fun times, fear & loathing // Åland

åland igen. med kompisen i byn som bara blir mysigare med åren, genom alienationseffekten, eller kanske inte. grannen dundrar in och ställer en, som hon säger, kollig fråga om kylskåp och faster ramlar in med sin hund. saker är precis som dom brukar vara förutom att det är lugnt på havet, varmt i knutarna, nån ska gifta sig OCH VI ÄR INTE BJUDNA (snyft). min kompis & jag sjunger satan is real, working in spirit, you can see him and hear him in this world everyday, satan is real, he can tempt you and lead you astray!

Inventering i hus I (fint komponerad bild)

Inventering i hus II

Snigelcity, Tx. På kulturnatten då annars öde stad livas upp spelar ett svenskt tangoband, Darya & Månskensorkestern, med myckna känslor för en ganska gråhårig publik som verkar lyssna på riktigt. fint. på gatorna talar folk mest om Lars Berghagen som har uppträtt eller ska uppträda på fridens öar. hemvägen, efter stimmig krogseans i mersmakens och merkänslans tecken (höjdpunkten: att läsa Ålandstidningen tillsammans - roligare finns nog inte): en drömskt upplyst hamn, stjärnor som bultar på himlen, håller på att snubbla över en rot. Mitt i det solariebruna och ålänningastädade diskuterar vi varför trollet borde vara ett estetiskt ideal, kontur som en stubbe. som vanligt funderar vi också över varför biblioteket säljer bort alla sina fina böcker för struntsumma - är det frågan om någon typ av statistikbaserad utlåningshistoria? om Gombrowicz endast lånats ut 4 ggr de senaste 5 åren, då är det dags att sälja så att bibban har rum för mera Läckberg i hyllorna? Jag träffar de 6 personer jag fortfarande känner (igen) i stan. min kusin som brukar äta äppelkart i föräldrarnas trädgård hänger surt över en cykel medan hans fru lurigt hör sig för vad globetrottern håller på med. en filosofilärare får beundra svettmönstret på min skjorta. de gamla kompisarna, som alla frågar när tusan jag blir klar, om jag blir klar snart, om när det är jag blir klar, att vi alla är helt lost, kläcker ur sig skämt som på något vis verkar bekanta och jag kläcker ur mig kommentarer som på något vis är bekanta. det är kul att se dem. lär mig gristics, som vi övar på utanför en intetsägande myndighetsbyggnad. tror jag ska öva mera när jag kommer hem. klockan är två på eftermiddagen och det är inte en själ ute. jag ångar av förtret & brölar VAR FAN ÄR DU i telefonen för att sen inse att jag ringt till fel person, en snäll kollega. mot alla odds hinner vi med färjan och det är med svettmoln under armarna (tropiska ön) och snigelmos under skon som jag rusar över tröskeln till Viking, som för dagen bjuder på riktigt classy entertainment i form av en gubbe i rosa skjorta som spela Carl Perkins. en man sover idylliskt bakom en stol i skybaren. jag har ont i magen.

