Jünger: På marmorklipporna

Istället för att arbeta har jag alternerat mellan att sova, snora och läsa en av litteraturhistoriens märkliga skrifter, Ernst Jüngers På marmorklipporna (1939). Texten på bokens baksida är underbart saklig: "Han har beskyllts för att stå nazismen nära, men i själva verket var han motståndare till nazismen och hade visioner om ett annat slag av militäriskt samhälle." Boken kan betraktas som något slags uppgörelse med nazismen, men det fångar nog bara en del av det hela. På ett språk som på Jüngers vis är både pompöst och lågmält (hur går det ihop?) skildras ett förmodernt/tidsobestämt landskap av marmorklippor, städer, kloster, betesmarker och skogar. Romanens berättare, som tidigare varit soldat, lever i en eremitboning tillsammans med sin bror Otho där de tillsammans hänger sig åt vittra samtal och noggranna klassificerande studier i Carl von Linnés fotspår. Denna skyddade tillvaro bryts upp genom ett krigstillstånd som framställs mera som ett slags samhällets sammanbrott än en konkret maktkamp (kriget som förfall?). Trots kriget lever huvudkaraktärerna sitt liv i herbariet och i biblioteket - men sedan blir det dags att skrida till handling. Har man bekantat sig mer Jüngers skriftställeri förut så är mycket bekant. Den Jüngerska filosofin skiner ständigt fram och den kan sammanfattas som en idé om en kosmisk ordning. Denna kosmiska ordning ger sig emellanåt till känna också mitt i det mänskliga livet t.ex. i idoga studier eller i naturbetraktelser. Bokens finaste passager handlar om hur brödraparet samlar växter - fast här finns också en av bokens mest tvivelaktiga passager där bröderna bevittnar en gruvlig avrättningsplats utan att förlora fattningen till en sådan grad att de skulle glömma bort att plocka den växt som de sökt efter. Bokens innehåll låter sig knappast spjälkas isär till enbart en analys av samtidens Tyskland. Mera är det Jüngers aristokratiska förakt för barbari och vulgärt slödder som dominerar beskrivningarna av gruvligheter som de stridande begår: barbariet är allt vulgärt och framstormande som stör det ensliga livet eller det enkla, frejdiga livet. De krigiska grupper som nu härjar i trakterna hänger sig inte åt de traditionella hedersvåldet utan det här våldet är slumpmässigt och groteskt (vad är det för perspektiv som målas upp här egentligen??). På marmorklipporna är mera en saga skriven av en filosof och naturlyriker än en penetrerande politisk framställning.

Också för den som inte är inskolad i botaniska vetenskaper är bokens beskrivningar av växter och djur ett nöje att läsa (Jünger var själv insektsforskare): som vanligt hos Jünger står själva livet i centrum - livet eller livets former formligen prunkar i färgsprakande ståt. Denna påtaglighet hos livet själv träder fram ur förgänglighetens melankoliska perspektiv. De som betraktar Jünger som en krigsivrare stöter nog på en del tolkningssvårigheter här.  Kort sagt är På marmorklipporna en bok som trots alla sina suspekta drag - beskrivningar av kvinnor t.ex. håller en genomgående motbjudande klass - är värd att läsas för att den präglas av en språklig stramhet som lyfter boken från en suddig allegori till något mycket mera njutbart.

EDIT: En sak som jag glömde att skriva: utifrån det jag först hört om Ernst Jünger under beskrivningar som militarist och aristokrat etc., vore det svårt att föreställa sig en bok som denna, som i brist på bättre beskrivning har ett slags hallucinatoriskt/drömskt drag - speciellt mot slutet. (Dvs. jag har vissa fördomar om hur militarister och aristokrater skriver som Jünger absolut inte passar in i och det är väl därför jag ids läsa honom.)