vaknar av att berg sprängs. drömmer att jag eldat upp lägenheten i misstag. Visit: åland. Bekant/totalt surrealistiskt hela tiden non-stop. Blond blonda solarium-marinerade ålänningar, ungarna pratar nästan som i sthlm. Allting är värre, men bussen är i alla fall gratis. Det lönar sig eller det lönar sig inte (det instrumentella förnuftet, läser Adorno/Horkheimer som terapi på vikingfärden hem). En åländsk sjöbjörn la ut texten åt Benjamin Franklin, som tog intryck: tid är pängar. Ibland är allting möjligt, alla horisonter är uppspända - ibland är saker helt omöjliga, tillknäppta, låsta. Något rasslar i huvudet, halv tanke, borta. Stan M:hamn i förändring. Syltor som piffas så att det inte längre är möjligt att pila fram till disken & hojta: här ä in hungroger schärgårshbo - ge in tåckontänn åt meg å! Nu får man hasa upp på höga, vita stolar och ropa åt sin bordskompis genom en designerlampa, lyssna in sig på samtalen: en ålänningabrat berättar åt en likasinnad stajlad figur om en vän vars tragiska situation består i att pappsingen inte längre sponsrar hennes lägenhet på Manhattan. Men Williamsburg är ju coolt, tillägger hon, världsvant, alltmedan jag återhämtar mig från en onödig bakelse-excess som skvalpar i magen hela halva dan. Den evighetslånga blixtvisiten, sitter på bibban tills aktern stelnar, svala bibban som är alltings nav (fast de gallrat bort flera titlar av Thomas Bernhard, kanske han är för sur för grinigt haveriståland);
Ny tid och fina excentriker i tidningssalen. Stan här/där: snyggt och städat. Viliga entreprenörsålänningen springer inte på bar om tisdagarna. Eller nja, kring tolv tassar en och annan lokalbo in i baren. Inte sitter man utomhus och skräpar heller. På stan flaxar turister som äter glass mest. Ålänningen är misstänksam mot offentliga platser (men trogen sin hembygd i mera allmänna termer). Endast en lodis sitter på gräs, bänk eller sten. Normalt funtat folk kör bil till följande kvarter och handlar ekologiskt och klagar på att det är dyra sopsystem. Havsluften blandas med något som pyr, havet har stelnat till en formlös klump; Korv-Görans (ex-korvgörans, om sanningen ska fram) torn tornar upp sig i den karaktäristiska färgen som viktiga byggnader i trakten ofta har: som en väldigt röd gris, den kallas säkert nåt, nyansen. Känslan att vara utomlands men att i samma stund drabbas av ett pinsamt minne från gymnasietiden (en väldigt fånig tid, sammanfattningsvis). Under skon poppas en snigel, se en till, äter sin kompis, nu upplöst till vitt slem. Mördarsniglarna överallt, tidningen uppmanar att mäta dem i liter och en ansvarsfull ålänning tjänar samhället genom att plocka sniglar i ämbar. Jestas. // Kommer att tänka på en fin avväpnande släkting och hennes man, morgonkaffe med dem, hur pratet ringlar sig på ett gemytligt sätt. En gubbe med valrossmustasch vinglar fram på cykel. Ett tyst kvarter på natten som man kan gå igenom och se ut över skatteverket, museibacken, en motbjudande allé. Ålänningarna sover på sitt effektiverade vis. Lufsa genom den vildvuxna delen av stan som är nästan som på landet. Öde hamn. Det luktar tall och nästan-hav.
Att läsa Witold Gombrowicz'
Kosmos här & nu (dvs. där & då) är helt rätt. Gombrowicz skriver för oss som hatar deckare men älskar mystiskt myller. Hans mysterier rullar ut sig utifrån den där envisa, uppeggade fantasin som spinner-väver och iakttar mönster. Meningarna sjuder, bryts upp, rinner iväg dit du inte anar. Allting är i blickfånget på ett sätt som får mig att associera till
Andrej Belyj. Hysterisk och alldeles rasande fin prosa som rusar genom sinnena, petar i allt:
Buller, skak, dån, lastbil, stor, med släp, vägen, åkte förbi, snåren, bedarrade, fönsterrutorna blev stilla, vi vände blickarna från fönstret, men plötsligt vaknade 'allt det andra' till liv, allt utanför, utanför vår krets, jag hörde till exempel hundarna skälla på granngården, såg en karaff med vatten på ett litet bord, inget viktigt, nej, nej, men intrånget, allt det övrigas intrång, världsalltets, gjorde att vi kom av oss och svamlade, det kunde inte vara någon utomstående, eftersom hundarna, de hade hoppat på, förra året när det var tjuvar i trakten, och en massa annat etcetera etcetera, det drog ut på tiden, tedde sig slumpartat, jag försökte fånga upp de där ljuden 'från djupet', det lät som om någon plaskade, daskade och ett kopparlikt ljud, liksom en samovar... nya skall, jag var trött och uppgiven, men då verkade det som om något nytt höll på att ta form...
No comments:
Post a Comment