bygdeindie

Det är roligt att upptäcka sin omgivning på nytt. I flera år har det ordnats en indiefestival på en av grannholmarna i kommunen (det råder lite olika stämningar i byarna, i vissa sjuder det av liv och saker händer och fixas). I år åker jag dit. Det är märkligt, men fint. I hamnen luktar det skit och festivalmat (vi förser oss); ungarna har redan parkerat sina båtar vid hamnen och där stannar de hela dagen/natten/morgonen för att njuta av sprit och vidrig musik. En arbetskritisk performans blandas med snorgärsarnas egen ljudkonst: sirener. Resten av festivalens besökare häckar på campingområdet där de dricker sprit och njuter av vidrig musik, öö ööö - ett gångbart lockrop. På olika scener omkring byn spelar band för ett fåtal människor. Inget ont om sprit och not so guilty pleasures, men det är lite nålåt när en soft spoken svensk som verkar snäll säger att de som extranummer kan spela sången de började med för att ingen var ju där och lyssnade men de tycker faktiskt att det är en fin sång. Han har till och med plockat fram en banjo under konserten. På förmiddagen spelas balkanmusik från ett traktorflak och det är riktigt fint. Senare spelas musik som på plats och ställe för samman idén om Williamsburg med fiskodling - vilket också är intressant. Vi går olika turer på den här holmen som jag aldrig utforskat och som verkat lite exotisk och mystisk nästan. Jag fotograferar ivrigt fiskodlingen ända tills fiskodlingens ägare dyker upp och börjar språka med oss, gamla bekanta, hälsa mamma&pappa. Gubben visar upp en box och frågar pillemariskt om vi vet vad som finns där. Han öppnar ett lock och vi får titta och snusa på vita maskar och fiskrens. Tillsammans med sin fru vankar gubben bort för att titta på folk. Det samma gör folk från trakten som hänger i caféet, därifrån de nyfiket kan betrakta den yngre generationens tokigheter. På scenen spelar coola kids en sång om stalkers och hundra meter bort idisslar höglandskossor. Någon säger mitt namn och jag försöker lista ut vem det är, om vi gått i grundskolan tillsammans, sutitt tysta i samma skoltaxi där chaffisen spelade dansbandsmusik eller dj bobo beroende på vem som körde. Det är natt och sen är det gryning. Det har regnat och caféet är öppet sent-sent, fönstren immar och där kan man både äta ärtsoppa och dricka öl. Helt enkelt helvetes mysigt, bybor och ungar och utomsocknes samsas i frid och ro. Skål på er bönder, brölar en kanske-släkting vänligt som avskedshälsning. Vi bönder kurar och dricker. De som har egen båt, och det har de flesta ortsbor, sticker hem. Festivalrullning i magan. Personalen är långsam och sympatisk, berättar för en ung man att det röda i smörgåsen nog är sallad. Lövprassel och från kajen hörs bonnie tyler. Havet/moln som spricker/pissbrått/gryningspromenader. Jag går bort och stör en ko som sover, får dåligt samvete. Ungarna lastas på en båt och skeppas till andra holmar; hemma.

åland/witold g

vaknar av att berg sprängs. drömmer att jag eldat upp lägenheten i misstag. Visit: åland. Bekant/totalt surrealistiskt hela tiden non-stop. Blond blonda solarium-marinerade ålänningar, ungarna pratar nästan som i sthlm. Allting är värre, men bussen är i alla fall gratis. Det lönar sig eller det lönar sig inte (det instrumentella förnuftet, läser Adorno/Horkheimer som terapi på vikingfärden hem). En åländsk sjöbjörn la ut texten åt Benjamin Franklin, som tog intryck: tid är pängar. Ibland är allting möjligt, alla horisonter är uppspända - ibland är saker helt omöjliga, tillknäppta, låsta. Något rasslar i huvudet, halv tanke, borta. Stan M:hamn i förändring. Syltor som piffas så att det inte längre är möjligt att pila fram till disken & hojta: här ä in hungroger schärgårshbo - ge in tåckontänn åt meg å! Nu får man hasa upp på höga, vita stolar och ropa åt sin bordskompis genom en designerlampa, lyssna in sig på samtalen: en ålänningabrat berättar åt en likasinnad stajlad figur om en vän vars tragiska situation består i att pappsingen inte längre sponsrar hennes lägenhet på Manhattan. Men Williamsburg är ju coolt, tillägger hon, världsvant, alltmedan jag återhämtar mig från en onödig bakelse-excess som skvalpar i magen hela halva dan. Den evighetslånga blixtvisiten, sitter på bibban tills aktern stelnar, svala bibban som är alltings nav (fast de gallrat bort flera titlar av Thomas Bernhard, kanske han är för sur för grinigt haveriståland); Ny tid och fina excentriker i tidningssalen. Stan här/där: snyggt och städat. Viliga entreprenörsålänningen springer inte på bar om tisdagarna. Eller nja, kring tolv tassar en och annan lokalbo in i baren. Inte sitter man utomhus och skräpar heller. På stan flaxar turister som äter glass mest. Ålänningen är misstänksam mot offentliga platser (men trogen sin hembygd i mera allmänna termer). Endast en lodis sitter på gräs, bänk eller sten. Normalt funtat folk kör bil till följande kvarter och handlar ekologiskt och klagar på att det är dyra sopsystem. Havsluften blandas med något som pyr, havet har stelnat till en formlös klump; Korv-Görans (ex-korvgörans, om sanningen ska fram) torn tornar upp sig i den karaktäristiska färgen som viktiga byggnader i trakten ofta har: som en väldigt röd gris, den kallas säkert nåt, nyansen. Känslan att vara utomlands men att i samma stund drabbas av ett pinsamt minne från gymnasietiden (en väldigt fånig tid, sammanfattningsvis). Under skon poppas en snigel, se en till, äter sin kompis, nu upplöst till vitt slem. Mördarsniglarna överallt, tidningen uppmanar att mäta dem i liter och en ansvarsfull ålänning tjänar samhället genom att plocka sniglar i ämbar. Jestas. // Kommer att tänka på en fin avväpnande släkting och hennes man, morgonkaffe med dem, hur pratet ringlar sig på ett gemytligt sätt. En gubbe med valrossmustasch vinglar fram på cykel. Ett tyst kvarter på natten som man kan gå igenom och se ut över skatteverket, museibacken, en motbjudande allé. Ålänningarna sover på sitt effektiverade vis. Lufsa genom den vildvuxna delen av stan som är nästan som på landet. Öde hamn. Det luktar tall och nästan-hav.

