapport med en maskerad ung människa som är i färd med att sparka in ett fönster. En sak som har gjort mig både glad och positivt förbluffad är hur ledningen vid The New School har aktiverat sig. Som sagt ställdes vissa föreläsningar in under en stödmarsch. Man såg personal i marschen. På kurserna jag deltar i (okej, okej, det är kurser om Marx, Arendt och Merleau-Ponty men i alla fall) talar föreläsarna med en viss entusiasm om den här rörelsen (i ett fall: STOR entusiasm, det formligen bubblar om hela människan, vilket är fint, och lite rörande, att se). För en vecka sedan skickade presidenten för universitetet ett mejl till alla. Jag antar att den positionen motsvarar en rektor? Jag vet skamligt lite om administrationen vid amerikanska universitet. I mejlet där uttalade han sitt stöd åt de studenter som blivit arresterade. Presidenten uppmanade folk att delta i denna rörelse på ett icke-våldsamt sätt. Igår kom ännu ett mejl där presidenten meddelar att det kommer att ordnas en speciellt dag, "a teach-in" där syftet är att fundera kring Occupy Wall street. Presidenten hänvisar till New Schools historia: att kämpa mot orättvisor och tänka kritiskt. Han uppmanar alla att delta i detta evenemang. Jag ser mejlet alltför sent: hinner inte delta. I vilket fall som helst ger mig detta lite hopp gällande vilket slags roll i samhället ett universitet kan ha. Relationen mellan samhället och universitetet behöver inte begränsas till att informera om universitetet, att marknadsföra sig och sin forskning/undervisning, eller att "profilera sig". Det som visar sig här är att universitet också kan vara en kraft att förändra samhället på ett helt direkt sätt. Farligast av allt vore att försöka krympa universitetet till en viss samling "intressen" som ska bevaras eller marknadsföras, där universitetet, liksom företaget, måste se till att TYCKAS vara "mitt i samhället" fastän det egentligen är helt strunt samma. Jag har ingen aning om vilket slags förändring Occupy Wall Street kan bidra med. Men jag tycker att det är helt briljant att universitetet kan delta AKTIVT, utan att det handlar om något som är "till universitetets gagn" överhuvudtaget, perspektivet här är ett annat.

Kultur i Nev Jårk

Häromveckan påmindes jag om att min farmor uttalade New York som Nev Jårk. Jag försöker föreställa mig min farmor i New York. Det går inte så bra. (Jag har ärvt många av hennes manér: jag är minst lika noga som hon att man ska dyka upp på platser i mycket god tid och gör man inte det så är det KATASTROF. Det här leder till vissa mindre bataljer med vänner och bekanta, när jag med min farmors vingliga röst indignerat utbrister för sjätte gången, inför ett evenemang: "MEN SKA VI INTE GÅ NU DÅ?? VI BLIR SENA.....!".) Vi hade släktingar i Amerika - exotiskt! Släktingarna var lite som spöken för mig, en konstig existensform. Det stora landet! I utskären: min farmor läste en massa sagor för mig och min syster. Ibland gjorde hon det på eget initiativ och ibland var det ett idogt tjatande som krävdes. När hon lästa amerikansk frihetlig propaganda för mig (dvs Lilla huset på prärien som jag delvis har oroväckande levande minnen av, medan jag glömt de flesta andra saker som jag läst/hört, har just detta etsat sig fast), försökte jag skola henne i konsten att uttala namnen rätt. Min farmor vägrade lyssna på dylikt nonsens.

Man borde inte vara slö i Nev Jårk. Jag är lite slö. Läser om en del av de kultursaker som pågår. Blir imponerad och begeistrad: härregud, vad det händer! Butler & Cixous & Avital Ronell kommer till New School på måndag. Jaha; OJ, men, ja, har ju en föreläsning att gå på. Psykoanalysseminarium under två dagar. Kevin Drumm & Grouper spelade förra helgen. Ah.... tunnelbanan jävlas igen. Kanske man borde gå på obskyr teater? Se en performans? Med andra ord: en risk med metropolen är att en kan bli lite blasé. Imponerad, men b111l1111asé. Det finns så mycket, det händer så mycket. Att drunkna i kulturutbud och tänka, tja, det vore ju intressant. Kulturtsunami. Helt absurt är det att kunna välja mellan utbudet på femton olika alternativa filmvisande ställen istället för biograföknen Åbos enda .... "underhållningscentrum". Lyxproblem av värsta klass, klagomål & jämmer av värsta sort. Vad jag säger är: New Yorks kulturutbud är helt galet brett - det är svårt att fatta.

Som sagt: i New York borde man inte vara lat. Fila på inställningen, Lindman. Ändå förlåter jag aldrig min f111örra rumskompis som inte berättade att Patti Smith hade en gratiskonsert mitt i stan. Den .... uslingen. Det hade jag velat uppleva. Nåja, kanske jag springer på Patti Smith i mjölkbutiken någon dag? Och så grämer jag mig över att jag inte märkte att Dardennebrödernas senaste film visade på New York Film Festival. Jag hade gärna hört vad dessa eminenta och fantastiska belgiska farbröder tänker om film (och politik).

husdjur, musdjur

Weil skriver någonstans om hur en annan människas närvaro i ett rum gör en avgörande skillnad. Vi reagerar på att någon kommer in i rummet, att någon är där, oavsett vem det är. Upptäckten att man inte är ensam i rummet är inte som att upptäcka att det finns ännu en stol i rummet som man inte sett.  Jag tänker:att "behandla någon som luft" kan bara vara ett undantag. Ett slags förträngning. // Jag vaknar av ett ljud. Soffan gnisslar som vanligt. Jag tittar runt i rummet med mina dimmiga ickeglasögon. Något stort och grådaskigt rusar från ena ändan av rummet och genom det skynke som agerar substitut för en dörr. Jag turnerar möjligheten som ofta dryftats bland analytiska filosofer: "mina sinnen kanske bedrar mig". (Hade en liknande episod där jag drog den skeptiska slutsatsen: Lindman är rädd för kryp & inbillar sig) Efter en sekund ratar jag den möjligheten. Djuret är högst antagligen en råtta, eller en mus. Lägenheten blir genast en mera sinister plats. Jag är inte rädd för råttor egentligen. Möss är ju rätt söta, resonerar jag stenhårt. Föräldrarnas katt fångar möss och tar in dem i huset. Jag har sett råttor på gatan utan att fundera något särskilt. Tänker glatt att det måste finnas mycket mat för dessa djur att kalasa på i de soptunnor som står på gatorna. Den här råttan blir jag rädd för. Otvivelaktigt är det ett liv som jag reagerar på. En levande varelse. En råtta är inte samma sak som t.ex. mögel på ett bröd. Råttan var uppenbarligen på väg någonstans. Råttan har en omvärld som den reagerar på precis som alla andra, djur och människor. Kanske är råttan lika misantropisk som jag. Den blev antagligen skrämd av den gnisslande möbeln och odjurshuvudet som tittade fram. --- Jag rapporterar mina sinnesintryck åt min rumskompis. Försöker hålla mig till att presentera mina aningar som en skotsk upplysningsfilosof. Nu förvandlas råttan till något helt annat. Ett problem på samma plan som att det är för kallt i rummet eller att taket läcker. Ett problem att fixa på mest effektiva sätt. En prominent yrkeskategori tar hand om dylikt. Min rumskompis har kanske numret. Det är en underlig kontrast. "Dear rat, I would much rather choose the line of gentlemanly non-interference, that we'd part ways in a mutually acknowledging way. Dear rat, I need a room of my own. You need one, too. I wish you the best of luck in all scavenging & other projects & you know, we are all in this together."

Jag funderar på att alliera mig med den argsinta gangsterkatten i kvarteret, men det är nog lönlöst.

och arbetet?

