this is what I call självbiografi!

Läser Lynn Hejinians Mitt liv (borde såklart läsa på engelska men kom åt texten på svenska) och det är rasande bra. Det är språkexperiment som i L=A=N=G=U=A=G=E; fragment, Gertrud Stein & Proustsinnen. Boken består av små prosalyriska stycken (nej, skit i prosalyrisk, låter ju urvidrigt) med lika många meningar i varje. Vi snackar ingalunda om en i vanlig bemärkelse känslig biografi "om barndomens dofter" (hu!, se tidigare inlägg); Hejinian låter läsaren glida in i maskor av associationer, språkliga lekar och funderingar kring vad det är att tala ("så om jag avslöjar mina avsikter för dig, tvingar jag mig själv att hålla fast vid de avsikterna."). Det är alltför mjäkigt att haka upp sig på associativt minne. Här är minnet framför allt språkligt, och språket spretar åt alla håll, villar bort och hittar tillbaka. Främmandegör och ofrämmandegör. I allmänhet tycker jag om texter med tvära kast. Det här är just en sån text. Har inte kommit så långt men blir ivrig:

Vad beträffar oss som 'älskar att förundras' så är jag inte din piga jag är din mor. Små segelbåtar kapsejsade i bukten. Det verkade inte ett dugg märkvärdigt att de hade borrat vägen rakt genom det levande redwoodträdet, för på så vis hade de gjort om trädet till tunneln, gjort det till något det inte hade varit tidigare, och för alltid skiljt det från andra träd. Det universella besjälas av individualitet. Ett namn smyckat med kulörta band. Formad av världen sedan femhundrafyrtioett. De håller lustiga små tal som hyllar de talrika njutningarna. De betonade vikten av, överlägsenheten hos, 'inre tillgångar' och 'inre själsliga egenskaper', så att man skulle 'hålla modet uppe' vad som än hände. Det knakat i en gammal byggnad, i synnerhet vid vatten. Skrivkonstens kraft. Det finns ställen i det som jag aldrig har återvänt till. Fem eller sex av kvarterets barn lekte på verandan, låtsades vara pirater och skrek till bilar på gatan att 'lätta ankar' och 'hala segel'. Hon odlade en särskild trädgård, rosenträdgården (eller rosenrabatten), azaleaträdgården, en trädgård för inhemska växter (som konstigt nog var mindre frodig än de övriga). Små barn ska rida på gamla hästar, inte på ponnyer. Om vi inte var tvungna att äta skulle vi vara rika, sa jag, en imitation av något att säga. 

omtumling, emosvammel

När biosalongen mörkläggs befinner jag mig helt och hållet i filmens grepp. Så också nu. Ser en film av Lynne Ramsey som ruskar om, oroar och ställer frågor. Filmen gräver sig metodiskt in i ögonen, öronen, huden. Ramsey är en stildriven regissör som också har saker att säga. Visst finns det några saker man kan ifrågasätta gällande filmen men huvudsaken är att jag inte känner mig inlurad i den grymma värld som gestaltas, jag känner mig inte manipulerad. Ramsey kan på det hela taget hantera tematiken och det kan också briljanta Tilda Swinton (denna uppenbarelse!). Men den där känslan av att ragla ut ur salongen, till en helt annan värld. Skon krasar sönder ett popcorn på heltäckningsmattan (fan ta popcorn på bio). Ett par damer pratar om ADHD på svenska. Jag rinner ner för trappan, snubbla inte nu. Ute är det rått och himlen är blygrå. Torget breder ut sig i sin fula ståt. Jag ser en tjej med klarrött hår utanför Börsen. Olika restauranger och barer har högtalare installerade mot gatan så att skvalmusik kontaminerar var och ens tillvaro (när satte det här otyget igång? Lade märke till det först sedan jag återvände från Ämerikat.) På vägen hem hör jag en herre tala med en dam. Herrn ser bekant ut, kanske från teve. Ett par ungdomar i overaller (antagligen nåt studentikost) klättrar nerför kaskisbacken. Egentligen vill jag ringa nån och gå på öl men samtidigt vill jag gå hem och sova. Den där känslan, alltså: att sinnena lagt i en ny växel. Allting ser nytt ut, överväldigande. Den där känslan: har jag varit på jobbet idag? Hur kom jag dit? Hur kom jag hit? Är det hem jag ska? Allting är möjligt. Just ja, jag åt en japansk vattnig gryta som inte var nåt vidare. Och just det, jag hittade en jazzhandel i ett prång; butiken har funnits på samma ställe i 15 år men jag har aldrig upptäckt den, sympatiköper två skivor av handelsmannen som ser ut precis just om en jazzdealer ska se ut. I mitt hus luktar det rök som vanligt (kan inte sätta fingret på det, men den specifika lukten av gammal rök - inte nyrökt cigarett. Jag säger inte att det är en motbjudande lukt.). På mattan väntar en saftig räkning.
Blev uppmärksammad på en krönika av Anna Hallberg som egentligen handlar om att läsa böcker men jag tycker den passar här också. Bra (vilket inte alls betyder samma som stor) konst gör att man känner sig mera levande, i flera olika bemärkelser. (Igen: därför är idén att konst är vardagsflykt bara nonsens från början till slut.)

