algoritmer och elektroniska kulturtjänster

I dagens SvD finns en intressant artikel om hur vår vardag, i synnerhet vår kulturvardag, i allt större utsträckning styrs av algoritmbaserade urval som olika hemsidor/appar/program erbjuder. 

–Kvalitativt sett är det ofta jättebra rekommendationer. Men ur en kulturpedagogisk synvinkel ger de oss bara godis och det gör oss dummare. Jag tycker att så många som möjligt ska exponeras för så mycket kvalitativ kultur som möjligt, inte bara det som redan intresserar dem, säger Thore Husfeldt, algoritmforskare vid Lunds universitet.

Det ligger något i att sådana här rekommendera-program bidrar till en väldigt självcentrerad form av kultur. Kultur som konsumtion: köp detta och du kanske också vill ha DEN HÄR LYXBOXEN!! Jag har dubbla känslor inför fenomen som Last.fm, som bygger på just denna form av generering av musikrekommendationer, som sedan samlas ihop till en radiokanal som kan strömmas. Å ena sidan samlar sidan ihop artister vars likhet består i att människor som lyssnar mycket på x också lyssnar mycket på y. Last.fm bygger alltså på mönster i lyssnandet hos olika människor. Här finns en koppling till hur man kan lära sig av sina vänner. Jag har vissa vänner och bekanta som jag brukar antasta med frågor om vad de lyssnar på för tillfället - för att jag vet att de alltid har intressanta saker i lurarna och dessutom är det roligt att höra vad de har att säga om musiken. Risken med last.fms algoritmsystem är att det bidrar till ett sätt att förhålla sig som i och för sig inte egentligen beror på teknik, utan som har att göra med olika roller som kultur kan spela. Jag tänker på hur musik kan förvandlas till stämningar som man vill befinna sig i (jag frestas tyvärr ibland av detta sätt att tänka), eller musik som en form av nischat, specialiserat utforskande som kan förfinas utifrån närmast vetenskapliga anspråk på översiktlighet och noggrannhet (det går snabbt att bilda sig en ytligt bred bild av vilken scen som helst, "bilda sig en uppfattning" genom att strömma något). Det som jag ibland upplever när jag ägnar mig åt att läsa om musik på nätet, eller aktivt försöker hitta ny musik på nätet, är en känsla av tristess. Allt är tillgängligt - det finns miljoner saker att lyssna på - det finns ingenting att överraskas av, slås av osv. Att prata med vänner om musik är annorlunda än att klicka sig vidare genom ett algoritmsystem. Algoritmerna berättar inte om hur musik kan drabba en på olika sätt, det säger inte saker som: du kanske inte genast kommer att gilla det här, men försök en gång till.... Ingen maskin i världen (som sorterar dig efter mer eller mindre suspekta kriterier som kön, ålder, musikprofil, lyssnarhistorik bla bla) kommer att kunna säga: jag gissar att DU kommer att tycka att det här är bra. --- Och samtidigt har jag genom alla de här programmen hittat fram till saker som jag kanske inte fått tassarna på annars.

Det som är mest oroande med de här algoritmerna är ju de ekonomiska sammanhang de lever i och på och genom, och den förändring som dessa sammanhang bidrar till. Om detta skriver Fredrik Edin på sin fina blogg Skumrask [läst den]. Bloggposten är en bra översikt över begreppet spotifiering. En aspekt av dessa produkter är att de skapar en känsla av att "veta precis vem du är" och att om du betalar en och annan slant till så kommer programmet att veta vem du är med ännu större noggrannhet (last.fm har allt mera förändrats åt detta håll - det har blivit allt mer kommersialiserat). En bra iakttagelse som Edin gör att den här typen av tjänster ofta är kostnadsbelagda på ett otroligt förvirrande sätt; man köper ett abonnemang med ett antal krångliga paragrafer där det ofta är mycket oklart exakt vad det är man betalar för (håll er borta från monstret emusic). Enligt marknadsföringen betalar man så klart för en enklare åtkomst (just one click). --- Och det som är verkligt oroande här i algoritm- och tjänsteträsket är så klart att 'välja' blir nyckelordet och att 'kunna välja' blir beroende av en mängd olika villkor för tillgång till tjänster och produkter. På ett plan skapas en bild av översiktlighet och obegränsad tillgång - på ett annat plan: en rörig värld av teknik, konkurrerande teknik, copyright-labyrinter, försäljning av olika matematiska och andra lösningar.

... Sedan är det kul att a) det finns algoritmforskare som b) undersöker kulturlivet och som c) heter Thore. Jag håller dock inte med om att vi behöver "utsättas" för så mycket kultur som möjligt. Vad är detta för perspektiv på litteratur/film/musik? Däremot instämmer jag i en oro över en värld där man ges enkla redskap för att mejsla ut "vad man är intresserad av" som gör ens upptäcktsfärder både förutsägbara - och ekonomiskt vinstbringande.