Läser en kolumn i Husis om stress och akademiskt arbete. På ett sätt: en bra kolumn med viktiga påminnelser. På ett annat sätt: en kolumn som ger ett mörkt perspektiv på den värld vi lever i nu. Jag skriver ett långt, dumt blogginlägg. Raderar: bara goja. Duktighet bland unga kvinnor. Insikten. Lära sig hantera. Prioritera relationer. Hitta tillbaka till glädjen. Vägra stressa. Ja, men, ja och, ja, nej. Det är i de här ögonblicken jag tänker på mina ölsessioner med R och hur hon brukar säga "När ska revolutionen komma?" vilket gör mig alldeles tyst. Jag känner igen den här retoriken om duktighet och antiduktighet. Själv är jag en del av den på olika sätt, ibland genom att hitta mig själv bland sådana tankar, oftare hittar jag mig själv i infantila sätt att ta avstånd från det. Att oroa sig över att Meisterwerket har blivit arbetat på redan många år, få streck på CV:n - att tänka att hej, världen går inte under fastän jag ägnar eftermiddagen (& aftonen) åt sunt dagdriveri, sitta på en bänk och stirra, käka bakelse, bläddra i en bok, lyssna på sorlet och bry sig bara om sådant som är viktigt. Mest gör den här diskussionen mig innerligt trött. Åt helvete med alltihop. Blir handlingsförlamad och misantropisk. Kanske vill jag ändå skriva den där skitavhandlingen - för att tänka färdigt om en eller två saker. Jag funderar på vad jag vill göra sen. Att hitta ett arbete som man inte går under i. När det gäller diskussioner om duktighet och icke-duktighet är det en dimension som blir så himla oklar: och varför håller man på? Ställa de barnsligaste, lägsta frågor: varför ska man prestera? Liljorna och fåglarna (arbetar inte)? Kan man arbeta utan att prestera? För vem presteras det? Hur tusan börjar jag tänka sådana här tankar, varifrån kommer de? Vad är de ett uttryck för? Varför ses stress bland en viss grupp människor som något närmast naturligt, livet självt, som var och en måste göra upp med bäst man kan? På vilket sätt är detta något annat än ett utbrett, tragiskt sociologiskt faktum? Marx skriver om arbete i mitten av artonhundratalet. Frågan han ställer sig är hur det kommer sig att arbete under kapitalismen är sådant att arbetarens liv, i bred och ibland i snäv bemärkelse, står på spel. Hörnini: jag tycker att det är en smula anmärkningsvärt att samma fråga är faststämplad på tapeten år 2011. Människans villkor? Nej. Ska det vara så nej? Hur skiter vi i det här? Vet ej. Vad jag tycker: stress i relation till arbete ska de-naturaliseras. Det ska inte ses som något kors som alla i någon mån måste bära och som man kan prioritera bort om man är stark nog eller har pängar. Den där stressen måste ses som totalt fucking bizzarr, och samma med "duktighet bland unga kvinnor". Hej så länge - nu ska jag åka till Manhattan för att titta på stressade människor.

sorgebud

Mannen med skägget meddelar att stjärnadvokaten Henning Sjöström har gått bort. Om ni inte ännu läst Kalle Linds serie om Hennings "mustiga folklivsskildringar", gör det för Guds skull nu. Finns det något annat exemplar av mänskligheten än Henning Sjöström som har burit monokel efter år 1899?

re: försäkringsbolag

Jag läser en närmast tragikomisk notis i New York Times. Om det här är försäkringsbolagslogik, så varsågoda:

"The Obama administration announced Friday that it was scrapping a long-term care insurance program created by the new health care law because it was too costly and would not work. Kathleen Sebelius, the secretary of health and human services, said she had concluded that premiums would be so high that few healthy people would sign up. The program, which was intended for people with chronic illnesses or severe disabilities, was known as Community Living Assistance Services and Supporters or Class."

Läs de två sista meningarna en gång till. Kanske är jag dum i huvudet, kanske förstår jag mig inte på järnhård ekonomi (det gör jag inte): men VA? Artikeln berättar vidare att en mängd människor som måste betala $ 75 000 för att vårdas påvårdhem under ett år helt enkelt inte har råd med det. Programmet som hade en dylik målgrupp, var alltså tänkt att finansieras av friska arbetare. I slutet av artikeln kläcker skadeglada republikaner ur sig diverse spydigheter. God natt och hälsningar från The Land of Plenty.

NP: Boxhead Ensemble: New York Ten

Att läsa Kapitalet, del två

Min läsning av Marx' skrifter sniglar vidare. Den här utläggningen omfattar del två och tre, bok ett, volym ett av vår favoritbok Kapitalet. Och nu träder vi för första gången över tröskeln, från varorna som hemlighetsfullt viskar till varandra till en värld av vampyrer som lever på blod: kapitalets värld. (Ja, Marx pratar hela tiden om vampyrer.) Frågan som här ställs är: vad är kapital? På vilket sätt är kapital annorlunda än en vara som byts ut mot en annan vara? Kapitalets rörelse är en annan. Kapitalet är pengar som via en vara blir pengar igen. En vara köps för att sedan säljas. Men om den här processen helt enkelt skulle repeteras vore den meningslös. Marx introducerar tanken om mervärde. På engelska förekommer också ett ord som gör mig en smula förvirrad, men som jag tror att kan förklaras enkelt: "valorization" (Verwertung). Om jag förstått rätt rör vi oss igen på storgubben Hegels jaktmarker: något förvandlas till något annat. Värde förs över på olika sätt, men det växer också. När jag jobbade på ett slags konsultföretag som forskar om industri stötte jag där ofta på begreppet värdeskapande. Begreppet förbryllade mig enormt. Jag gör mitt bästa för att hitta tillbaka till denna oklarhet nu.

Lägg märke till en sak. Värde är fortfarande inte något naturligt begrepp. Värde är på olika sätt rörelse. Värde är relationellt. Värde är förbundet med en viss typ av livsform. Nu snackar vi det värde som sammanhänger med varans form och varans rörelser på en marknad. Marx vill alltså se principen bakom ekonomisk tillväxt. Han irriterar sig på ekonomer som tänker att det handlar om att "få mer för mindre", ett slags lurendrejeri eller att höja priserna. Värde kan skyfflas runt på olika sätt men hur uppstår en ökning av värde (som inte är samma sak som pris)? Ekonomerna vill gärna göra gällande att en ökning av värde primärt har med utbyte att göra. Marx går delvis med på det, men säger att det också måste finnas något annat, något mera fundamentalt.

Marx' svar får mig nästan att trilla av stolen. Jag häpnar: han säger att en ökning av värde grundar sig på bruksvärde. Jaha, jag som trodde bruksvärdet var ute ur bilden just nu? Här är en del av marxistisk teori som åtminstone inte jag hört något betona (men jag har inte läst så mycket). Marx har drivit hem poängen att det enda som värde kan skapas ur är arbete. Maskiner eller andra hjälpmedel kan vara en del av den process där värde skyfflas runt, men de skapar inget nytt värde. Bruksvärdet som Marx har i tankarna här är människans kapacitet att arbeta. Det är genom denna underbara förmåga som mervärde kan skapas. Jag vill här påpeka vikten av att det primärt sett är mänskligt liv som Marx hela tiden pratar om här. Mänskligt liv kan ställas i arbetets tjänst för att skapa mervärde.

I tidigare samhällsformer fanns det olika former av nödvändigt arbete. Det arbetsbegrepp som Marx utgår från här kan tyckas simpelt, arbete som nödvändighet för att man måste över-leva. Men är det inte något som händer med den här nödvändigheten, historiskt sett? Att arbete sex timmar i jordbruket, kanske fem nästa dag, för att få in årets skörd - det här är en form av nödvändighet. Här finns det, så vitt jag ser, inget begreppsligt utrymme för att arbeta mer än man behöver. Vad tusan skulle det betyda? Vilken innebörd skulle detta ha? Om jag spinner vidare från det som Marx säger ganska lite om: det på behov grundade arbetet kunde vara uppdelat på olika sätt, och här finns det också olika socialt präglade former av att arbeta för andra, att jag jobbar fem timmar för eget behov och två för att samla ihop skatter. Här tycks finnas en relativt klar uppdelning mellan det nödvändiga arbetet och det arbete som görs för någon annan. I kapitalismen är situationen en annan, och detta är helt avgörande för Marx teori om värde. I kapitalismen arbetar jag kanske åtta timmar varje dag, om vi utgår från dagens standard. Men uppdelningen mellan nödvändigt arbete och det arbete som kapitalisten kan göra vinst på går inte att göra på ett konkret sätt här, även om vi som Marx säger kan ställa upp formeln. Grejen är att jag här måste arbeta åtta timmar för att få det att gå runt, även om jag i en annan mening bara skulle behöva arbeta fem. Konsekvensen av detta är att för Marx ter sig längden på arbetsdagen som något som hela tiden är förankrat i politisk kamp, klasskamp. Det här utreder han mycket noggrant med historiska exempel. Det nödvändiga arbetet är vad det är tidsmässigt, bestämt, men längden på arbetsdagen kommer hela tiden att förändras, beroende på hur mycket arbetarna exploateras.

