... var kort sagt jävligt mörkt. Läste Bromanders sexhundrasidorsepos i ett nafs. Blev ledsen. Min bullerbypräglade Smålandsbild är under revidering. Har lite blandade känslor för boken. Många saker jävligt skarpa. Övertydliga kanske någon gång (men jag är ingen seriekännare, har lite att jämföra med). Den där ångesten. Ett tonfall som mal från första till sista rutan - det fungerar. Det märkliga med boken är att de där 600 ss. inte alls kändes långa utan alldeles nödvändiga. Okej, läs den här tegelstenen. Den berörde mig när jag minst anade det. Bromander är bra på att rita uttrycksfulla bilder där inget särskilt händer. Läser ett par recensioner och blir trött i själen av recensenter som jamsar om självbiografiskt-men-ändå-erfarenhetsbotten (som om det självupplevda, direkt eller indirekt, är det enda sättet något kan vara trovärdigt på?) och så skriver någon recensent som att det är nåt slags underverk att en hetero skriver om en homo: som om detta skulle kräva en alldeles utomjordisk föreställningsförmåga. Hö. Men som sagt, boken var bra.
-- Har bestämt mig för att det måste vara slutsnörvlat nu. Ut i verkligheten, bortom soffan & bensinstationsutsikt. Kanske jag t.ex. går till jobbet. Spännande.
3 comments:
Jag kanske ska läsa den där, trots allt. Svensk seriekritik har nämligen fått mig väldigt trött på svenska serier - allt sönderhyllas trots att det mesta är medelmåttigt och få saker riktigt bra. (Samma sak kan man se i svensk jazzkritik. Kritikerna vill på något sätt skydda genren genom att säga att allt är fantastiskt. Men det hör ju till sakens natur att det fantastiska inte är vanligt.) Och Bromander är en sådan som geniförklaras slentrianmässigt trots att han, i mitt tycke, är väldigt begränsad i sin uttrycksförmåga (inom de ramarna gör han dock det han gör ganska bra, ska sägas). Men då har jag inte läst "Smålands mörker".
Om jag ändå håller på att gnälla kan jag också gnälla över att serier allt som oftas får bra kritik p.g.a. dens som gjort den politiska inställning, helt oavsett om serien fungerar som serie eller inte. Det är som om Engels hade skrivit några kolportageromaner och sedan fått översvallande kritik, enbart för att han har hjärtat på rätta stället.
Jag vet ytterst lite om de där sakerna, (Serierecensioner, alltså) men utifrån tonen jag kunde identifiera i recensionerna av den här boken fattar jag vad du menar.
Men som sagt: jag hade blandade känslor gällande smålandsmörkret, men drogs in, läste, läste snabbt.
Ännu om det politiska & hjärtat på rätta stället: här finns väl samma tendens i hur romaner recenseras - har inte läst, men t.ex. hur Susanna Alakoskis böcker beskrivs inger mig ibland en sådan känsla (men som sagt: kanske är det orättvist för jag har inte läst henne). Men i vilket fall som helst är tendensen konstig. Så snart en roman är ens pyttelite politisk framhålls den som den stora Politiska romanen om det-och-det.
Post a Comment