 Att läsa Witold Gombrowicz' Kosmos här & nu (dvs. där & då) är helt rätt. Gombrowicz skriver för oss som hatar deckare men älskar mystiskt myller. Hans mysterier rullar ut sig utifrån den där envisa, uppeggade fantasin som spinner-väver och iakttar mönster.  Meningarna sjuder, bryts upp, rinner iväg dit du inte anar. Allting är i blickfånget på ett sätt som får mig att associera till Andrej Belyj. Hysterisk och alldeles rasande fin prosa som rusar genom sinnena, petar i allt:

Buller, skak, dån, lastbil, stor, med släp, vägen, åkte förbi, snåren, bedarrade, fönsterrutorna blev stilla, vi vände blickarna från fönstret, men plötsligt vaknade 'allt det andra' till liv, allt utanför, utanför vår krets, jag hörde till exempel hundarna skälla på granngården, såg en karaff med vatten på ett litet bord, inget viktigt, nej, nej, men intrånget, allt det övrigas intrång, världsalltets, gjorde att vi kom av oss och svamlade, det kunde inte vara någon utomstående, eftersom hundarna, de hade hoppat på, förra året när det var tjuvar i trakten, och en massa annat etcetera etcetera, det drog ut på tiden, tedde sig slumpartat, jag försökte fånga upp de där ljuden 'från djupet', det lät som om någon plaskade, daskade och ett kopparlikt ljud, liksom en samovar... nya skall, jag var trött och uppgiven, men då verkade det som om något nytt höll på att ta form...

;

Skraj liten ekorre i träd; mordisk katt spejar inne.  Läser Pynchons V, en bok som sväller över alla dimensioner. Konspiratoriska konspirationer, alligatorer i New Yorks kloaksystem - karaktärer med lustiga namn. Mina reaktioner pendlar hit och dit: jag blir skitarg på de saker Pynchon tycker är skojiga, sen låter jag mig underhållas av andra passager, blir misstänksam igen, dras halvt ofrivilligt med i den snurriga labyrinten, och så där håller det på. Har tänkt läsa igenom boken, för det brukar jag göra.