Åtminstone gällande de här delarna av Kapitalet tycker jag att det är helt och hållet fel att säga att Marx skulle ha en mörk bild av arbete i allmänhet. Han PRATAR inte om arbete i allmänhet, utom för att spegla en allmän struktur i det KAPITALISTISKA samhället. 

Kapitalismen bygger på så kallat fritt arbete. Det är inte slaveri där arbetarna säljer sig själva. Arbetarna säljer sin förmåga att arbeta. Kapitalisten äger produktionsmedel. Arbetaren äger sin arbetskraft, som hon kan ställa till en företagares förfogande. Hon ger alltså upp sin förmåga, som blir kapitalistens instrument. I detta avseende är det inget alls som förändrats sedan Marx' dagar. Den här logiken stämmer i en rätt så stor utsträckning, i de flesta arbeten. Någon annan än arbetaren själv har bestämt villkoren för hur jobbet ska göras, någon annan bestämmer hur länge arbetet varar. Såväl under Marx' tid som nu förekommer yrken där det är en produkt som säljs, snarare än en arbetsförmåga, eller där man får betalt per produkt, och inte per tidsenhet - men sådana yrken har sinsemellan OLIKA relationer till den kapitalistiska strukturen (att sälja fisk till en fiskhandlare/att arbeta på ackord i en fabrik/att sälja en artikel). Kapitalismen förutsätter en splittring mellan arbete, ägande och konsumtion.

På samma sätt som andra varor har arbetskraften ett värde. Dess värde är det arbete som lagts ner i dess reproduktion - vad det krävs för att hålla arbetarna i arbete, hålla dem vid liv. Det här värdet kommer att variera historiskt, eftersom det innebär olika saker att leva under 1860-talet än att leva år 2011. När jag läser de här passagerna slås jag av hur mycket Marx egentligen betonar just denna aspekt: arbete som liv, liv som arbetsliv, liv ställt i arbetets tjänst. Men Marx går inte in i detta i detalj eftersom det inte är hans intresse. Ur synvinkeln att skapa mera värde är det inte intressant exakt hur arbetsinstrumenten förändras historiskt - eller hur arbetarens liv utanför arbetet hela tiden förändras. Kan man kritisera Marx här? Mitt svar: det beror på hur man uppfattar projektet som helhet. Om man vill läsa Kapitalet som en berättelse om den värld som kapitalet skapats ur och som skapas i och med en utbredd kapitalism - ja då blir det intressant att säga något om hur exempelvis reproduktivt arbete ska förstås. Det är ju det här som bland annat italienska autonoma marxister grunnat på. Framför allt: det är helt väsentligt att påminna sig om att det kapitalistiska arbetet inte klarar sig på egen hand. Detta KAN inte, både praktiskt och begreppsligt, vara den enda arbetsformen. Frågan är vilka slutsatser som ska dras av detta. --- Dvs vilken relation har oavlönat arbete till avlönat arbete. Här uppstår naturligtvis frågor om arbete som PERSPEKTIV på en verksamhet.

Det finns många formuleringar här som man kan snaska på. Bland annat säger Marx att arbete är "Unruhe" och objekten som arbetet skapas är "sein".

 "During the labor process, the worker's labor constantly undergoes a transformation, from the form of unrest, into that of a being, from the form of motion into that of object." (296)

Marx går bland annat in i en rätt rolig diskussion om hur produktionsmedlen innehåller spår av tidigare arbete, men det blir påfallande bara när något går fel i processen. Här finns alltså en alternativ distinktion om det stelnade arbetet och det levande arbetet. Men också produkter kan väckas till liv: av arbete. Det som Marx vill få oss att se här är hur arbetsprocessen är en avsiktlig process som har bruksvärden som resultat. Men det här är alltså ett helt annat perspektiv än kapitalismens, även om den här dimensionen, som jag förstår det, inte helt och hållet kan upphävas. Är detta viktigt? Ja: den kapitalistiska processen kan inte göras sig av med bruksvärdet, även om det är helt och hållet oväsentligt ur dess perspektiv (dvs, människors liv kan inte HELT bli en del av kapitalistisk process? det finns alltid något som skaver mot värdeformen?), men bruksvärdet i arbetskraft och i produkter får processen att rulla. Frågan om arbetets relation till kapitalet har såklart manglats i den marxistiska litteraturen. Är det så att arbetet bevarar något slags självständig identitet, eller uppgår det helt i den kapitalistiska processen?


Marx återkommande tanke är arbetet som drivande kraft i produktionen. Allt annat som behövs för att skapa vinst, t.ex. arbetshjälpmedel, fabriker, är "genomströmmat" av arbete. Utan arbete blir de här sakerna värdelösa - de förfaller. (Det här uttrycks tekniskt genom en LÅNG diskussion om variabelt kapital, som är arbetskraft, och konstant kapital, som är allt annat som kapitalisten måste köpa, och hur dessa kan variera på olika sätt så att värdet på produkten ändras.) Arbetet väcker en värld av fabriker och verktyg "från de döda". Oavsett hur nyttig en maskin eller en råvara är, kan det inte lägga till nytt värde. Utan den mänskliga aktiviteten finns det ingen kapitalistisk process, och ingen värld av ting. Även om förflutet arbete finns bevarat i ting osv. är det alltid det levande arbetet som skapar vinst. Ett annat sätt att uttrycka detta är att värdet som arbetskraften har är något annorlunda än det värde som denna arbetskraft kan skapa (Verwertung). Med andra ord: capital - an animated monster.

I det här skedet befinner sig Marx moraliska engagemang. I en ytterst raljerande ton beskriver Marx kontrasten mellan arbetaren som ser en orättvisa i att utnyttjas av kapitalisten och kapitalisten som tycker att det är nödvändigheten och dygden som talar. Kapitalisten känner inte några skillnader. Lägg märke till att Marx talar om kapitalisten som REPRESENTANT för en klass. Han säger alltså inte något om hur kapitalister är mest. I den här delen av Kapitalet skymtar också statens roll fram. Å ena sidan är staten en nödvändighet för att kapitalismen ska fungera (att pengar har den roll de har, exempelvis). Å andra sidan blir det juridiska systemet viktigt i kampen om arbetsdagen. Det börjar stiftas lagar om arbete. Arbete hamnar plötsligt på den politiska agendan. Den moraliska poäng som Marx gör här är det trots att arbete formellt sett är fritt är så att arbete är ett slags tvång. Man MÅSTE sälja sin arbetskraft. Arbetaren har förvandlats till ett medel i produktionsprocessen snarare än att arbetaren har ett antal verktyg till sitt förfogande för att arbeta bra. - Att Marx skulle ha övergett tanken om alienation i Kapitalet stämmer inte alls.

den manliga frihetstörsten

Inga saker i världen är så festliga som att läsa recensioner av Ulf Lundells böcker. Jag har inte läst en enda sida av Ulf Lundells författarskap, och kommer inte att göra det heller. Men listan på dinosaurieskelett i recensionen är häpnadsväckande:
1. Tomheten utanför murarna.
2. Väderleksobservatör. Regnet kommer in från väster. Mannen är genomblåst.
3. Huvudpersonen heter "Red" (jämnårig med författaren).
4. Red vankar av och an.
5. Red dricker för mycket.
6. Red vill bli kvitt sitt förflutna.
7. Börja om.
8. Den manliga friheten kallar.
9. Var hittar man mening?
10. Allt gammalt slagg.
11. Skulden.
12. Betydligt yngre och pikant bisexuella Anna. (Mums!)
13. Det enklaste vore att bara köra söderut.
14. Det går inte.
14. Den svenska samtiden.
14. Skånsk brunmylla.
15. Jämställdheten är bra för sexlivet.
16. Så en dag står han där med en hög müsli och har slagit sin fru, som varit otrogen med grannen.
17. Hans liv är plötsligt kaos.
18. Skita i allt.
19 Ge sig av.
20. Allt är i rörelse.

