åland/witold g

vaknar av att berg sprängs. drömmer att jag eldat upp lägenheten i misstag. Visit: åland. Bekant/totalt surrealistiskt hela tiden non-stop. Blond blonda solarium-marinerade ålänningar, ungarna pratar nästan som i sthlm. Allting är värre, men bussen är i alla fall gratis. Det lönar sig eller det lönar sig inte (det instrumentella förnuftet, läser Adorno/Horkheimer som terapi på vikingfärden hem). En åländsk sjöbjörn la ut texten åt Benjamin Franklin, som tog intryck: tid är pängar. Ibland är allting möjligt, alla horisonter är uppspända - ibland är saker helt omöjliga, tillknäppta, låsta. Något rasslar i huvudet, halv tanke, borta. Stan M:hamn i förändring. Syltor som piffas så att det inte längre är möjligt att pila fram till disken & hojta: här ä in hungroger schärgårshbo - ge in tåckontänn åt meg å! Nu får man hasa upp på höga, vita stolar och ropa åt sin bordskompis genom en designerlampa, lyssna in sig på samtalen: en ålänningabrat berättar åt en likasinnad stajlad figur om en vän vars tragiska situation består i att pappsingen inte längre sponsrar hennes lägenhet på Manhattan. Men Williamsburg är ju coolt, tillägger hon, världsvant, alltmedan jag återhämtar mig från en onödig bakelse-excess som skvalpar i magen hela halva dan. Den evighetslånga blixtvisiten, sitter på bibban tills aktern stelnar, svala bibban som är alltings nav (fast de gallrat bort flera titlar av Thomas Bernhard, kanske han är för sur för grinigt haveriståland); Ny tid och fina excentriker i tidningssalen. Stan här/där: snyggt och städat. Viliga entreprenörsålänningen springer inte på bar om tisdagarna. Eller nja, kring tolv tassar en och annan lokalbo in i baren. Inte sitter man utomhus och skräpar heller. På stan flaxar turister som äter glass mest. Ålänningen är misstänksam mot offentliga platser (men trogen sin hembygd i mera allmänna termer). Endast en lodis sitter på gräs, bänk eller sten. Normalt funtat folk kör bil till följande kvarter och handlar ekologiskt och klagar på att det är dyra sopsystem. Havsluften blandas med något som pyr, havet har stelnat till en formlös klump; Korv-Görans (ex-korvgörans, om sanningen ska fram) torn tornar upp sig i den karaktäristiska färgen som viktiga byggnader i trakten ofta har: som en väldigt röd gris, den kallas säkert nåt, nyansen. Känslan att vara utomlands men att i samma stund drabbas av ett pinsamt minne från gymnasietiden (en väldigt fånig tid, sammanfattningsvis). Under skon poppas en snigel, se en till, äter sin kompis, nu upplöst till vitt slem. Mördarsniglarna överallt, tidningen uppmanar att mäta dem i liter och en ansvarsfull ålänning tjänar samhället genom att plocka sniglar i ämbar. Jestas. // Kommer att tänka på en fin avväpnande släkting och hennes man, morgonkaffe med dem, hur pratet ringlar sig på ett gemytligt sätt. En gubbe med valrossmustasch vinglar fram på cykel. Ett tyst kvarter på natten som man kan gå igenom och se ut över skatteverket, museibacken, en motbjudande allé. Ålänningarna sover på sitt effektiverade vis. Lufsa genom den vildvuxna delen av stan som är nästan som på landet. Öde hamn. Det luktar tall och nästan-hav.

 Att läsa Witold Gombrowicz' Kosmos här & nu (dvs. där & då) är helt rätt. Gombrowicz skriver för oss som hatar deckare men älskar mystiskt myller. Hans mysterier rullar ut sig utifrån den där envisa, uppeggade fantasin som spinner-väver och iakttar mönster.  Meningarna sjuder, bryts upp, rinner iväg dit du inte anar. Allting är i blickfånget på ett sätt som får mig att associera till Andrej Belyj. Hysterisk och alldeles rasande fin prosa som rusar genom sinnena, petar i allt:

Buller, skak, dån, lastbil, stor, med släp, vägen, åkte förbi, snåren, bedarrade, fönsterrutorna blev stilla, vi vände blickarna från fönstret, men plötsligt vaknade 'allt det andra' till liv, allt utanför, utanför vår krets, jag hörde till exempel hundarna skälla på granngården, såg en karaff med vatten på ett litet bord, inget viktigt, nej, nej, men intrånget, allt det övrigas intrång, världsalltets, gjorde att vi kom av oss och svamlade, det kunde inte vara någon utomstående, eftersom hundarna, de hade hoppat på, förra året när det var tjuvar i trakten, och en massa annat etcetera etcetera, det drog ut på tiden, tedde sig slumpartat, jag försökte fånga upp de där ljuden 'från djupet', det lät som om någon plaskade, daskade och ett kopparlikt ljud, liksom en samovar... nya skall, jag var trött och uppgiven, men då verkade det som om något nytt höll på att ta form...

det filosofiska livet

En känd filosof porträtteras i Husis. Hon har varit på besök i Finland. Läs om hur besinningslöst kul kändisfilosoflivet verkar:

Stjärnstatusen syns också. Professor Nussbaum ser ut som om hon klivit rakt ut ur ett modemagasin med sin tuffa svarta läderdress och omsorgsfullt ordnade lockar. Under fotograferingen i Kajsaniemiparken ska skorna inte fläckas och på restaurangen får light-colan inte innehålla för höga halter av koffein. Varje dag inleds med ett löppass och lunchen är lätt - vanligtvis energy bars - denna gång en anspråkslös sallad.

midsommarhälsning

(låten bekantade jag mig med via Fredrik Edins fina blogg Skumrask)

Dagens fundering utgår från ett vredesutbrott när jag tragglar HS. Texten handlar om amerikanska centralbanken och skuldebrev. Min läsning slirar. Jag förstår inte, jag famlar i mörkret. Mitt begrepp om vad ett skuldebrev är rör sig på en rudimentär nivå. Däremot borde jag veta; för att läsa en enkel tidningstext som denna måste jag veta; för att förhålla mig till samtida politiska beslut måste jag också ha koll. Men det har jag inte, alltså. Denna hos mig bristande förståelse och kunskap gör mig handlings- och tankeförlamad, den politiska värld jag lever i är suddig, och förhållningssätt till den är trubbiga. Det här är nog inte bara mitt personliga problem - det är ett demokratiproblem. Lösningen på detta? I min idealvärld skulle det finnas folkbildningskurser om ekonomi, kurser som skulle klargöra grundläggande begrepp, institutioner och strukturer, men som samtidigt skulle hållas kritiska mot den ekonomiska diskursen så att det inte är en tvingande modell av homo economicus man får sig till livs.

Var är den kursen? I need it, so do you.

ekonomi for dummies

Jag läser Philip Goodchilds utmärkta Theology of Money (tack för tipset P!). Det jag gillar i boken är de enkla, råa påminnelser den ställer oss inför. Som denna:

[The] extreme vulnerability of the monetary system constitutes the very source of its power. Not only are economic agents committed to making future profits to pay off current debts, but governments are committed to preserving and restoring a fragile monetary system. Moreover, such devastating effects tend to impoverish and disempower ordinary people, while international bodies ensure that reconstruction gives prime importance to the re-stabilization of the monetary system in the interests of international capital as the precondition for any political action. Volatility and instability, the result of the 'internal contradictions' of capital, only strengthen the system as a whole.

'Politik', just nu, är mer eller mindre synonymt med att 'rädda ekonomin'. De politiska 'alternativen' är tillväxt eller austerity* - något bortom detta finns inte på kartan. Med en ekonomi som befinner sig i ständig kris finns det inget rum för politik - vilket är perfekt för att t.ex. helt diskret nedmontera välfärdsstaten.

* Jag har tidigare mest stött på begreppet austerity i relation till exegetiska uttolkningar av Wittgenstein. Nu har 'austerity' blivit politikens modebegrepp. Jag, en inbiten motståndare till närsynt exegetik, föredrar nog torra och oändliga utläggningar om Tractatus framom politiker med fina frisyer som säger att statens främsta uppgift är att reda sig i det hårda läget.

[The value of money] must be maintained at all costs. Indeed, the very fragilitiy of the financial system, its vulnerability to frequent regional crises, is the very source of its power. Traditional political means have no force against its spectral power. No institution, whether in the form of a state, a revolutionary vanguard, or a people, is able to control it. The power of money cannot be seized by physical force, even if a finite quantity of valuable assets can. The power of money cannot be restrained by legislation or an act of will, for the locus of its value is always reflected elsewhere in future exchange. Attempting to control money is like attempting to seize hold of an image in a mirror or a ghost. The spectral power of money, for all its ephemerality, is no less real. It is even invulnerable to enlightened critique, for there is no mode of social representation that escapes its power.

