hej silverrävar,

det här är för er som tycker att håret grånar alltför långsamt men att tiden går alltför snabbt. Om Frank Sinatras In the wee small hours är en favoritskiva - lystra. Buchanan är inte bara en skitful busstation i Glasgow. Paul Buchanan var sångare i Skottlands finaste band Blue nile som gjorde elegant musik med en distinkt åttiotalsproduktion. Deras sound var inte det minsta smaklöst utan alldeles, alldeles briljant (Hats är en skiva som man måste ha hört, samma gäller A walk across the rooftops. Buchanan har efter många år gett ut en egen skiva. Den heter Mid air och är just det soundtrack vi behöver för ett regnpissigt och svinkallt juni - kanske en öl på söndagseftermiddagen och en bra bok. Musiken är mycket, mycket konservativ och - tyst. Mest är det Buchanan som sjunger texter vi alla kanske hört förr till pianofigurer som verkar bekanta - men ändå blir det bra. Här finns absolut ingen häftighet, inget uppseendeväckande, inga tricks. Välkommen till medelåldern, kids.