I den mån det är värdefullt för samhället i stort med normer som föreskriver att man bör arbeta om man kan, så verkar det alltså även finnas en mätbar kostnad i välbefinnande för de individer som drabbas av arbetslöshet. Ekonomer brukar traditionellt sett peka på en avvägning vad gäller utformningen av arbetslöshetsförsäkringen, då en alltför generös ersättning kan antas minska incitamenten att söka ett nytt arbete. På motsvarande vis kan man kanske tala om en avvägning vad gäller samhällets normer gällande arbete.
Ska man alltså tolka detta som att en lämplig mängd skam är bra för att forsla folk in i arbetslivet? Tolkningen kommer alltså mer från FB-diskussionen än citatet här, men den är inte så långsökt. Bloggen tar upp studier som tycker sig visa att arbetslöshet leder till sämre livstillfredsställelse - och att detta handlar om identitet. "Forskarnas hypotes är att arbetslösa personer är mindre nöjda med sina liv på grund av att deras situation inte svarar mot de förväntningar och sociala normer som föreskriver att personer i arbetsför ålder bör arbeta." I det indragna citatet behandlas bristande tillfredsställelse som en kostnad - perspektivet är tydligt utilitaristiskt.
Så här tänker jag: att folk erfar arbetslöshet som t.ex. ett personligt misslyckande, något att känna skam över, är ett tecken på en negativ form av arbetsideologi. Arbete förstås då inte som vårt gemensamma sätt att ta hand om varandra och den värld vi lever i. Arbete blir ett sätt att visa att jag är min egen man, om ni fattar vad jag menar; att arbeta är att bli självständig. Att befinna sig i arbetslivet, oavsett om det jobb man gör är tomt, farligt eller destruktivt, blir ett tecken på att man gjort sitt i livet. Att stå utanför arbetslivet betyder då att jag måste skärpa mig och göra precis vad som helst för att återupprätta min samhälleliga status.
Det märkliga här är - bland annat - bilden av sk. samhällsnormer som ett externt system som man kan laborera med - som om målet skulle vara att skapa lämpliga normer som får oss att jobba. Visst kan man prata om rådande arbetsideologier, och det vill jag göra. Men dessa förhärskande bilder av arbete är ju något vi förhåller oss till, kritiserar, synliggör, mildrar, svetsar skiten ur. Tanken om ett neutralt normsystem gör det svårt att placera frågor om ansvar och handling. Med andra ord: enligt en viss bild av normer ser det ut som om våra liv hela tiden kretsar kring att rätta oss enligt externa system som vi kan lyckas eller misslyckas med att leva upp till, så att 'tillfredsställelse' är att helt motsvara normen. Ett kort och lite slarvigt sätt att ifrågasätta den tanken är att begrepp som 'tillfredsställelse' är alltför neutrala så att vi inte får syn på att när vi talar om lycka och 'att må bra' handlar det om att förstå sitt eget och andras liv.Bloggen får det att se ut som om hur vi upplever våra liv kan undersökas väldigt neutralt, utan att t.ex. ta i beaktande att folk också kan bedra sig, gå in i bedrägliga bilder - att vi inte är speciellt klara inför oss själva.
Ännu märkligare är det förstås att tänka sig att det skulle finnas en god form av skam. Jag föreställer mig snarare den här situationen: en person skäms över att vara arbetslös. Skammen gör det svårare att tänka klart kring vad det är att vara utan jobb och att springa på möten på arbetsförmedlingen. Skammen förvandlar allt till ett töcken, och allt verkar handla om mig. Att skämmas är just att placera sig själv bland den sortens sociala kategorier som nämndes ovan: men problemet är ju att den här förståelsen av en själv är suspekt på en mängd olika sätt som verkligen inte handlar om att det skulle finnas bättre kategorier att sortera sig själv under eller att alltför mycket skam är en 'kostnad'.
Efterlyses: ärligt och icke-mystifierande tänkande kring hur vi själva fångas av arbetsideologier. Här är begrepp som social kategori och 'norm' otillräckliga tycker jag.
3 comments:
skam är ju kopplat till samvetet som i många fall är en produktiv kraft (får oss mänskor som har ett att vilja dra vårt strå till stacken, t.ex.). men genom att vår primitiva moral (är helt övertygad om att vi har nånsorts moralskelett medfött) doppas i den moderna meme-poolen kan så mycket förvirrat inträffa.. vi kan känna oss skamsna för att vi inte jobbar för ett system som tar ifrån oss arbetet och använder det för att göra oss än mer maktlösa och försätter än mer andra mänskor i risken att hamna helt utanför om man "blivit alltför sliten" som det heter i staten och kapitalet. här träffar alltså ett primitivt moralskelett med moderna meme-muskler fel då det påminner oss om urmänskans känsla av plikt gentemot de andra i gruppen, och önskan att själv vara med och samla ihop gruppens dagliga bröd.
tvärtom har ju det industriella jordbruket ifråntagit oss möjligheten att jobba med det enda som verkligen är viktigt för vårt uppehälle (produktion av mat och råvaror för textilier) och det mesta andra - om man inte jobbar med t.ex. kultur och bildning som hjälper mänskor att se högre kvaliteter i vad det är att vara mänska än att bara konsumera - är ju bara att förvärra mänskans och alla andra organismers livsförutsättningar.
Jo, håller med om att vi är moraliska varelser. Hur det ska förstås är ganska öppet, men åtminstone tror jag som du att vi på grundläggande sätt bryr oss om andra. Och det är på något sätt de strängarna den här skam-retoriken drar i, men det som då skapas är, skulle jag vilja hävda, ett falskt samvete, där man i själva verket gör sig blind för vad som på riktigt är gott. Dvs: man bryr sig om att få ett förvärvsarbete där man t.ex. sysslar med väsentligheter som att få kapitalet att värpa guldägg snarare än att bidra till andras välfärd.
Jepp, så håller helt med. De flesta jobb handlar ju inte alls om att samla ihop dagligt bröd.
Och även om många jobb är viktiga och meningsfulla (som att dela ut post, eller att vårda sjuka) är det skumt att säga att skam är något man bör känna om man står utanför arbetslivet. De moraliska frågorna förvrängs och utnyttjas för fel syften.
absolut, moralen är en sträng som kan spelas med många, också ganska fula, melodier. kultur och bildning var kanske lite väl begränsat, men du förstod ju hur jag menade.
Post a Comment