Jag tror inte Goodchild har helt rätt, eller det verkar finnas mer att säga, men han får nog fatt i något här.

om självbedrägeri

Vissa situationer påkallar behovet av vaxspolning av öron. Hörde jag rätt? Vi sitter på en servering och lyssnar på musik. Ett samtal börjar slingra sig, en utläggning påbörjas. En tjej jag inte känner börjar prata om sina relationer, sin syster, sig själv - det är viktigt att hålla sig i skick om man vill hålla sig på marknaden, om ens värde på marknaden ska hållas intakt. Tanken: män vill ha kvinnor som jobbar med sig själva, som är beredda att satsa tid på gymmet och eventuellt på operationsbordet. Så här är det och det är Naturen, det är så det är och ingen kan ändra på det. Hon säger det här med ett leende, tonen är entusiastisk. En i sällskapet påpekar torrt & adekvat: du tror ju inte själv på det du säger. Där uppenbarades alltså en gräns, du kan inte mena det du verkar mena, dina ord måste förstås på ett annat sätt. Det lustiga men samtidigt begripliga: å ena sidan är det här en undran inför vad du menar, å andra sidan handlar det också om vad någon vem som helst kan mena. Det som är svårt att tänka klart kring här är relationen mellan 'att mena vad man säger' och självbedrägeri: vad gör man egentligen när man säger/tycker/tänker att någon bedrar sig själv? Är det en psykologisk anmärkning om den andra? Är det en fråga om vilken meningshorisont jag kan se? Handlar det om vad jag uppfattar som gott/vidrigt/meningsfullt? Men om utsagor/tankar om andras självedrägerier måste ses i ljuset av vem jag själv är, hur kan jag då samtidigt känna att det här också gäller dig, att det inte bara handlar om rent subjektiva åsikter? Det är, tror jag, fel att säga att varje omdöme om självbedrägeri är subjektivt. Det finns rum för att säga: 'kan någon mena det här allvarligt?' Frågan är vad man har sagt, hur det ska uppfattas. Förstås kan det inte handla om helt neutrala, befintliga meningskluster som man plockar fram. Utan kanske: att kämpa med hur saker betyder, att söka sig fram genom sina egna reaktioner (reaktioner måste inte vara 'bara subjektiva' även om de kan vara det; en reaktion kan t.ex. säga något om vilken situation jag överhuvudtaget befinner mig i), artikulera dem, begripliggöra genom att se vad som ter sig meningsfullt för andra.

skam som produktiv kraft?

Polemiserar kring en artikel om medborgarlön med en FB-vän. Artikeln är i min mening välskriven och tar fram många goda sidor hos medborgarlönen som politiskt projekt. FB-vännen rullar upp en 'paradox'. Vi föredrar att andra inte drabbas av ekonomisk nöd, men hur är det med incitamenten att arbeta? "därför måste transfereringar göras på ett sådant sätt att folk känner att de egentligen borde skämmas för att ta emot dem". Det här slår mig som ett mycket oroväckande perspektiv. Alltså, vill vi tänka så här: 'om folk skäms för att inte jobba ser de nog till att illa kvickt fixa ett jobb åt sig.' Jag rekommenderas den här bloggen, Lyckobloggen, som skriver om den (kognitiva) otillfredsställelse som drabbar arbetslösa:

I den mån det är värdefullt för samhället i stort med normer som föreskriver att man bör arbeta om man kan, så verkar det alltså även finnas en mätbar kostnad i välbefinnande för de individer som drabbas av arbetslöshet. Ekonomer brukar traditionellt sett peka på en avvägning vad gäller utformningen av arbetslöshetsförsäkringen, då en alltför generös ersättning kan antas minska incitamenten att söka ett nytt arbete. På motsvarande vis kan man kanske tala om en avvägning vad gäller samhällets normer gällande arbete.

Ska man alltså tolka detta som att en lämplig mängd skam är bra för att forsla folk in i arbetslivet? Tolkningen kommer alltså mer från FB-diskussionen än citatet här, men den är inte så långsökt. Bloggen tar upp studier som tycker sig visa att arbetslöshet leder till sämre livstillfredsställelse - och att detta handlar om identitet. "Forskarnas hypotes är att arbetslösa personer är mindre nöjda med sina liv på grund av att deras situation inte svarar mot de förväntningar och sociala normer som föreskriver att personer i arbetsför ålder bör arbeta." I det indragna citatet behandlas bristande tillfredsställelse som en kostnad - perspektivet är tydligt utilitaristiskt.