skriet - det beslutande organet

Ni vet hur mycket jag tycker om Pascal. Isak Sundström figurerar också i konstellationen Skriet, som nyligen har nedkommit med nytt. Det är en riktigt fin, vass skiva, Det beslutande organet. Pascal är omedelbart explosiva. Här är det mera molande. Sundström är expert på ödesmättade, hotfulla stämningar. Hans röst svajar. Det instrumentala får större plats. En delvis avskalad historia. Sundströms expressiva, enkla texter. En gång i slutet kommer jag överraskande att tänka på det instrumentella och obskyra countrybandet A small good thing. Tänker också på Galaxie 500, som jag tjatade om för inte så länge sedan.

umwelt

Efter två månader i New York, en futtig tid, är det många saker som blivit vardag (dock inte grå vardag). Rutinerna, vanorna, rundorna - saker som är självklara och sådant som jag tar för givet. Ändå är det en mängd grejer som jag hajar till inför. Små saker:

- Att servicepersonal och andra som något slags avskedshälsning hojtar ett perky "Have a good one!" Varje gång undrar jag vad detta mystiska "one" står för.
- Att det finns åtminstone två personer på New School vars arbete uteslutande tycks vara att åka hiss eller att ha uppsikt över fyra hissar. Kanske de kallas något annat än hisspojkar. Snacka om kvarleva! På New School! När man åker en av de där hissarna får man lyssna på ett alarmerande NU-KRASCHAR-RYMDSKEPPET!!-ljud. Varje gång jag åker hissarna tänker jag på deras jobb; att åka upp och ner med svettiga studenter och personal som pratar om varför det går åt pipan i och med ze liberal state.
- Att amerikanska karameller smakar så jädrans dåligt. I landet finns det delikata efterrätter, kakor, bakelser - allt. Men karameller tycks inte vara något som tas på allvar i de här trakterna. Jag har min egen dealer i en mörk gränd på nedre Manhattan som jag besöker ibland när behoven tränger sig på. Dealern frågar varje gång hur det är i New York och jag svarar artigt, tack bra, man har sina addictions.
- Varje vecka slås jag av hur mycket mina med-studenter hinner/orkar/klarar av att läsa. Kurserna omfattar en astronomisk mängd litteratur. Långsamläsaren får fundera över sitt läsande.
- Att New York är en lyxig och pimpad stad men ändå är många trottoarer och gator i rätt så dåligt skick.
- Att det finns biografer mitt i stan, på Manhattan eller i Brooklyn, som visar filmer där publiken består av mindre än tio personer. Hur går det runt? Genom vilka kanaler finansieras de här jätteviktiga kulturinstitutionerna? Kunde biograföknen Åbo lära sig något av de här snillena?
- Att varje dag gå förbi lyxiga klädbutiker på Fifth Avenue. En av kedjorna heter Victoria's secret. På butikens skyltfönster finns mycket pornografiska bilder av kvinnor med typ ingenting på sig. Jag ägnar dygnets ljusa timmar åt att studera Marx och Arendt och kan inte låta bli att himla mig lite över namnet - Vicoria's secret -  hemligheter som kapitalismen ruvar på och/eller: vad blir en intim hemlighet i en kommersialiserad sfär?
- En mycket arg katt har sitt revir nedanför mitt fönster. Katten låter som ingenting jag någonsin hört. Byt ut ett gulligt kurr mot skräckfilmsjamande. Många dagar svävade jag i ovisshet om ljudet kunde spåras till en arg bebis, eller kanske en fågel? Jag möter helst inte denna varelse i en mörk gränd.
- I så gott som varje kvarter finns det en nagelsalong. Jag vet inte vad en nagelsalong är, och att det finns så många förbryllar mig ännu mer. 
- Myggorna. Hur kan det finnas myggor i oktober? Är det myggor?
- Att sitta i New schools aula och läsa ett mejl av min far som skriver att älgjakten har börjat - en kontrast om något.

det ungerska mörkret i New York

Så kallade kändisar intresserar mig i en ytterst begränsad utsträckning. Att kulturarbetande människor skulle vara speciellt eller ovanligt fascinerande som personer - nej. Ändå är det en sak som får mig att rusa till tunnelbanetåget och springa sick-sack genom horder av turister och söndagsflanörer. Den ungerska regissören Béla Tarr är i stan. Han ska prata på en gratis Q&A och dessutom visas hans film The Turin Horse under New York Film Festival. Tarr gör långsamma, mystiska filmer med mycket sparsam dialog. I svartvitt, naturligtvis. Hans stil liknar ingen annans. Tarr är säkert lätt att göra narr av, om man är lagd åt det hållet. Här är det verkligen frågan om östeuropeiska vindpinade gubbar som, ja, sitter vid ett fönster och tittar ut. Ändå är hans filmer något jag kan ta helt och hållet utan behov att ironisera. Filmerna har ett envetet sug, en långsam, brutal frenesi. Den sju timmar långa Sátantango är inte utan orsak en alternativfilmsklassiker, och det är inte på grund av filmens minutantal. Werckmeister Harmóniak är en annan av Tarrs riktigt fina filmer. En skrämmande film om ... ja ... samhället, och en stirrande val. Andfådd dimper jag ner på en stol i ett packat auditorium. Coctailklänningar samsas med slitna jackor. Tarr intervjuas av en människa från The Lincoln center. Intervjuaren är flåsigt entusiastisk och det blir pinsamt precis med en gång. Jaha, här Tarr, här sitter vi nu... vad anser ni om den mänskliga naturen? Publiken får (tyvärr) flika in frågor. Frågorna är tröttsamma och glättiga, Tarr verkar generad, med all rätt. Han avvisar frågorna på ett milt sätt. Klart att han inte kan sitta där och uttyda sin relation till den amerikanska avantgarde-filmen (som är alldeles för narcissistisk, mumlar han). Klart att han inte kan komma med allmänna råd till framtidens filmskapare. Klart att han inte vet vad han ska säga på stubinen om den danska filmen Festen (som absurt nog kommer på tal hela TVÅ gånger?!). Både här och sedan i en frågestund efteråt får den stackars ungraren svara på frågan om varför han använder sig av långa tagningar. Ja? För att han inte gillar korta? Tarr säger fina saker som att han är intresserad av människor men inte karaktärer. Han säger att han spelar in ljuden i filmerna skilt. Han säger att en dramatisk naturscen uppstått ur användningen av en billig vindmaskin. Han säger att allt går åt helvete och att vi måste förstå oss på våra liv. Tarrs senaste film tar avstamp från Nietzsches omfamning av den pryglade hästen. Filmen följer inte Nietzsche in i tystnaden, utan hästens väg in i tystnaden. Det här är hans sista film. Han är rädd för att upprepa sig, för att göra tomma filmer. Jag har otur och sitter uppe på en balkong (så går det i sista minuten, men jag får diskutera arbete med en grafisk designer). De engelska texterna är inför mina blinda ögon mest blurr (en kvinna på ett café utbrister: "you're pretty blind, huh!"). Som tur är innehåller Tarrs film väldigt få repliker. Jag blir att fundera på huruvida hans ovilja att säga något om sina filmer uttrycker en form av slapphet, eller om det faktiskt är svårt att säga något om den här typen av icke-berättande, primärt bildbaserade film. Jag fick inte intrycket av att Tarr koketterade med att inte ha något att säga (ni vet attityden: MY MASTERPIECE SPEAKS FOR ITSELF!). Han verkade genuint besvärad av situationen - vad ska man svara på så allmänna frågor? Vad vill folk att han ska inta för roll egentligen? Jag är inte van vid att lyssna och se på regissörer som pratar om sina filmer. Béla Tarr slår mig genast som en person jag skulle vilja ta en öl med och diskutera allt möjligt - han gav inte alls intrycket av "demonregissören". Ändå är jag för blyg för att gå fram till Tarr där han står och röker en cigarett utanför biografen. Folk flockas kring honom. Jag är lite nyfiken: vad säger folk? Jag vet inte vad jag skulle säga. Om filmen (som jag missade en hel del av, på grund av avståndet): det går att dra paralleller hit, och paralleller dit. Bressons film om åsnan. Den japanska filmen där en forskare på grund av omständigheter fångas i en sandgrop tillsammans med en kvinna (The Woman in the Dunes). von Trier häromsisten. Jeanne Dielman. Men Tarr liknar nog bara sig själv. Hans filmer: misantropiska med något slags outgrundligt hopp. Den här filmen grubblar dessutom över ett tema som intresserar mig personligen: vad innebär det att brytas ner av repetition? På vilket sätt är vanor något som alltid är samma men i någon bemärkelse alltid annorlunda? Tarrs film är våldsamt monoton. Kläder blir påklädda, potatisar ställs fram på bordet, potatisar äts upp, en häst vägrar äta, vägrar arbeta. En del av publiken vandrar ut. Före filmen säger Tarr att han hoppas att ingen blir ledsen av filmen. Jag hann inte äta lunch innan föreställningarna. Kurrande mage ser två karaktärer äta potatis. Kurrande mage på två ben vinglar tjugo kvarter uppåt utan närmare destination, för att tappa lusten med matutbudet och sorlet och allting - tar det underjordiska tåget hem.