om naturen

Luften är tung och svetten klibbar på kroppen. Sinnet bedövas av miljoner dofter allt medan medvetandet sänks till slöa och grumliga observationer. Myggsvärmar graviterar mot mina blodfyllda lemmar. På huden: ett lager gift och ett lager fukt. Det är sommar - denna förbannade årstid - och allting osar, prunkar, krälar. Naturen svämmar över i överdåd och är på alla vis osaklig, in your face. Traktens krönikör beskriver växtligheten: "Luftens större fuktighet och kalkanrikningarna i jordlagren gör utskärsväxterna jäsande frodiga och starka i färg." (Jag hittade boken av en slump. Den stod intill praktverket Goda korvrätter.) Tärnor kretsar på himlen, skränar, dyker ner mot oss. Här är det civilisationen mot naturen, asfalten mot ormbunkarna (ormbunke? redan ordet är obscent). Krönikören prisar de moderniserade och ombonade hemman som han skådar på öarna. Ett ordnat liv i det oordnade vittnar om ortsfolkets karaktär: "Igen häpnar man över att skärfolket lyckats ställa det så väl för sig och skapa hem av hög standard i villande hav. Vilken seg tåga är inte därunder och vilken prisvärd trohet mot bygden som sett dem födas." (Precis efter detta ger sig förf. ut i etymologiskt ortsnamnsfilosoferande: de smörbenämnda holmarna kunde antingen ha varit kultplatser - eller så liknade de helt enkelt smörklimpar.) En envis blomma och några oresonligt gröna blad växer upp i en hög sand. Vi beundrar kulturens lämningar i form av elstolpar, en död småfisk intill en rejäl fågelskit på en vägbank. Påminnelser om maskinella yttringar ger en smula rast och ro. Sprängämnen och grävskopor har danat dessa oartikulerade former-utan-former till något som avlägset minner om kulturlandskap, plats och bebyggelse. Eventuellt ser vi blodfärgade fingeravtryck på en vägskylt. Ett hemligt tecken på en mossbelupen sten. En outgrundlig inristning mitt på landsvägen. Men naturen ger fan i oss. Någonstans ståtar en växt som ser ut som ruttet kött. Vid vägrenen insisterar blommorna med sina smaklösa färger. Blommor - förförde självaste Kant! För Kant utgjorde en vacker blomma ett exempel på intresselöst betraktande; det är blommorna som visar hur estetiken kan frigöra sig från instrumentellt tänkande. Kants kontemplativa filosofsinne var tydligen helt opåverkat av blommors attacker: hur blommorna svajar, slingrar och exponerar sig - lurar på omvärldens uppvaktning i dubiös och farlig intentionalitet. Till och med klipporna, ortens karaktäristiska röda granit, är framfusiga. Färgerna sprakar, prånglar sig på, omvandlar harmoni till kaos så att ett gytter av livsformer gnider sig intill varandra. Sinnena lämnas aldrig ifred. Snart är det kaffetider, visst. Vi diskuterar på bygdens vis vem som egentligen kör taxin nuförtiden. Ting som vi bör veta, släktled som pockar på att vecklas ut. Titt som tätt får vi lov att kliva av vägen då en skrytbil eller skrotbil hastar förbi. Vägen lutar, man blir nästan yr. Fåglar av olika slag meddelar sig med varandra och gör luften än mera mättad, lite hotfull. Det börjar snart regna.

åboäventyr

Sitter på café Art med den couchsurfare som jag hostat. Först nu märker jag hur obscent gröna träden är den här årstiden och hur det alltid är en viss dag om året jag slås av att jösses, så här såg det inte ut förra veckan. Kaféet är populärt, till och med på morgonen. Couchsurfaren och jag är överens om att arbetssamhället has got to go. Jag visste inte att det går att försörja sig under längre tider genom att frivilligarbeta, att få mat och tak över huvet för att hjälpa till med lite olika saker - och att det här systemet är relativt utbrett i Europa. Visste ni? Det säger något om mig att jag, då jag överhuvudtaget tänkt på den här arbetsformen, associerat till hippies eller medelklassungar som vill fly stressen ett litet tag. Couchsurfaren menade att det finns många olika inställningar till frivilligarbete, och att många inte ser det som en "paus från det vanliga livet". Arbetsfilosofen lystrade.

Min kompis lotsar mig till ett bra kafé nära Port Arthur. Kaféet spelar jamaicansk musik från förr och är ett sånt där ställe dit man antagligen inte hittar om man inte fått det utpekat. Port Arthur - en stadsdel som är gemytlig och trähusmysig men jag skulle aldrig kunna tänka mig att bo där.

 Fågel i träd:

Åboidyll och bedårande stolpe (beundra fotografens känsla för vinklar och bildens harmoniska fokus) - kolla farbröderna:

För att fira mogna år fyllda av en av oss sätter vi oss på bussen och åker ut till obekanta trakter för att käka fulpizza på en ödslig sylta. Vi vandrar tillbaka in till stan genom fulsnygga landskap, korsar Port Arthur igen och ägnar kvällen åt en alldeles utomordentligt grundligt genomförd barrunda. Kvällsljuset är märkligt/magiskt som det brukar vara i början av juni. I en av barerna brölar de där ständiga screenerna. Fotbolls-EM mal på, sedan en helt absurd direktsändning från en centerpartistisk partistämma. Kvällen slutar på Cosmic som är en bra plats både för eftermiddagskontemplation och sena kvällar. En bar som är inhyst i stans mest misslyckade shoppinggalleria kan inte vara något annat än opretentiös. Vi dricker öl från the land of the free and the brave (Åland).