att läsa jelinek (igen)

Elfriede Jelinek är en av de mest oresonliga författare jag vet. När jag läser hennes böcker vill jag minst av allt säga: 'Men nog är ju kärlek, riktig kärlek, vacker också... Mänskliga relationer...!' (det finns författare som kan skriva om kärlek på icke-korrupta sätt; jag läste Eva-Stina Byggmästar häromdagen. blev glad. Mer om det en annan gång.) Jelinek skriver om ett patriarkat som vill ha mat. Män och kvinnor matar patriarkatet med sig själva. Språket matar patriarkatet som övergöds och blir dåligt i magen. När jag läser den knepiga romanen Greed (i engelsk översättning, på tyska publicerades den 2000) tänker jag att Jelineks språk är ett slags antikrigsmaskin. Patriarkatets våldsamma språk vänder sig mot sig själv så att saker slutar betyda: mening krymper (det är inte fel att kalla Jelinek ett slags moralist). Genom klichéer och vändningar vittrar heterosexualitetens och det 'naturliga' habegärets språk sönder så att endast smulor återstår. Greed introducerar en del nya teman i författarskapet, här fokuseras till exempel helt explicit på kopplingen exploatering av människor och exploatering av naturen. Det är ett långtifrån idylliskt Österrike som vi träder in i.

Det är en svår bok. Ibland tappar jag bort mig bland ordlekarna och Jelineks isande självironi. I andra böcker är spåren relativt klart markerade men här famlar jag mig fram bland rösterna som drönar på. Jelinek tycker nog att läsaren ska ha det lite - rejält - långtråkigt där hon sitter uppkrupen i soffan med ett mysigt glas rött. Patriarkatets språk, som hon ger röst(er) åt, jäser och puttrar som den konstgjorda sjö som figurerar i bokens handling, en sjö där bara ruskiga alger överlever. Att världen är åt helvete vet vi sen förr. Vi blir påminda utifall vi skulle ha råkat glömma det på vägen. I den engelska utgåvan har romanens underrubrik, 'ein Unterhaltungsroman' tagits bort. Trist. Jelinek återvänder ständigt till detta: att skriva antiunderhållningsromaner där det är helt omöjligt att identifiera sig med och känna för karaktärerna.

Romanens 'story' (hehehehe) låter sig återges på tre rader. Kurt Janisch är landsortpolis. Precis som Lars Norén önskar han sig flera hus. Janisch tycker inte något vidare om kvinnor men kvinnor måste han ändock ge sig i kast med i syfte att tillskansa sig flera hus. (Det finns också en rafflande bihandling men den tänker jag inte avslöja!!) Greed är svårare att läsa än vissa andra av Jelineks böcker. Kanske har det att göra med översättarens intrikata arbete. Det är inte lätt att veta vad man ska kalla Jelineks bruk av språk - ordvitsar gör henne inte rättvisa. Ordvitsar låter liksom så glatt. Satsernas rytm och interna syftningar är ofta av det mera obskyra slaget. Åtminstone är det inte idiomatisk engelska som läsaren får sig till livs (det här gör språket intressant). Visst kan man tala om ett satiriskt grepp men också den humor som odlas har åtminstone delvis gjutits fast som en del av det själlösa språket, där 'skrivarrösten' ständigt ger sig själv små nyp (små nyp till läsaren utdelas också). Det ystra budskap som vår kära författare planterar i sin bok är: i patriarkatet lever ingen (bara lite alger) men alla jobbar hela tiden, hårt hederligt arbete. Jelineks värld är zombieland. Hennes zombies vill antingen ha Kärlek (och för detta är de beredda att gå genom snor och spyor, för att igen citera en av Jelineks tankegrannar) eller ägodelar. Egentligen är det lite i överkant att tillskriva några som helst avsikter eller känslor till de här personerna. Att vilja ha en eller annan ägodel är väl helt naturligt och i sin ordning, och vad är väl mera naturligt än att vilja att nån ska älska en, helst en landsortskonstapel vid god vigör? Vad gör man inte för lite kärlek? I boken har det mänskliga livet sin gång - nedgången.