Så här tänker jag: att folk erfar arbetslöshet som t.ex. ett personligt misslyckande, något att känna skam över, är ett tecken på en negativ form av arbetsideologi. Arbete förstås då inte som vårt gemensamma sätt att ta hand om varandra och den värld vi lever i. Arbete blir ett sätt att visa att jag är min egen man, om ni fattar vad jag menar; att arbeta är att bli självständig. Att befinna sig i arbetslivet, oavsett om det jobb man gör är tomt, farligt eller destruktivt, blir ett tecken på att man gjort sitt i livet. Att stå utanför arbetslivet betyder då att jag måste skärpa mig och göra precis vad som helst för att återupprätta min samhälleliga status.

Det märkliga här är - bland annat - bilden av sk. samhällsnormer som ett externt system som man kan laborera med - som om målet skulle vara att skapa lämpliga normer som får oss att jobba. Visst kan man prata om rådande arbetsideologier, och det vill jag göra. Men dessa förhärskande bilder av arbete är ju något vi förhåller oss till, kritiserar, synliggör, mildrar, svetsar skiten ur. Tanken om ett neutralt normsystem gör det svårt att placera frågor om ansvar och handling. Med andra ord: enligt en viss bild av normer ser det ut som om våra liv hela tiden kretsar kring att rätta oss enligt externa system som vi kan lyckas eller misslyckas med att leva upp till, så att 'tillfredsställelse' är att helt motsvara normen. Ett kort och lite slarvigt sätt att ifrågasätta den tanken är att begrepp som 'tillfredsställelse' är alltför neutrala så att vi inte får syn på att när vi talar om lycka och 'att må bra' handlar det om att förstå sitt eget och andras liv.Bloggen får det att se ut som om hur vi upplever våra liv kan undersökas väldigt neutralt, utan att t.ex. ta i beaktande att folk också kan bedra sig, gå in i bedrägliga bilder - att vi inte är speciellt klara inför oss själva.

Ännu märkligare är det förstås att tänka sig att det skulle finnas en god form av skam. Jag föreställer mig snarare den här situationen: en person skäms över att vara arbetslös. Skammen gör det svårare att tänka klart kring vad det är att vara utan jobb och att springa på möten på arbetsförmedlingen. Skammen förvandlar allt till ett töcken, och allt verkar handla om mig. Att skämmas är just att placera sig själv bland den sortens sociala kategorier som nämndes ovan: men problemet är ju att den här förståelsen av en själv är suspekt på en mängd olika sätt som verkligen inte handlar om att det skulle finnas bättre kategorier att sortera sig själv under eller att alltför mycket skam är en 'kostnad'.

Efterlyses: ärligt och icke-mystifierande tänkande kring hur vi själva fångas av arbetsideologier. Här är begrepp som social kategori och 'norm' otillräckliga tycker jag. 

;

Skraj liten ekorre i träd; mordisk katt spejar inne.  Läser Pynchons V, en bok som sväller över alla dimensioner. Konspiratoriska konspirationer, alligatorer i New Yorks kloaksystem - karaktärer med lustiga namn. Mina reaktioner pendlar hit och dit: jag blir skitarg på de saker Pynchon tycker är skojiga, sen låter jag mig underhållas av andra passager, blir misstänksam igen, dras halvt ofrivilligt med i den snurriga labyrinten, och så där håller det på. Har tänkt läsa igenom boken, för det brukar jag göra.