Pluss och framför allt: Béla Tarr vinkar som drottningmodern när han avlägsnar sig.

ontologin & kakorna

En kulen afton kommer jag hem till mitt rum och finner att något är annorlunda. Lite äppelskal här och där. Och kakor. Det ligger kakor utplacerade på de mest konstiga ställen. Under den följande veckan hittar jag kakor bland mina kläder, kakor i min säng/soffa, kakor på golvet, kakor bland mina böcker. Filosofer tränas till att ställa frågor om begriplighet och mening:

- Har jag själv, helt omedvetet, på natten?, gått runt i mitt rum och lagt kakor på strategiska ställen? Varför? Utgör detta den tröskelerfarenhet som indikerar Lindman: losing it, Lindman: going into the Dark Side: Lindman: håller på att bli knäpp. Att nya livsomständigheter är omvälvande är ett bland psykologer känt faktum. Jag noterar att New Yorks sinneshospital är trevligt placerat i en stor park vid vattnet.
- Har något djur, en kackerlacka, en råtta, en tvättbjörn, en tiger, en elefant, en mås - öppnat ett paket kakor och kånkat runt med dessa i mitt rum?
- Jag har inte delat lägenhet med andra människor förut. Kanske är detta en form av lyckobringande gest. Eller kanske antyds den följande kända formeln för social antagonism: "den här gången kakor - nästa gång !!" Nej, knappast. Tänk dig öppningen på följande konversation, där jag, precis som Magdalena R rekommenderar, med ett soligt leende hör mig för: "är det måhända Ni som har utplacerat ett antal bakverk i mitt rum? Jag skulle uppskatta om Ni skulle giva större akt på sådant beteende!"
- Ett naturvetenskapligt förhållningssätt gör gällande att det rör sig om partiklar som flyttats runt i vad vi på gatuspråk kallar "rum".
- Kanske finns det för människorna okända krafter vars verkningssätt kan urskiljas bland annat i kakors uppdykande?
- Jag får helt enkelt finna mig i en ny användning för begreppet "kaka", som en entitet med rörelsemönster som inte riktigt låter sig förutsägas.

New York är en stad som bjuder på många intressanta upplevelser.

uptown, downtown

När det nalkas filosofikris (och det gör det titt som tätt) är det bara en sak som hjälper, här liksom i Åbo: en riktigt lång och intensiv promenad. Idag bestämmer jag mig för att ta en paus från biblioteket, universitetet, den vanliga rundan. Precis som jag ibland gör i Åbo. Sätter mig på tunnelbanan, svischar förbi Union Square. Stiger av vid Lexington Avenue och går tjugo, trettio kvarter upp till Upper East Side, Det är inte för att sniffa på gamla pengar som jag är där. Skälet är ett annat. Jag går på dinerjakt. Jag älskar diners. Hittar mitt lystmäte: gammal inredning, kitsch, stekos, trånga utrymmen, gruffande personal, blaskigt kaffe, en fet macka, olika människor som av någon anledning hamnar just här, ett trivsamt skrammel. En rekorderlig luncheonette. Menyerna innehåller alltid samma mat, maten är garanterat icke-hälsosam och det är sällan en alltför konstlad atmosfär på dylika syltor. Dessa inrättningar börjar bli en historisk lämning av en annan värld, en värld som inte tycker om minimalism och god smak. Också därför älskar jag dem. Upper East Side är annars ett ganska lyxigt område. Åtminstone delvis. Det är som sagt känt som ett gammalt societetsområde. Jag går österut och njuter av en höstsol som vägrar svalna. Carl Schurz park har en fantastisk utsikt över delar av både Bronx och Queens samt de små holmar som ligger i East River. Pråmar glider över vattnet. Parken är nästan tom på en tidig eftermiddag. I parken är det tyst, men fortsätter man promenaden längs med floden river trafikbruset i öronen. Ibland tycker jag om sådant. Att låta hela huvudet genomströmmas av oväsen, för att sedan hitta en kontrast på en lugnare gata. Går från Upper East Side till Midtown, id-town. Skyskraporna svajar. Det är kusligt stilla där. Att få det att rymmas i huvudet att det är samma stad som just huserade tusentals antikapitalistiska demonstranter är - en enorm utmaning. Lukten av Starbucks, Starbucks eviga gröna fasad. Svänger av österut igen och går genom ett sjukhusdistrikt. Icke-platser och platser. De där konstiga plättarna omgivna av staket där något ska byggas eller något har just rivits eller platsen har bara glömts bort av världen. Som ett hål på stadskroppen. East village, första och andra avenyn. En bra promenad avslutas på en bar som råkar dyka upp som en lämplig viloplats. Jag hittar en passlig lokal. En bar som borde K-märkas. Söndriga säten, där man sitter liksom i en grop, ett biljardbord, skitiga hörn, Journey växlas till Clash. Jag plockar fram Marx i den skumma belysningen. Filosofiangst: no more.

Sociala djur, filosofdjur

Jag grubblar över det sociala. Det är underligt: i vissa situationer uppstår möten med människor helt spontant. Saker och ting kommer på tal; småprat, storprat, bullshit, omvälvande saker - men det kommer. Att vara med andra människor innebär då inget särskilt. I andra situationer: det sociala. En konstig sfär. Att jobba med sig själv i den här sfären, vad betyder det. "Nu måste jag nog jobba med mig själv i det sociala." Jaha. Lycka till. Fast det är dumt att hänga upp sig på det spontana. Det kan ibland finnas en form av ansträngning som inte innebär att man ger sig hän åt en form. Att det faktiskt kan innebära ett visst jobb att säga saker, att öppna ett samtal, att bryta isen. Det finns ingen kausalitet här. Däremot finns det en känsla av lättnad, att inte längre anstränga sig, att inte behöva vinnlägga sig om att lägga orden. Ingenting gör mig mera pessimistisk och missmodig än det sociala: att klamra sig fast i en situation och försöka liksom rulla den från ett hopplöst läge till ett läge där det sociala försvinner och riktiga möten uppstår. . För det mesta blir det där sociala arbetet bara skit, papegoja, pinsam tystnad, förstämning, handfallenhet. I vissa fall är det något som händer helt plötsligt och hela dimensionen försvinner och det går att prata normalt med folk, utan att det innebär någon ansträngning alls. I situationer av allmän fånighet är det svårt att förhålla sig till sin egen självmedvetenhet utan att bli femtio gånger mera självmedveten, vilket var just där skon klämde. Här finns det en viss risk för att bli oredig och - självupptagen. I en bransch som filosofi är det en extra snurr på dom där situationerna. Filosofi är kort sagt ett sätt att ge sig i kast med att göra sig förstådd, att ha en benhård tilltro till att ord faktiskt betyder något. En låst filosofisk situation blir alltid lite tragikomisk, nästan som ett brutalt skämt på verksamhetens bekostnad. Språket kilar på dubbelsemester. De här situationerna pekar alltid i två riktningar: det är viktigt med filosofi (för mig, i allmänhet) och filosofi är bara eländigt (= borde jag syssla med det här?). Mest underligt här är att få saker blir bättre av att gräva i de här situationerna. De finns. Det måste man leva med. Ibland lönar det sig inte (dvs de löönar sig inga) att fundera över hur sådana här knutar kan lösas upp. Men det är svårt att förhålla sig redigt till dem eftersom det är lätt att börja blanda samman sina egna sociala svårigheter (sociala svårigheter!) med akademiska saker, som att man har lite olika sätt att tala om filosofi på olika håll och att det krävs tålamod och vana och mod att förstå varandra. Ändå kvarstår det att ett bra filosofiskt samtal på något sätt just handlar om att en viss social form faller bort och att det inte handlar om att försöka säga saker kärnfullt i tre meningar. I ett bra filosofiskt samtal känns det inte som ett misslyckande då man misslyckas med den sortens kärnfullhet. Jag har för vana att bota de här dystra känslorna med att försöka föreställa mig alla filosofiska samtal som en musikal. Det hjälper, varje gång. [Ännu ett inlägg i min upplyftande följetong om filosofins elände.]