Som läsare ställs jag inför en svår uppgift. Jag dras in i den mekaniska värld som beskrivs, omsluts (kortsluts!) av det språk som pyser i förruttnelse. Samtidigt: jag måste hela tiden kämpa mot boken, och det är kanske där poängen är. I motsats till 99 % av alla andra författare jobbar Jelinek inte på vår fascination, att väcka vår fantasi till liv, att få läsarens känslospröt att vibrera - nein, nein. Hon gör inte det onda och grymma intressant eller lockande, vilket gör hennes författarskap ovanligt. Berättaren som mal på är tillbakalutad, har tid för ännu en språklig vändning, ännu ett trött skämt, ännu en självmedveten grimas. Läsaren placeras i en öken. Vi tuggar sand, måste leva. Se världen härifrån: vad gör det med dig?

One day it could be too late, how often have I written this sentence, and it's still good. It's indestructible, the sentence. Unfortunately, I always have to say, when it's too late. This time I can't say so yet, but I have a bad feeling. Well and good. Here's my clock, right in front of me. Writing, that's taking a sledge-hammer to crack a nut. Silly cows, women. All of them. Above all, the educated ones (at least I'm not one of them), as a man I once met who specialized in deceitful promises of marriage personally asssured me. But they squander themselves precisely because they think it's all too late for them. 

klargörande text

Det är svårt att hålla reda på och i tankarna när man möts av tidningarnas reportage från Breivik-rättegången. Läs den här texten som diskuterar vad det överhuvudtaget innebär att säga att någon inte är tillräknelig.

EDIT: I Husis idag (ett konstig reportage igen, 'dagen bomb', hm) intervjuas en rättspsykolog. Hon säger så här, på TT:s fråga om Breivik är frisk:

– Jag har inte bestämt mig ännu. Han uppför sig på ett tämligen normalt och logiskt. Men han säger saker som visar på klara brister i verklighetsuppfattningen. Det är verkligen ett gränsland.

Det vore intressant att veta mera om vilken roll såna här begrepp, 'logisk' och 'verklighetsuppfattning' har inom juridiskt relevanta bedömningar - och framför allt vore det intressant att se hur såna här begrepp tillämpas.

människor, andra, enskildhet

jag har huvet fullt av snor & Å påminner mig om det här: farmor som sitter vid matbordet och kippar efter andan, snörvlar, snyter sig i en nött tygnäsduk som ligger på en stol eller som hon fiskar upp ur klänningsfickan (visst hade hennes klänningar fickor?).
ser farmor framför mig, hör farmor i snorhuvudet.
tänker på hur det ofta är i såna här oväntade, banala situationer som människor blir verkliga för en, som enskilda. (ibland beskrivs livet som en berättelse - vet sällan vad det betyder, allra minst när jag slås av sådant här.)
Tycker ofta det där gäller annars också. Att jag har svårt med en person men plötsligt ser jag en ny dimension i henne som gör att knuten löser upp sig: att hon betonar något på ett skojigt sätt, att hon skrattar obehärskat etc, att hon plötsligt uppmärksammar nån annan på ett vänligt sätt. T.ex. att någon som verkar formell plötsligt är något annat. Hela hon framstår i nytt ljus.
folk som i olika bemärkelser aldrig blir riktigt verkliga för en - vad betyder det att säga så? har skrivit om det förut: jag blir förlägen när jag träffar någon, t.ex. en administrationspamp, som jag aldrig riktigt tagit in som en verklig människa, i matbutiken, det känns så intimt att se på när den här personen plockar upp tomater och lägger dem i en plastpåse. Men det är ju inte hela tiden jag går i såna där tankar, närstuderar folk.
sen tänker jag att det är jävligt grymt att tänka/känna att någon inte är riktigt verklig.
Normalt tvivlar jag förstås inte på att folk runt omkring mig är riktiga människor. Och när jag påminner mig om att min faster y är det och att Sauli Niinistö är det rör det sig om olika typer av påminnelser. På olika sätt: den-och-den har också ett liv (och då är det som sagt sällan livet som en berättelse som dyker upp i huvudet här.) som den lever med andra människor, typ deklarerar, klappar katten, löser ett korsord, äter müsli.
Sen kan man ju drabbas av folks enskildhet också på negativa sätt: oj att den där typen är IRRITERANDE, att i irritationens tecken hänga upp sig på alla möjliga detaljer och småsaker, allt blir påtagligt (en alldeles speciell idé om uppmärksamhet här).