om naturen

Luften är tung och svetten klibbar på kroppen. Sinnet bedövas av miljoner dofter allt medan medvetandet sänks till slöa och grumliga observationer. Myggsvärmar graviterar mot mina blodfyllda lemmar. På huden: ett lager gift och ett lager fukt. Det är sommar - denna förbannade årstid - och allting osar, prunkar, krälar. Naturen svämmar över i överdåd och är på alla vis osaklig, in your face. Traktens krönikör beskriver växtligheten: "Luftens större fuktighet och kalkanrikningarna i jordlagren gör utskärsväxterna jäsande frodiga och starka i färg." (Jag hittade boken av en slump. Den stod intill praktverket Goda korvrätter.) Tärnor kretsar på himlen, skränar, dyker ner mot oss. Här är det civilisationen mot naturen, asfalten mot ormbunkarna (ormbunke? redan ordet är obscent). Krönikören prisar de moderniserade och ombonade hemman som han skådar på öarna. Ett ordnat liv i det oordnade vittnar om ortsfolkets karaktär: "Igen häpnar man över att skärfolket lyckats ställa det så väl för sig och skapa hem av hög standard i villande hav. Vilken seg tåga är inte därunder och vilken prisvärd trohet mot bygden som sett dem födas." (Precis efter detta ger sig förf. ut i etymologiskt ortsnamnsfilosoferande: de smörbenämnda holmarna kunde antingen ha varit kultplatser - eller så liknade de helt enkelt smörklimpar.) En envis blomma och några oresonligt gröna blad växer upp i en hög sand. Vi beundrar kulturens lämningar i form av elstolpar, en död småfisk intill en rejäl fågelskit på en vägbank. Påminnelser om maskinella yttringar ger en smula rast och ro. Sprängämnen och grävskopor har danat dessa oartikulerade former-utan-former till något som avlägset minner om kulturlandskap, plats och bebyggelse. Eventuellt ser vi blodfärgade fingeravtryck på en vägskylt. Ett hemligt tecken på en mossbelupen sten. En outgrundlig inristning mitt på landsvägen. Men naturen ger fan i oss. Någonstans ståtar en växt som ser ut som ruttet kött. Vid vägrenen insisterar blommorna med sina smaklösa färger. Blommor - förförde självaste Kant! För Kant utgjorde en vacker blomma ett exempel på intresselöst betraktande; det är blommorna som visar hur estetiken kan frigöra sig från instrumentellt tänkande. Kants kontemplativa filosofsinne var tydligen helt opåverkat av blommors attacker: hur blommorna svajar, slingrar och exponerar sig - lurar på omvärldens uppvaktning i dubiös och farlig intentionalitet. Till och med klipporna, ortens karaktäristiska röda granit, är framfusiga. Färgerna sprakar, prånglar sig på, omvandlar harmoni till kaos så att ett gytter av livsformer gnider sig intill varandra. Sinnena lämnas aldrig ifred. Snart är det kaffetider, visst. Vi diskuterar på bygdens vis vem som egentligen kör taxin nuförtiden. Ting som vi bör veta, släktled som pockar på att vecklas ut. Titt som tätt får vi lov att kliva av vägen då en skrytbil eller skrotbil hastar förbi. Vägen lutar, man blir nästan yr. Fåglar av olika slag meddelar sig med varandra och gör luften än mera mättad, lite hotfull. Det börjar snart regna.

worst line reading ever

Kollade igår en av filmhistoriens objektivt sett sämsta och råddigaste filmer, den av Norman Mailer regisserade Tough Guys Don't Dance (titeln!). För en evighet sedan sändes den på stat-TV. Se kvalitetsstämpeln på detta:

zombient ekonomi

Jaha, det går dåligt för flaggskeppet Nokia. På bilden ovan ser vi företagets VD i den typ av pressfoto som jag redan avhandlat på denna plats: en bekymrad gubbe inramad av suddiga fält som ger bilden en extra tragikdimension. Han är liksom inträngd där i de murriga dimmornas land, stackarn. Än en gång undrar jag vad grejen är med denna eviga estetik. Färgen på fälten har den fina grå-bruna nyans som så ofta prydde bakgrunden på dansbandsskivomslag från sjuttiotalet.

Jag läser glammiga HBL där Elop förklarar att lumian är bra men att ingen förstått att köpa den eftersom strategin misslyckats. Glasklart. 3700 människor i Finland sägs upp, ännu flera ute i stora världen. Nokia måste komma vidare och då måste en ansvarsfull ledning kunna ta hårda beslut. Aktien har sjunkit med åtta procent. Stadsminister herr K säger att beskedet om uppsägningar är ett stort slag mot dem som drabbas - men tänk på FINLANDS EKONOMI! Ett gruvligt slag för den också. - Det är något i ekonomijournalistik och innehållet i dessa texter som får mig att helt tappa livsgnistan. Här är vad som faktiskt står: Finlands framtid är oviss eftersom ett företag inte lyckas hitta på ännu mera onödiga joxdetaljer som får folk att slänga sina gamla mobiler på soptippen och köpa en ny. Finlands folk ska mobiliseras för att ställa sin arbetskraft till förfogande för denna typ av företag som sen nån gång snart eller mindre snart går en svart torsdag till mötes på grund av att fantasin börjar ta slut på strategi- och marknadsföringsavdelningen. Bäst att ge några i ledningen kicken och hoppas på att nytt blod i toppstolarna får folket i stugorna och hyddorna att investera i en ny mobil.