Att läsa Kapitalet, del 1

Jag går en kurs om Marx vid New School. Istället för att fokusera på filosofihistoriska saker, t.ex. Marx' relation till Hegel, närläses texter ur perspektivet: kan vi göra något vett av det här? Jag gillar det här angreppssättet. Själv har jag tragglat mig igenom del ett (och lite till). Eftersom det är mycket folk på kursen, och min formella status där är "åhörare", tänker jag samla några spridda Marxtankar här. För att helt enkelt fundera över vad jag läser.

Det som slår mig när jag kommit så här långt/kort är hur annorlunda Marx närmar sig ekonomi i jämförelse med de skribenter för vilka ekonomi är något självklart, att det är självklart att vi mer eller mindre vet vad ekonomi är och att uppgiften består i att reda ut de tekniska detaljerna. För Marx, som var kritisk mot klassiska ekonomer som Smith och Ricardo, ligger det inte till på det sättet. Om det är något som kännetecknar "metoden" hittills - för att inte tala om stilen - är det att ekonomi framstår som något synnerligen märkligt. Det ekonomiska systemet tycks på något sätt ligga fjärran om hur saker normalt är - samtidigt som en viss typ av beskrivningar utgående från att bonden byter vara med fiskaren är lockande klara. Ekonomins värld är inte en värld av saker, användning, nytta, olika uppgifter som måste göras, att dela uppgifterna mellan folk på ett praktiskt sätt, seder och bruk. Men ekonomi kan inte heller helt kapa av banden till dessa saker. Vilken röra! (Jag förenklar genom att prata om ekonomi där Marx talar om en ständig utveckling av kapitalismen, ok?)

Frågan som möter oss i del ett är: hur blir vanliga saker som ett tygstycke, en flaska Brandy eller en påse mjöl varor? Samma fråga skulle inte fungera lika bra om vi hade iPod, spikmatta, D&G-väska som exempel. Man måste såklart fråga varför det är just här Marx börjar. Varför börjar han inte med en transaktion, med vinstskapande eller ojämlika relationer? Det finns säkert flera svar. Ett är att genom begreppet vara synliggör Marx hur ekonomin på något sätt tar avstamp från den sociala världen av nytta och användning, abstraherar från denna, för att sedan skapa en ny form av socialitet - så läser jag honom. Där klassiska ekonomer velat säga det ena och det andra om ekonomi som system försöker Marx göra något helt annat. Han rullar upp ekonomins värld, den värld som skapas av ekonomins relationer. Det är något av fenomenolog i Marx när han börjar med hur saker "ter" sig, för att går djupare och djupare ner i spelet mellan hur något ter sig och vad något är. Ekonomi tycks vid första anblick vara ett utbyte av varor som har värde. Ekonomer skulle säkert applådera, just det, varor som har värde som cirkulerar. Där börjar Marx gräva.

Begreppet värde blir viktigare än något annat. Marx gör en skillnad mellan bruksvärde och bytesvärde. Bruksvärde är helt enkelt användning i dess allra mest allmänna bemärkelse. Det är ingenting gulligt med bruksvärde, ingenting idealiserande. Bytesvärde är ett värde som är förknippat med ekonomiska relationer. Kapitalet utreder vad detta ska betyda och vilken relationen är mellan bruks- och bytesvärde. Som det ska visa sig är relationerna mycket komplexa och av flera slag (vilket ibland sopas under mattan när den här distinktionen kommer på tal). Å ena sidan är kapitalismens utveckling ökad abstraktion i och med bytesvärde. Bytesvärde grundar sig inte på bruksvärde. Å andra sidan verkar det finnas något slags begreppsliga gränser kring vad en vara alls kan vara: något som någon köper utifrån ett behov. Å tredje sidan kommer bruk och utbyte att bli alltmer ihopråddade i kapitalismen där saker tillverkas för att säljas.

Det är redan i del ett som Marx lyfter fram sin värdeteori, enligt vilken en varas värde INTE skapas t.ex genom relationen mellan tillgång och efterfrågan eller någon skum subjektivitet. En varas bytesvärde grundar sig enligt Marx på det arbete som kvantitativt, tidsmässigt, finns inne i varan.

"Objects of utility become commodities only because they are the products of private individuals who work independently of each other." (165)

Det här är en aspekt av Marx' tänkande som många avvisat som löjeväckande. För att svara på det borde man vara ytterst klar över vad värdeteorin tänks uträtta, vad slags teori det är.Värdeteorin blir också viktig för att visa på flera spänningar inom kapitalismen - spänningen mellan arbete och kapital. När Marx säger att det abstrakta arbetet, den socialt nödvändiga arbetstiden, bestämmer värdet på en vara, då är "värde" inte alls samma sak som pris, även om de inte är helt orelaterade. För den klassiska ekonomen är värde inget märkligt. Vad säljaren är villig att sälja för och vad köparen är villig att köpa för. Inga konstigheter. För Marx, däremot, är begreppet "värde" mycket, mycket knepigare. Jag är inte säker på om jag ännu förstår vad slags begrepp det är hos Marx. "Värde" är alltså ingenting som strömmar ut ur en sak på grund av dess egenskaper. Inte heller är det ett rent konventionellt begrepp. Snarare tycks Marx vara ute efter ett slags relationalitet som skapas i skärningspunkten mellan arbete, ting och en framväxande kapitalbaserad marknad. Här vill man så klart fråga: är den här frågan alls intressant? Jag skulle säga: i högsta grad, för att förstå vad det är förstå de sociala förutsättningarna för en kapitalcentrerad ekonomi där tillväxt står i centrum. Jag kan hålla med Marx om att en vara är just en "social hieroglyf". Precis som Marx skulle jag säga att pengar TYCKS ha en självklar relation till varor, men att detta är något som egentligen borde ses som spektakulärt. Jag ska återkomma till det (hoppas jag): att en vara motsvarar en viss mängd pengar får oss lätt att tänka på en vara som något "i sig" och som just genom det döljer dess egenskap av "stelnat arbete" (för att nu använda det språk som Marx tyr sig till).

I denna analys av värde och arbete är det en rörelse som görs som verkar återkomma, och det är kontrasten mellan det levande och det döda. Det är en rätt så kuslig värld Marx målar upp (det vimlar av spöken, monster, vampyrer och magi i Kapitalet). Det vi vanligen tänker oss som levande - levande aktivitet - får ekonomiskt värde bara när det är dött, dött arbete konserverat i varan. Marx' moraliska patos skymtar fram då han säger att relationer mellan människor i den ekonomiska världen blir relationer mellan ting. I kontrast till den klassiska ekonomen är uttrycket för ekonomiskt värde ett oändligt antal varor som speglar sig i varandra, snarare än köparen och säljaren som småpratar på torget om vilket pris som ska sättas. Ännu en gång: en ENDA vara kan inte säga något om vad ekonomiskt värde är. För att visa vad ekonomiskt värde är måste vi säga något om relationen mellan FORMER AV ARBETE (som blir kvantitativa, privatiserade, sociala) och relationen MELLAN VAROR. En fråga anmäler sig: Marx tycks säga något viktigt om ekonomiska institutioner här. Att den ekonomiska logiken gradvis börjar leva ett eget liv, att det uppstår en social form som ingen har kontroll över. Men vilken är kontrasten här? Vad innebär det att människor HAR kontroll över en ekonomisk institution?  
I del ett tar Marx sig an cirkulationen av varor. Han försöker visa hur detta innebär att arbete abstraheras till arbetstid. Han visar också hur pengar uppstår ur en logik som finns i cirkulationen av varor: att värde är något mätbart och att alla varor står i relation till varandra på samma sätt, utifrån begreppet värde. Universell måttenhet behövs, pengar. En vara är vad den är bara i ett likhets- och skillnadsförhållande till andra varor (här får Marx igen grotta ner sig i hegeliana). I det här avsnittet rör vi oss ännu inte i kapitalets värld, utan i något slags förstadium. Men rörelsen är klar: genom en underlig form av transsubstantiation förvandlas arbete till varor till pengar. Marx tänker här för att tydliggöra ett drag i kapitalismen på en vara som byts ut mot pengar för att sedan ett köp av en annan vara kan ske. Här finns ännu ett spel mellan bruks- och bytesvärde som Marx gottar sig åt i många intrikata formuleringar (Marx äääälskar formuleringar om hur saker speglar sig i varandra eller uttrycker sig eller realiserar sig i varandra). Ändå finns här en tendens till nivellering av varor: "In their money-form, all commodities look alike."