När jag slås av att jag saknar någon som inte finns här är det precis så där. Något specifikt som man kommer att tänka på, hur någon skulle sucka och muttra menande nu.
Min farmor snöt sig högljutt och robust. Hon var full av oro. Det är jag också. Men min farmor var bra på att ta upp potatis. Hon var också bra på att läsa högt och att se andaktsfull ut.

Tänker också på den mängd dålig litteratur som uppstår ur det här: estetisering, fetischering: ett hårstrå, ett eftermiddagsljus, barndomen - nej snälla, skriv om infrastruktur istället. Vissa författare klarar däremot av att beskriva en person som enskild utan att ty sig till det där skimrande och lite nostalgiska åh-åh-åh. Borde läsa mera.

hej jag heter Patrick Bateman II

När tankarna slammat igen, den åttonde koppen kaffe avverkats och när att byka byk börjar hägra som en riktigt festlig uppgift är det bara en sak som duger: kitschlistan. Den omfattar i nuläget 785 spår vilket innebär att jag kan skrivkrisa i två dagar. På kitschlistan finns onämnbara musikproduktioner, helst med slemmiga texter och tillyxad produktion. Det här är en av mina favoriter, notera kontrasten mellan ljud och text:

schildt, g

vi är ett gäng som tittar på ett par dokumentärer om Göran Schildt. (Okej, en smula mysko tematik, men vi brukar se på märkliga saker.) Eftersom jag suttit hemma och skrivit och våndats är det fantastiskt underhållande att följa med Schildts resonemang om Medelhavet, äventyret, pessimismen och den fina arkitekturen i de italienska städerna. Schildt seglar båt och sitter vid sitt skrivbord där han skriver. Det här är på den tiden då en dokumentär kunde zooma in ett stycke brusande hav och hålla kvar kameran där en god stund. Schildt talar om det stora ursprunget, de friska vindarna - konsten. I en av dokumentärerna är det Schildts egna filminspelningar från femtiotalet (tror jag) vi lyckligt lottade får ta del av. Det rör sig om seglats och äventyr såklart. I en av de finaste scenerna berättar rösten (som konstigt nog är Pöysti, och inte Schildt) i elegisk ton om något storslaget och allvarligt. På bilden: en glad finlandssvensk prick som klapprar med ett kranium under en liten visit på en antik plats. Obetalbart. Flera gånger berättar Schildt om en vacker flicka som hans blick fastnat på i Grekland. Kameran kontemplerar den vackra flickan. Hon blir Ursprunget, Naturen, det sanna & sköna. Å, vilken flicka! Kameran dröjer länge. Sen är flickan ute ur historien.

fan också!

Läser hemma och tar en paus med en välförtjänt (LOL!) lur. Jag hinner drömma att jag vadar och plumsar i ett mörkgrått Atlanten och går genom små gator i ett helt nedsläckt New York. Det är något projekt jag har på gång men jag försöker utreda vilket. Sen drömmer jag att jag har bosatt mig i Mariehamn på obestämd tid. I ett rum trängs jag, ett gäng mycket dammiga kavajer, otaliga böcker och karameller. I ett annat rum sitter kända och okända släktingar, varav en pratar med mycket hög stämma. Någon frågar om jag vill ha kaffebröd. Det vill jag inte. När jag vaknar är jag helt utpumpad och gryni(n)g i tankarna. Går ut på balkongen. Djupt andetag. Stirrar på bensinstationen, balkongen intill, ett intensivgult hus, ett par soptunnor. Ett betryggande, svagt muller från trafiken.Tänka på arbete&MENING. NU. Lindman - ge tusan i de där lurarna.

bli förolämpad!

