om naturen

Luften är tung och svetten klibbar på kroppen. Sinnet bedövas av miljoner dofter allt medan medvetandet sänks till slöa och grumliga observationer. Myggsvärmar graviterar mot mina blodfyllda lemmar. På huden: ett lager gift och ett lager fukt. Det är sommar - denna förbannade årstid - och allting osar, prunkar, krälar. Naturen svämmar över i överdåd och är på alla vis osaklig, in your face. Traktens krönikör beskriver växtligheten: "Luftens större fuktighet och kalkanrikningarna i jordlagren gör utskärsväxterna jäsande frodiga och starka i färg." (Jag hittade boken av en slump. Den stod intill praktverket Goda korvrätter.) Tärnor kretsar på himlen, skränar, dyker ner mot oss. Här är det civilisationen mot naturen, asfalten mot ormbunkarna (ormbunke? redan ordet är obscent). Krönikören prisar de moderniserade och ombonade hemman som han skådar på öarna. Ett ordnat liv i det oordnade vittnar om ortsfolkets karaktär: "Igen häpnar man över att skärfolket lyckats ställa det så väl för sig och skapa hem av hög standard i villande hav. Vilken seg tåga är inte därunder och vilken prisvärd trohet mot bygden som sett dem födas." (Precis efter detta ger sig förf. ut i etymologiskt ortsnamnsfilosoferande: de smörbenämnda holmarna kunde antingen ha varit kultplatser - eller så liknade de helt enkelt smörklimpar.) En envis blomma och några oresonligt gröna blad växer upp i en hög sand. Vi beundrar kulturens lämningar i form av elstolpar, en död småfisk intill en rejäl fågelskit på en vägbank. Påminnelser om maskinella yttringar ger en smula rast och ro. Sprängämnen och grävskopor har danat dessa oartikulerade former-utan-former till något som avlägset minner om kulturlandskap, plats och bebyggelse. Eventuellt ser vi blodfärgade fingeravtryck på en vägskylt. Ett hemligt tecken på en mossbelupen sten. En outgrundlig inristning mitt på landsvägen. Men naturen ger fan i oss. Någonstans ståtar en växt som ser ut som ruttet kött. Vid vägrenen insisterar blommorna med sina smaklösa färger. Blommor - förförde självaste Kant! För Kant utgjorde en vacker blomma ett exempel på intresselöst betraktande; det är blommorna som visar hur estetiken kan frigöra sig från instrumentellt tänkande. Kants kontemplativa filosofsinne var tydligen helt opåverkat av blommors attacker: hur blommorna svajar, slingrar och exponerar sig - lurar på omvärldens uppvaktning i dubiös och farlig intentionalitet. Till och med klipporna, ortens karaktäristiska röda granit, är framfusiga. Färgerna sprakar, prånglar sig på, omvandlar harmoni till kaos så att ett gytter av livsformer gnider sig intill varandra. Sinnena lämnas aldrig ifred. Snart är det kaffetider, visst. Vi diskuterar på bygdens vis vem som egentligen kör taxin nuförtiden. Ting som vi bör veta, släktled som pockar på att vecklas ut. Titt som tätt får vi lov att kliva av vägen då en skrytbil eller skrotbil hastar förbi. Vägen lutar, man blir nästan yr. Fåglar av olika slag meddelar sig med varandra och gör luften än mera mättad, lite hotfull. Det börjar snart regna.