Analysen är knappast ett försök att empiriskt måla upp kapitalismens ursprung och utvecklingsskeden. Snarare verkar det röra sig om att en begreppslig studie där begreppen hela tiden är historiskt förankrade. Det skulle vara viktigt att förstå vad exakt Marx tänker sig att denna utvecklingshistoria om kapitalismen är, eftersom den bild av ekonomi han tycks tala emot är tanken om ekonomi som en sorts naturlig utväxt av mångfalden av mänskliga behov. För vissa ekonomer verkar historien om arbetsdelning, enkelt byte av varor och kapital bilda en stegvis historia där moderna former av kapitalism helt enkelt är mera komplexa varianter av ett grundläggande mänskligt fenomen. Så mycket är klart: det är INTE den historien Marx berättar. Ändå är jag - ärligt talat - inte i det här skedet alls säker på hur Marx ser på institutionella förändringar (vid vissa tillfällen kan jag verkligen förstå varför vissa strukturalister flockats kring herr Marx). Jag får verkligen lägga band på mig för att inte börja grubbla över vilken form av abstraktion som kommer först (är det arbetet eller varan?) - kanske Marx egen text i någon mån bjuder in till dylika gå-in-i-väggen-frågor, "HUR UPPSTÅR VÄRDEFORMEN EGENTLIGEN"? Hur ska man beskriva övergången från varor som byts mot andra varor till en logik där kapital investeras för att skapa mera kapital? Finns det historier om brott, dvs. om två ekonomiska processer som har liknande fenomen (vara, värde) men som icke desto mindre uppvisar helt olika former av rörelser (utbyte av varor är en begränsad process, strävandet efter ökat kapital tar aldrig slut).

Det är också lockande att fråga varför Marx inte direkt ger sig i kast med en moralisk kritik av kapitalismen. Marx säger uttryckligen att individer är intressanta endast som representanter för en klass. Här kan man fundera på hur Marx använder ett språkbruk för att beskriva kapitalismen, som enligt Marx inte känner några skillnader alls, förutom kvantitativa. För varor gäller detta, men också för arbete - och också för det liv som arbetaren lever (vi kommer dit sen). Om det finns en moralisk tråd i texten så här långt är det i dess eget arbetsamma strävan: att inte ta ett sätt att tala om ekonomi för givet, ett sätt att tala som får en historisk situation att framstå som en variant av ett evigt tillstånd. I den här delen försöker Marx beskriva - för att uttrycka det på mitt sätt - olika skikt i en kapitalistisk ekonomi som kan tydliggöra det han i själva verket är intresserad av: en värld av KAPITAL.

När man läser Marx är det en jädrans massa nummer om abstrakt och konkret. Eller kanske är det jag som fastnar i den distinktionen? Här måste man tror jag acceptera att "det konkreta" för Marx spelar olika roller. Dels är det något som vi lyfter fram som ekonomins självklara kärna, det här är enligt Marx ett "sken", vilket inte är direkt samma som "falskt sken". Å andra sidan är det konkreta något som förändras till något abstrakt genom samhälleliga institutioner (arbete, framför allt). Sedan har Marx en massa vändningar i texten som jag skulle tillskriva hans hegelska språk, typ att varan endast utgör arbetets fysiska skal. Det är passager där Marx råddar in sig i kontraster mellan varan som fysiska egenskaper och värdet som en abstrakt egenskap och hur de här kan eller inte kan ha någon relation till varandra. Sist och slutligen är kontrasten mellan det abstrakta och det konkreta uttryck för ett slags genuin förundran över det ekonomiska systemet. Hur kan väldigt konkret arbete - att fylla en bunke med innehåll, att trycka på en spak - skapa ekonomisk tillväxt? Hur kan något så konkret som varor och arbetsuppgifter ha en relation till kapital som växer sig större och större? Vem är det som lägger guldägg?

Om ni tror att Kapitalet är en torr bok; tänk om. Det är en svår bok. Men intressant. Inför nästa del blir väl mottot: "Money extinguishes all differences."

Occupy Wall Street

På universitetet distribueras flyers om en stöddemonstration. Flera universitetet deltar. Vår Marxföreläsning ställs in. Professorer uppmanar studenter att gå. Jag är inte riktigt klar över vad Occupy Wall street är. Så långt är jag med, att det är en löst organiserad grupp som är missnöjd med det ekonomiska systemet. Däremot vet jag inte hur man ser på problemet, och alternativen. Flera statliga regleringar? Slut på kapitalismen? Jag förhandlar med mig själv och går till samlingsplatsen för vårt universitet. Två filosofistudenter är redan där. Dom är i full gång med att diskutera Heideggers begrepp om det förflutna. Marschen löper nedför Lafayette street. Håller på att bli omkullsprungen av en prominent filosof. Ser New School-personal här och där: fint. I en park nära stadshuset samlas en disparat samling folk. Universitetsmänniskor. Fackfolk. Andra. Folk ropar slagord ("we are 99 %", andra slogans om att staden och gatorna tillhör oss, om att ge pengar till utbildning istället för krig). Ett brassband spelar och det är nästan som karneval. Folk delar ut flygblad. Marschen går vidare längs Broadway. Packat med folk. Det är kanske den mest blandade grupp människor jag sett i New York. Unga människor, medelålders typer som förlorat sina jobb, stentuffa tanter och farbröder, hippies, hipsters, arbetare, tonåringar, anarkister, föräldrar med spädbarn, feminister, religiösa grupper, socialister. En grupp har ostar på huvet. Don't ask. Människor bär banderoller och skyltar som ser mycket heimlaga ut. Den bästa: You know things are messed up when librarians start marching. Marschen är omringad av poliser och staket. Jag har aldrig sett så många poliser på samma gång. Det sista kvällsljuset strilar ner på höga byggnader. Vinden blåser runt ett oändligt antal flygblad och skräp. Staden kokar, ljud överallt, trummor, folk som visslar, klappar, skriker, pratar. Tusen och åter tusen människor. Jag har glömt att äta lunch igen och blir glad då någon ger mig ett paket salta pinnar. Det känns underligt att gå mitt på Broadway. Det går inte att komma in i parken där Occupy Wall street-människorna häckar. För fullt. Människor står och tittar ner i parken. Mera slagord. WHOSE STREETS? OUR STREETS! FUCK WALL STREET! En del försöker marschera mot finanskvarteren. Polisen har slagit barrikader för några gator. Istället blir folk stående vid gathörn, omringade av polisbilar och poliser. Folk gör ingenting, tittar. Poliserna - tittar. I något skede blir det grinig stämning, poliserna ingriper på något sätt. Jag ser inte. En del yngre figurer är maskerade. Plötsligt är det tyst och skingrat. En dam grälar med en äldre dam i trenchcoat. Den ena skriker åt den andra att hon har tre jobb. En polis säger till sin kollega: it is what it is. Kollegan svarar: it is what it is. Den första polisen gäspar större än jag sett någon människa gäspa. Ändlös kortege av bussar och polisbilar. All annan trafik avstängd. Ett par finanstyper klagar att det är besvärligt att ta sig från A till B. Det kan jag tro. Jag undrar vad som rör sig i finanstypernas huvud en dag som denna. En polis gratulerar en annan till avslutat skift. Jag vet att människor inte kommer att gå hem på länge ännu. Jag har ingen lust att stifta bekantskap med pepparspray och ännu flera gäspande blåklädda figurer (det sägs att någon typ av terrorismenhet har inkallats också). Tunnelbanan vid Wall street är avspärrad. Istället slår jag följe med en personal trainer från Panama som tycker att marschen är begriplig men själv skulle hon inte delta i den. Jag vet inte egentligen vad jag själv uträttat genom att delta.

Det är något med den här oändliga massan av människor som drar åt ett visst håll som är både pirrande och oroande på samma gång. Kollektiviteten, men samtidigt de oändliga skillnader som finns i folks sätt att röra sig och föra sig. Att se så många människor ute på stan är både vindlande och lite klaustrofobiskt - massans oförutsägbarhet är både spännande och lite skrämmande. Det bestående intrycket är ändå att just den här kvällen är det inte shoppande människor och finansvalpar som äger lägre Manhattan - nu svämmar gatorna över av folk som har en sak gemensamt: de är förbannade över vart USA är på väg.