Om man har låtit sig bli okvädad av Luther kan man gå vidare till Marx. Jag provade:

M. Lindman has wasted my time, and what is more, the dolt opined that, since I was not engaged upon any 'business' just now, but merely upon a 'theoretical work', I might as well kill time with M. Lindman!

Äh, just som jag kommit igång med skrivandet!

poesidagar/åbo

Egentligen är jag för lat för att läsa poesi. Kanske är det precis därför jag borde läsa mera. Språkets motstånd. Friktion. Gnissel. Lägga örat intill. Slå upp obskyra ord i ordböcker på främmande språk. Undra vad fan det här betyder och förhålla sig, läsa om, lägga ifrån sig, läsa om. Ofta kännetecknas mitt läsande av både slarv och hast. Poesi är, som Göran brukar säga/citera, en form av disciplinerad uppmärksamhet.
Poesidagar har ordnats i Åbo flera gånger men jag har tyvärr alltid missat det. Nu går jag dit. Biblioteket i Åbo är en bra plats. När det blir för poetiskt finns det förmildrande omständigheter: en unge vrålar utanför auditoriet, en knarrande dörr eller en författarpanna som illumineras av en ljusremsa. Bra saker läses upp. Birgitta Boucht läser dikter med en avväpnande auktoritet - coolt och rörande på samma gång. Heidi vW läser/skriver också jävligt bra, dikterna är ibland lågmälda och där finns alltid en särskild form av vakenhet och nyfikenhet som jag uppskattar. Däremot blir jag inte alls till mig när en känd skådespelare läser Tranströmer. Dikterna öppnar sig inte. Jag blir groggig i huvudet och börjar studera trafiken på Slottsgatan istället. Skådespelaren art-i-ku-lerar och dikterna blir lite kliniska, högtidliga - TYSTNADEN och det OSÄGBARA. När det gäller dikt kommer det en gräns emot för mig när den där osägbarheten blir så in i norden helig och mystisk. (Däremot har jag inget problem med poeter som på olika sätt stångas med kontrasten tala/tiga/tystna/försöka tala/låta något komma till tals) Senare läses Tranströmers dikter upp av Gungerd Wikholm och då får jag tag i texterna på ett helt annat sätt. Hon läser bra utan att dramatisera för mycket.
Poesidagarna fortsätter i den poetiska vimsighetens tecken: istället för poetry slam (salen är fullsatt): träffar fina gamla vänner, samtal, (för många) öl. Äter grisig nattpizza med G som pratar om en viss bokhandel och just så ska en poesidag avslutas. Poesidagarna innehöll också en del föreläsningar. Det var lyckat. De kändes inte alls för akademiska. Ralf Antbacka pratar fint om riskerna med att gräva ner sig i ett katastrofperspektiv, "det går åt helvete för poesin". Där fanns en tro på vad poesin kan vara. Göran pratade om de saker som ligger honom nära: det dialogiska, att förstå dikten som både tal och skrift och lyssnande och läsning. Poesin är en del av språket som vi lever i och genom. Vi fortsätter på samma linje i en diskussion på en bar. Jag kläcker ur mig en massa fånigheter om saker som jag inte har det minst hum om (jag kommer bland annat på mig själv att snacka som om jag stod inför ett gäng hyperanalytiska filosofer, dunderouch!). Autopiloten: tungans eget liv (temat för poesidagarna är röst och jag hinner fundera där jag står och svettas på vad det är att känna orden ramla ur käften nästan av sig själva, att min egen del närmast består i en form av mental ansträngning - mycket märklig, och lite skrämmande, känsla). Göran säger vettiga saker om hur man inte ska tänka på diktens förnyelse. Han är bra på att komma bort från ett slags pessimistisk bild av att poesin är en marginalverksamhet som inte har den minst bäring på något. Det är kul (men jobbigt) att diskutera och att diskussionen far åt olika håll. Avslutningsvis är det helvetes fint att höra Zebror i regn som jag inte hört spela live förut men som jag ser fram emot att se på nytt.
Det som är kul med såna här poesidagar är att man dels påminns om hur bra saker det skrivs just nu, att man blir varse om författarskap som borde kollas upp ASAP, och inte minst att det finns rum för att fundera på vilken roll skrivande och läsande har i våra liv. Det var bra att märka att många ansåg att poesi inte bör förstås som en lyxdimension, en guldkant, en flykt från vardagen.

därför förfäas vi av tidningsläsande.