Alltså va? Det enda klarsynta man kan läsa om Nokia den här dagen är en text i Aamulehti om newspeaken i Nokias offentliga bulletiner. I dylika skrivelser kan man naturligtvis inte utropa WE'RE FUCKED!! utan måste nöja sig med vagt positiva förhoppningar och stämningar mitt i det nattsvarta. Istället för att prata om att folk nu har fått sparken från företaget utmanglas ogenomträngliga formuleringar som denna: 'päivitetty kustannusvähennystavoite'. Man strävar alltjämt mot nya lösningar och unika användarupplevelser. Ekonomijournalistikens pessimistiska mistlurar ställs mot företagens evigt vakna, zo(e)mbienta positiva utsikter: det blir nog bättre för det måste ju bli bättre, det måste det, vi ÄR VERKLIGEN KOSTNADSEFFEKTIVA!

Alltså: jag börjar mer och mer sympatisera med den där kluriga spanska professorn i statskunskap som jag hörde i Uppsala. Ekonomins språk är verkligen the language of insomniacs. Jag vill bara gå och lägga mig.

Vi fokuserar på de produkter och tjänster som användaren uppskattar mest och på samma sätt fortsätter vi att investera i innovationer, vilket alltid har varit viktigt för Nokia.

Framåt, marsch!

ofrivillig språkmaterialism

Öppnar en sån där skräptext som jag aldrig riktigt orkat jobba på. Texten har prokrastinerat där bland sina 010111110 i åratal och väntat. I hemlighet har den tröttnat på det städade filosofiska språket, försöken till resonemang, klarhet - transformerat sig. Nu ser det ut så här, trevlig överraskning:

Fans fan. För mitt inre såg jag nyss hela avhandlingsarbetet nerstrippat till de där kolumnerna. Skulle i och för sig göra texten mera poetisk, sätta mera tyngd bakom orden. Ska lära mig använda google documents. Minnepinnar är inget att lita på.

dagens bild

Idag har jag äntligen tagit mod till mig, börjat böka mera systematiskt i de där gamla texterna. Avhandlingsarbete - NU. Under sommaren ska det filosoferas med hammare, medelst copy/paste, snabbreferenser, effektivläsningar och filosofiska dunderkurer (hittills okända, förslag emottas m. tacksamhet). Ett antal darlings, råddpassager och dåliga infall ska skopas in i skräpfilen. Hjärtat brister. Jag hittar t.ex. de där utläggningarna om Adorno och rolighet och varför det är andefattigt att solbada. På tal om det - här ser ni själva farbrorn som fastnat på bild i en tillfällig rolighetsexcess, kolla här hur man kan spendera lite kvalitetstid utomhus för att riktigt ta igen sig och NJUTA:

Okej - när vi nu är inne på skojiga killar! Här är en annan som ser ut att njuta av solen och livet, Thomas Bernhard, skriftställare som skrev många alster om t.ex. hur fint det är i mysiga Österrike:

Enjoy sommaren hörni :)

åboäventyr

Sitter på café Art med den couchsurfare som jag hostat. Först nu märker jag hur obscent gröna träden är den här årstiden och hur det alltid är en viss dag om året jag slås av att jösses, så här såg det inte ut förra veckan. Kaféet är populärt, till och med på morgonen. Couchsurfaren och jag är överens om att arbetssamhället has got to go. Jag visste inte att det går att försörja sig under längre tider genom att frivilligarbeta, att få mat och tak över huvet för att hjälpa till med lite olika saker - och att det här systemet är relativt utbrett i Europa. Visste ni? Det säger något om mig att jag, då jag överhuvudtaget tänkt på den här arbetsformen, associerat till hippies eller medelklassungar som vill fly stressen ett litet tag. Couchsurfaren menade att det finns många olika inställningar till frivilligarbete, och att många inte ser det som en "paus från det vanliga livet". Arbetsfilosofen lystrade.

Min kompis lotsar mig till ett bra kafé nära Port Arthur. Kaféet spelar jamaicansk musik från förr och är ett sånt där ställe dit man antagligen inte hittar om man inte fått det utpekat. Port Arthur - en stadsdel som är gemytlig och trähusmysig men jag skulle aldrig kunna tänka mig att bo där.