Det som jag åtminstone lärt mig under kvällen är att missnöjet med det kapitalistiska systemet är utbrett. Många föredrar att skylla det på girighet. Andra på dåligt skötta institutioner. Andra igen på orättvisa samhällsformer. När jag kommer hem ser jag otäcka scener på Youtube där poliser klubbar ner demonstranter. Annars är det en sak som jag slogs av: närvaron av kameror. Överallt. Folk som på olika sätt poserar, dokumenterar, vill göra intryck, vill fånga något, är uttråkade och distraherade, vill visa något för sig själva, vill visa något för sina Facebook-kompisar ("jag var där!") - men också: det här händer på riktigt, så här agerar polisen, så här agerar demonstranter. Ofta var jag osäker på om någon som såg medialt välutrustad ut var där i egenskap av journalist. Vad betyder det att säga det numera?

revolutionära kyrkkaffen

Patrik Hagman har ett bra öga för kristendomens revolutionära aspekter. Dessa kommer på ett underförstått sätt fram i en kolumn han skrev för Kyrkpressen. Det är en fin text som lyfter fram en väldigt icke-konventionell förståelse av kyrkans gemenskap. Den vanliga bilden är att den bygger på en självklar likhet - människor som "tycker likadant". Denna rätt så anti-kyrkliga bild kontrasterar kyrkans enhetlighet med samhällets mångfald och kontrasterar dessa så att det genast går till samhällets fördel och så att kyrkan framställs som en institution som förtrycker olikhet. Det är naturligtvis en förfärligt förljugen bild av både kyrka och "samhälle". 

Hagman målar upp en helt annan kontrast. Många sammanhang bygger på intressegemenskap. Folk läser samma böcker, gillar samma musik, gillar samma sport. Ofta finns det en stor likhet mellan människor i en viss cirkel. Man ser ganska lika ut, pratar på samma sätt osv. I sin personligt präglade text får Hagman kyrkan att framträda som en gemenskap som bygger på helt andra villkor. Här möter man inte nödvändigtvis det som man är bekant med eller som man spontant skulle tro sig vara intresserad av. Man kastas in i möten med många olika slags människor.

Det revolutionära i det här är  beskrivningen av att bli bekant med erfarenheter som inte är ens egna,  att lyssna på berättelser som man inte kan stava formen för, att förhålla sig till olika sätt att förhålla sig till saker. *-- En av de bästa sakerna Hagman tar fram är hur den kyrkliga gemenskapen får honom att utveckla sidor av sig själv som inte kommer naturligt.

Jag har ingen erfarenhet alls (nästan) av kyrklig gemenskap. Jag är skriven i kyrkan, men vet inte vad jag ska svara om någon frågar mig om jag är religiös. Att besöka en gudstjänst eller någon kyrklig aktivitet känns som något främmande. Varför? Däremot är det lätt att identifiera det slags socialitet som Hagman talar om, där allt på något sätt just handlar om likhet. Det är en form av gemenskap som kanske inte är ytlig, men den handlar ofta om ett slags införståddhet, eller mera allmänt, att det är klart från början "vad man delar". Jag tänker mig (och det här är inte alls klart för mig) att det inte kan vara på det sättet självklart när det handlar om en religiös gemenskap (fast nu menar jag alltså att dela mer eller mindre i bemärkelsen "intresse", som att dela intresset för film, böcker eller sport). Jag försöker också fundera på andra sammanhang som i den här meningen skulle likna kyrkans samvaro. Vänskap i olika former kan förstås ha en sådan karaktär - och som bäst har den alltid det. Då handlar vänskap inte egentligen om att utbyta boktips utan om att vara öppen för och förändras av den andras närvaro i all sin annanhet. Men andra former av gemenskap? Idealt sett kunde förstås politiska gemenskaper ha en sådan karaktär (och nu är jag gravt anti-marxistisk). Men i praktiken: tja.

Kanske lite olika begrepp om likhet här. Å ena sidan att se ut på samma sätt, lyssna på samma musik, komma från samma bakgrund, ha ungefär samma intressen. Å andra sidan: att hela tiden vara införstådd, kanske till och med att det finns vissa stämningar som gör att det man säger är fel och malplacerat, dumt eller icke-coolt. Ibland går de här sakerna ihop, ibland inte. (På samma sätt, olika begrepp om vad det är att "tala samma språk")

Vilka verksamheter/sociala former är sådana att de inte handlar om intressegemenskap? Vid vilka tillfällen möter ni människor av olika åldrar, samhällsbakgrund, språk osv?

* Spontant skrev jag "konfronteras med" här. På alla tre ställen. En talande spontanitet: kanske ett uttryck för hur en antagonistisk bild av mänskliga relationer spökar i mina tankar även om jag skulle önska bort sådan hemsökelse. Ändå finns det något som gör att jag vill skriva om konfrontation, men utan antagonistiska övertoner. Fingrarna vill skriva: vi behöver skakas om ibland, ruskas om, se att inte alla lever samma liv som vi själva, att inte alla ser på sina liv som jag ser på mitt, att "dela" inte betyder "att ha något gemensamt". Menar jag då att vi alla naturligt går omkring och inskränkt tror att alla är fjättrade vid sitt eget sätt att förstå, så att allt annat kommer som en chock? Nja, så menar jag ju inte heller. "Man lär sig något av ... skillnader." ZzZ. Äsch, skippa det allmänna här. Jag kan bara tala för mig själv. Ibland tycker jag att mitt eget sätt att tala och förstå saker blir för hemvant, att det ibland kan vara så lockande att bara göra en liten gest och så har man trott sig vara förstådd. Eller tvärtom: att genast tro sig förstå vad någon menar, kanske för att man hör ett nyckelord och tror sig vara på det klara med det territorium man befinner sig på. Och kanske också: att jag är lite rädd för att söka mig till sammanhang som inte på förhand är klara för mig, att känna sig fånig för att jag inte vet "hur man beter sig". För mig är det en tanke som anmäler sig skrämmande lätt, i många olika sammanhang; en rädsla för att känna sig bortkommen, bortkollrad. Poängen här är kanske att olika sammanhang verkligen har olika former i just det att det ibland är helt jävla katastrofalt att vara bortkommen, då är man helt lost; medan det i andra sammanhang inte blir någon affär av det, där det är något alla jobbar med i olika grader och där det kanske är något man öppet kan prata om (nu tänker jag inte bara på Hagmans beskrivningar av kyrkan utan också om t.ex. hur olika arbetsgemenskaper kan vara - vissa kan helt handla om intressegemenskap - man har samma mål - där det i andra gemenskaper är mycket mera öppet vad gemenskapen innebär och vad det innebär att t.ex. komma som ny in i denna gemenskap.)

Men nu har jag kommit en bit från Hagmans text. Det här var utflykter och extremt oklara tankar.

TILLÄGG: När jag läste Patriks text tänkte jag på Couchsurfing som ett exempel på något som inte heller kan handlar om intressegemenskap. Couchsurfing är ett forum för gratis boende, men också umgänge mellan människor. Man har en egen profil som är tillgänglig för medlemmar. Couchsurfarna erbjuder sina soffor åt resande; ingen betalning är involverad. Men det handlar inte, såvitt jag förstår saken, om en viss tjänst som någon erbjuder "helt gratis". Snarare går Couchsurfing ut på att öppna sitt hem för andra och å andra sidan att ges förtroende att vara i någon annans hem. Även om många stavar ut sina intressen på sin profil (typ musik, arbete, film, osv) är det inte det som är viktigt. Som bäst handlar Couchsurfing om umgänge, att lära känna en plats genom andra människor. (Det här är min förståelse av Couchsurfing, bör påpekas) Som jag ser det skulle Couchsurfing vara något helt annat om det genomgående bara skulle gå ut på att "hitta någonstans att bo". Det som är fint här är just att formen för umgänget inte kan vara på förhand bestämd. Det finns ingen "form". Jag har inte surfat på så många soffor ännu, och inte haft jättemånga gäster - men mina erfarenheter hittills är att det så klart är något väldigt specifikt med att bjuda in en viss människa till ens hem eller tvärtom.