En afton för länge sen var jag och en vän intrasslade i ett animerat samtal om pressens ruttenhet. Vi hamnade faktiskt nästan i luven på varandra. Nu inser jag att min vän hade rätt (eller ja .. ). Jag spenderade eftermiddagen på Arnold's donuts tillsammans med en krämig godsak och H Engdahl. En sådan text ställer krav på omgivningen; det här stället föreföll mig precis rätt. John Fogerty råmar i högtalarsystemet; kaffet är blaskigt. Engdahl skriver så här a propos den olust man (jag!) känner i relation till tidningar:

Varför känner vi obehag vid tidningsläsning? Det kan knappast bero på mängden av brott och lidanden som rapporteras. Släktets fördärv är redan känt. Intrycket av besudling vid läsningen av tidningarna, känslan att alla mänskliga ansträngningar är förgäves, måste ha en annan förklaring. Vulgariteten? Ja, men vad är det? Vulgaris = allmänt bekant. Det vill säga inte bekant för någon speciell utan för vem som helst. Tidningen är motsvarigheten till sorlet på bykrogen i förfädernas värld. Att skriva i en tidning är att låtsas vara en del av mängden "alla förnuftiga människor". Det fordrar, även av en kritisk intellektuell eller av en fint bildad kännare, att han ställer sig inom det vulgäras horisont. När vi tar emot de insikter som den intelligenta tidningsartikeln erbjuder, slinker sorlet obemärkt med, och efter en stund fyller det huvudet och dränker allting annat. Vi lägger ifrån oss tidningen med ett illamående, som inte har någon skönjbar orsak, ty vad stod det väl för något förgripligt på dessa sidor, inget alls; vi märkte bara inte bruset från allmänheten.

Såklart intar Horace en elitistisk, en smula dryg, position här. Men nog är han något på spåren. Senare citerar han Mallarmé (som texten egentligen handlar om) som skriver "klarheten tyder på lusten att fly undan" och det är just det där, den där förnumstiga tydligheten, som för mig ofta gör tidningsläsandet till något motbjudande. Speciellt gäller det dåliga ledare som tror sig ha stenkoll på hur samhället bör reformeras, där skribenten intar perspektivet "så här måste varenda förnuftig människa tänka" vilket förutsätter att han tänker på sig själv som en inkarnation av förnuftets röst. Vissa tidningstexter åberopar något slags samförstånd som gör det in i helvetes svårt att tänka själv, att inta ett eget perspektiv. Det händer ofta att jag drabbas av en oartikulerad aning om att det är något skumt på gång i texten men så bläddrar jag vidare och så får det vara med den saken; visst är det väl helt naturligt att Finland stiftar lagar om att göra medborgarna rökfria och visst är det väl helt rimligt att höja momsen för det ger ju inkomster åt staten, staten behöver inkomster och inte vet jag egentligen vad indexjustering betyder heller men säkert finns det nån där ute som vet och nog är de ju tossiga de där sannfinländarna! Kanske kan googla sen. Jag har börjat prenumerera på Helsingin sanomat och det är nog med blandade känslor jag öppnar bladet.

arizona amp and alternator

Jag är på grymt bra humör idag utan att riktigt veta varför. Går till jobbet fast jag inte hade för avsikt att göra det. Fåglar piper i hörnen och ungdomar (fan ta dem) cyklar på trottoarerna, fy skäms. Äter någon mönjä i cafeterian och med mina skumögda ögon ser jag folk vars ansikten är antingen halvbekanta eller inte bekanta alls. Tänker att om ett år gör jag kanske något helt annat. Min kollega kommer in med en text om smal litteratur och demokrati som hen tycker att jag ska läsa. Det gör jag. Texten är en utprint från SvD. I högermarginalen en läsares kommentar: 'Jisses vilken flummig goja'. Lyssnar på Last.fm medan jag leker Hjalmar Branting. Och så kommer den här!

i marinaden

...I'm familiar with another form of painful laziness, which I would invoke in the name of Flaubert, who called it his 'marinade'. This means that you throw yourself on the bed or sofa and 'marinate'. You don't do anything, your thoughts whirl around, you're a bit depressed... I often have these 'marinades', very often, but they never last long, fifteen or twenty minutes... Then my courage picks up again.