 Fågel i träd:

Åboidyll och bedårande stolpe (beundra fotografens känsla för vinklar och bildens harmoniska fokus) - kolla farbröderna:

För att fira mogna år fyllda av en av oss sätter vi oss på bussen och åker ut till obekanta trakter för att käka fulpizza på en ödslig sylta. Vi vandrar tillbaka in till stan genom fulsnygga landskap, korsar Port Arthur igen och ägnar kvällen åt en alldeles utomordentligt grundligt genomförd barrunda. Kvällsljuset är märkligt/magiskt som det brukar vara i början av juni. I en av barerna brölar de där ständiga screenerna. Fotbolls-EM mal på, sedan en helt absurd direktsändning från en centerpartistisk partistämma. Kvällen slutar på Cosmic som är en bra plats både för eftermiddagskontemplation och sena kvällar. En bar som är inhyst i stans mest misslyckade shoppinggalleria kan inte vara något annat än opretentiös. Vi dricker öl från the land of the free and the brave (Åland).

hej silverrävar,

det här är för er som tycker att håret grånar alltför långsamt men att tiden går alltför snabbt. Om Frank Sinatras In the wee small hours är en favoritskiva - lystra. Buchanan är inte bara en skitful busstation i Glasgow. Paul Buchanan var sångare i Skottlands finaste band Blue nile som gjorde elegant musik med en distinkt åttiotalsproduktion. Deras sound var inte det minsta smaklöst utan alldeles, alldeles briljant (Hats är en skiva som man måste ha hört, samma gäller A walk across the rooftops. Buchanan har efter många år gett ut en egen skiva. Den heter Mid air och är just det soundtrack vi behöver för ett regnpissigt och svinkallt juni - kanske en öl på söndagseftermiddagen och en bra bok. Musiken är mycket, mycket konservativ och - tyst. Mest är det Buchanan som sjunger texter vi alla kanske hört förr till pianofigurer som verkar bekanta - men ändå blir det bra. Här finns absolut ingen häftighet, inget uppseendeväckande, inga tricks. Välkommen till medelåldern, kids.

smålands mörker....

... var kort sagt jävligt mörkt. Läste Bromanders sexhundrasidorsepos i ett nafs. Blev ledsen. Min bullerbypräglade Smålandsbild är under revidering. Har lite blandade känslor för boken. Många saker jävligt skarpa. Övertydliga kanske någon gång (men jag är ingen seriekännare, har lite att jämföra med). Den där ångesten. Ett tonfall som mal från första till sista rutan - det fungerar. Det märkliga med boken är att de där 600 ss. inte alls kändes långa utan alldeles nödvändiga. Okej, läs den här tegelstenen. Den berörde mig när jag minst anade det. Bromander är bra på att rita uttrycksfulla bilder där inget särskilt händer. Läser ett par recensioner och blir trött i själen av recensenter som jamsar om självbiografiskt-men-ändå-erfarenhetsbotten (som om det självupplevda, direkt eller indirekt, är det enda sättet något kan vara trovärdigt på?) och så skriver någon recensent som att det är nåt slags underverk att en hetero skriver om en homo: som om detta skulle kräva en alldeles utomjordisk föreställningsförmåga. Hö. Men som sagt, boken var bra.

-- Har bestämt mig för att det måste vara slutsnörvlat nu. Ut i verkligheten, bortom soffan & bensinstationsutsikt. Kanske jag t.ex. går till jobbet. Spännande.

ett ord

Eftersom vi lever i nödvändighetens och inte frihetens rike var jag tvungen att fixa en grej på jobbet. Krälade hem igen. För durrig i huvet för att jobba. Väl hemma: deadlines can wait; började läsa Smålands mörker av Henrik Bromander, en serieroman på 600+ ss som en snäll typ lämpat av på mitt arbetsbord. Har läst typ 200 ss på två timmar, det går fort. Bra grejer ibland, om än inte hela tiden. Ett ord som öppnade upp avgrunden inom mig:

folkfest.

om 'kvalitet'

Ligger fortfarande konvalescent på sängbottnen. Fördelen med det är att jag återupptäcker radion. En bra uppfinning. På P1 går programmet Kaliber som den här veckan tar itu med verkligheten bakom politiska floskler om 'valfrihet i vården'. Programmet skildrar förtjänstfullt vad som händer när man tänker att vården av människor bäst låter sig skötas genom businessprinciper: här beskrivs hur vårdcentralers verksamhet mer och mer styrs genom byråkratiserande kvot-tänkande, att det finns vissa kvoter (vad som kvoteras tycks variera regionalt) som vårdcentralerna belönas för att uppfylla - och detta gör att kärnverksamheten, att vårda människor som är sjuka - börjar bli en andrahandsfråga. Kostnadseffektivitet + kvalitetskontroller = skäl till misstänksamhet.