 - Roland Barthes, ur The Grain of the Voice. Jag fattar precis vad han menar. Denna marinad är mitt liv.

hårda bud

Jag läser feministiska texter om arbete. Dalla Costa och James polemiserar mot feminister i sin samtid (sjuttiotalet) men är också kritiska mot marxister som undviker att tala om hushållsarbete:

Now it is clear that not one of us believes that emancipation, liberation, can be achieved through work. Work is still work, whether inside or outside the home. The independence of the Wage earner means only being a “free individual” for capital, no less for women than for men. Those who advocate that the liberation of the-working class woman lies in her getting a job outside the home are part of the problem, not the solution. Slavery to an assembly line is not a liberation from slavery to a kitchen sink. To deny this is also to deny the slavery of the assembly line itself, proving again that if you don’t know how women are exploited, you can never really know how men are.

[...]

So when we say that women must overthrow the relation of domestic-work-time to non-domestic-time and must begin to move out of the
home, we mean their point of departure must be precisely this willingness to destroy the role of housewife, in order to begin to come together with other women, not only as neighbors and friends but as workmates and anti-workmates; thus breaking the tradition of privatized female, with all its rivalry, and reconstructing a real solidarity among women: not solidarity for defense but solidarity for attack, for the organization of the struggle.

Åbo. Nu.

När jag växte upp var detta bland det coolaste man överhuvudtaget kunde ha i sin ägo. -- Detta får mig också att tänka på Absoluuttinen nollapistes gamla album Suljettu som jag än i denna dag tycker är väldigt fint ('jos ikinä muutat/jätä busterit kotiin') och som jag har en alldeles speciell relation till.

Jag blir uppmärksammad på hur en massa skräckinjagande grindar och portar riggats upp för att hålla banditerna borta från hyreshusen. Börjar kolla in olika grindar. Här en betydligt enklare modell.

 = bra öl.

 När jag blir led på, stressad, eller angstig av mitt jobb sätter jag mig gärna på ett café och donar. Nu har det öppnat ett nytt ställe på slottsgatan som fyller denna funktion på ett utmärkt sätt. Här kan man börja en eftermiddag med en kaffe, läsa bok, dricka en kaffe till, emotionalisera med Annikki Tähti och Eino Grön, fundera på om en bulle skulle smaka, köpa en öl. Sointu är den sortens sjapp där kunderna får sitta hur länge de vill. I alla fall känns det så. Några typer sitter helt tysta och bläddrar i en tidning i godan ro medan en gubbe trillar in och skryter om en spelning han ska ha med en uppsättning gubbar som spelar stoner-knäppgök-spacemusik (hm). Hoppas det här caféet går runt och att det blir en del av Åbos och mitt vardagsliv. (Sointu ordnar också en mängd spelningar. När jag satt och fördjupade mig i kopplingen Wittig-Wittgenstein-Arendt sticker sig en ung man in och kör en spontanimprovisation på ett piano.) På vessan finns bindor för akutbruk. Prima idé att också tänka på blodstinna människor.

 Vi får för oss att kravla till överklassbaren. König Ludwigs weissbier för 9 euro. Stämningen i baren: beyond everything [reason].

 ship to Gaza!

så fick vi se slutet

Jag mosar hjärnan till babymat genom att läsa en sån där marknadsförd amerikansk bok, Joshua Ferris' Så fick vi se slutet. Boken handlar om ett gäng reklambyråfolk. Redan det borde få varningslamporna att blinka. Rörmokare, okej, byråkrater, visst, gärna, en story om gruvarbetare - absolut. Reklamnissar - öö, inte nu igen. Jag läser ändå. Och blir trött, väldigt trött. Boken är helt tydligt ett försök att skriva kul men känsligt*, lite melankoliskt, om livet på jobbet, som The Office eller modern Mad Men fast som roman. Det är nästan så dåligt som det låter. Kontorsfolket beskrivs som småaktiga och ständigt neurotiska - överraskande! Alla är rädda för att bli uppsagda! (I reklambranschen ska man vara ung och snygg men det verkar nästan ingen i romanen vara.) Såklart ägnas en stor del av boken åt de tokroliga skitsaker som man fördriver tiden med på jobbet. Man strider om stolar i det oändliga, och denna läsare suckar. Vuxna blir ungar. Ferris gör sitt bästa för att skapa något slags klaustrofobisk stämning, men han lyckas inte riktigt med det. Istället blir det här en serie klichéer om udda existenser och nojor, arbetets leda och skvaller som åtminstone får tiden att gå. Ett märkligt grepp som författaren tagit till är att bokens perspektiv är ett kollektivt 'vi'. Utan att alltför mycket klafsa runt på kollektivitetens slammiga bottnar verkar poängen vara att beskriva någon form av allmän mentalitet, ett jobbets sammansvetsade/splittrade 'vi'. Tyvärr lyckas det inte alltid så bra, utan greppet känns för det mesta forcerat. Ibland träder bokens fäbless för drift med jobbledan tillbaka för något mera intressant: kontorstyperna ställs ständigt inför varandras svårigheter, men det enda som händer är att det snackas, spekuleras, dryftas. Här är romanen som bäst, när ängslighet kopplas ihop med feghet men samtidigt hur ett visst arbetsklimat skapar dessa nervösa typer. En annan sak som lyckas i romanen är att få fatt på hur människor på de mest obegripligt begripliga sätt tycker om sina jobb och sina kollegor trots allt skitsnack och meningslöst arbete som görs där.

* av en KÄNSLIG författare!

jobben!

– Vi bedriver normalt exportfrämjande insatser. Behöver de UD:s hjälp ställer vi gärna upp. Det handlar om svenska jobb, säger Carl Bildt till DI.

'Du är en kvinna'

Vissa saker kanske man inte borde hålla för sig själv. Jag och en kompis festar sent på en bar. Öl implicerar nödighet. Damtoaletten är upptagen. Jag tänker på att alltid känna ett obehag inför att gå in där, kanske mötas av kommentaren, 'det här är ju damernas!' Min blåsa säger sitt. Jag går till herr-WC:t. Där är ingen, förutom någon i ett bås. Det är lugnt, alltså, tänker jag. Sen kommer en kille in. Efter en stund märker jag att hen skärskådar mig, uppifrån ner. Noggrant. Slutligen börjar hen lägga ut texten om vad som enligt honom är grundläggande fakta. Jag är kvinna och borde inte finnas där. Hans ton är aggressiv, mer än bara indignerad (mer än 'hö du som tar dig rätten att...'). Jag säger ingenting. Hen upprepar. Jag håller käften och när den andra går ut genom båset går jag in. Efter en sekund ser jag ett hål öppna sig i dörren. Min pissfulla hjärna hinner skapa bilden: okej, karate kid ---. Hen har slagit handen igenom någå jävla planscher som täckt över ett redan befintligt hål i dörren. Dit sticker hen in sitt fejs. Jag inser att under en sådan blick blir inga behov uträttade. Går ut ur båset. Killen blockerar vägen. Jag tänker att nu kommer något att hända; jag kommer inte att komma ut från det här stället med käken eller näsan i behåll. Buffar mig förbi killen - ingenting händer. Väl utanför toaletten: en känsla av att ha kommit undan något. Ett slags chock. Det konstiga är att jag inte riktigt är på det klara med vad som var mest våldsamt i den där situationen, 'du är en kvinna' eller att en kille sticker sitt ansikte in i en dörr eller att hen inte släpper förbi mig. Visst var jag burdus mot killen. Kanske är det dumt att ta en toa i anspråk; ändå - det kändes helt omöjligt att retirera och ursäktande bekänna: nog är jag allt en kvinna, nu ska jag gå in på stället där jag hör hemma. Jag funderar på hur situationen är annorlunda än när någon skriker i örat på mig att det här är damernas!!!! Den här situationen är våldsam på ett annat, omedelbart men oförutsägbart vis som får mig att tänka på en gång när en gubbe smyger upp till mig, hen ser ut som en karaktär ur Åsa-Nisse, och med ett kusligt brett leende hör hen sig för om jag är kvinna eller man. Hen får inget svar. En lång stund efteråt kollade jag att det inte står nån Åsa-Nisse-gubbe i något hörn. Ännu vet jag inte riktigt vad som hände i den där baren, men jag blev riktigt fucking rädd men riktigt förbannad samtidigt.

"To pass as a man", "to be a man", "to be a real man". Okej: sign me out.