Jünger: På marmorklipporna

Istället för att arbeta har jag alternerat mellan att sova, snora och läsa en av litteraturhistoriens märkliga skrifter, Ernst Jüngers På marmorklipporna (1939). Texten på bokens baksida är underbart saklig: "Han har beskyllts för att stå nazismen nära, men i själva verket var han motståndare till nazismen och hade visioner om ett annat slag av militäriskt samhälle." Boken kan betraktas som något slags uppgörelse med nazismen, men det fångar nog bara en del av det hela. På ett språk som på Jüngers vis är både pompöst och lågmält (hur går det ihop?) skildras ett förmodernt/tidsobestämt landskap av marmorklippor, städer, kloster, betesmarker och skogar. Romanens berättare, som tidigare varit soldat, lever i en eremitboning tillsammans med sin bror Otho där de tillsammans hänger sig åt vittra samtal och noggranna klassificerande studier i Carl von Linnés fotspår. Denna skyddade tillvaro bryts upp genom ett krigstillstånd som framställs mera som ett slags samhällets sammanbrott än en konkret maktkamp (kriget som förfall?). Trots kriget lever huvudkaraktärerna sitt liv i herbariet och i biblioteket - men sedan blir det dags att skrida till handling. Har man bekantat sig mer Jüngers skriftställeri förut så är mycket bekant. Den Jüngerska filosofin skiner ständigt fram och den kan sammanfattas som en idé om en kosmisk ordning. Denna kosmiska ordning ger sig emellanåt till känna också mitt i det mänskliga livet t.ex. i idoga studier eller i naturbetraktelser. Bokens finaste passager handlar om hur brödraparet samlar växter - fast här finns också en av bokens mest tvivelaktiga passager där bröderna bevittnar en gruvlig avrättningsplats utan att förlora fattningen till en sådan grad att de skulle glömma bort att plocka den växt som de sökt efter. Bokens innehåll låter sig knappast spjälkas isär till enbart en analys av samtidens Tyskland. Mera är det Jüngers aristokratiska förakt för barbari och vulgärt slödder som dominerar beskrivningarna av gruvligheter som de stridande begår: barbariet är allt vulgärt och framstormande som stör det ensliga livet eller det enkla, frejdiga livet. De krigiska grupper som nu härjar i trakterna hänger sig inte åt de traditionella hedersvåldet utan det här våldet är slumpmässigt och groteskt (vad är det för perspektiv som målas upp här egentligen??). På marmorklipporna är mera en saga skriven av en filosof och naturlyriker än en penetrerande politisk framställning.

Också för den som inte är inskolad i botaniska vetenskaper är bokens beskrivningar av växter och djur ett nöje att läsa (Jünger var själv insektsforskare): som vanligt hos Jünger står själva livet i centrum - livet eller livets former formligen prunkar i färgsprakande ståt. Denna påtaglighet hos livet själv träder fram ur förgänglighetens melankoliska perspektiv. De som betraktar Jünger som en krigsivrare stöter nog på en del tolkningssvårigheter här.  Kort sagt är På marmorklipporna en bok som trots alla sina suspekta drag - beskrivningar av kvinnor t.ex. håller en genomgående motbjudande klass - är värd att läsas för att den präglas av en språklig stramhet som lyfter boken från en suddig allegori till något mycket mera njutbart.

EDIT: En sak som jag glömde att skriva: utifrån det jag först hört om Ernst Jünger under beskrivningar som militarist och aristokrat etc., vore det svårt att föreställa sig en bok som denna, som i brist på bättre beskrivning har ett slags hallucinatoriskt/drömskt drag - speciellt mot slutet. (Dvs. jag har vissa fördomar om hur militarister och aristokrater skriver som Jünger absolut inte passar in i och det är väl därför jag ids läsa honom.)

labor of love/arbetssamhället/heterosexualitetens arbete

En bekant på FB kungör att han varit tillsammans med sin görlfriend x år. En av hans fb-vänner gratulerar å det varmaste: 'fint jobbat!'

---

En annan fb-vän publicerar bilder på sin unge som klänger på en annan unge. De fantastiska vuxna vill i denna bild se den underbara heterosexualiteten i sitt primära, universella uttryck: pojke+flicka - forever&always. 'Det börjas tidigt' filosoferar en. 'My son is a lucky guy' resonerar en annan klok förälder.

----

Jag tänker igen på den där fina novellen av Jens Liljestrand i Paris-Dakar där man först tror att scenen är en arbetsintervju men först efter ett tag fattar man vad slags 'arbete' det handlar om. Det är jobb-igt att vara Riktig Man. (Ibland önskar man att det fanns queerteoretiker i Adornos anda, kanske det finns? Om det var något den där novellen skildrade, var det ett instrumentellt, krigande förnuft i heterosexualitetens tjänst.)