människor, andra, enskildhet

jag har huvet fullt av snor & Å påminner mig om det här: farmor som sitter vid matbordet och kippar efter andan, snörvlar, snyter sig i en nött tygnäsduk som ligger på en stol eller som hon fiskar upp ur klänningsfickan (visst hade hennes klänningar fickor?).
ser farmor framför mig, hör farmor i snorhuvudet.
tänker på hur det ofta är i såna här oväntade, banala situationer som människor blir verkliga för en, som enskilda. (ibland beskrivs livet som en berättelse - vet sällan vad det betyder, allra minst när jag slås av sådant här.)
Tycker ofta det där gäller annars också. Att jag har svårt med en person men plötsligt ser jag en ny dimension i henne som gör att knuten löser upp sig: att hon betonar något på ett skojigt sätt, att hon skrattar obehärskat etc, att hon plötsligt uppmärksammar nån annan på ett vänligt sätt. T.ex. att någon som verkar formell plötsligt är något annat. Hela hon framstår i nytt ljus.
folk som i olika bemärkelser aldrig blir riktigt verkliga för en - vad betyder det att säga så? har skrivit om det förut: jag blir förlägen när jag träffar någon, t.ex. en administrationspamp, som jag aldrig riktigt tagit in som en verklig människa, i matbutiken, det känns så intimt att se på när den här personen plockar upp tomater och lägger dem i en plastpåse. Men det är ju inte hela tiden jag går i såna där tankar, närstuderar folk.
sen tänker jag att det är jävligt grymt att tänka/känna att någon inte är riktigt verklig.
Normalt tvivlar jag förstås inte på att folk runt omkring mig är riktiga människor. Och när jag påminner mig om att min faster y är det och att Sauli Niinistö är det rör det sig om olika typer av påminnelser. På olika sätt: den-och-den har också ett liv (och då är det som sagt sällan livet som en berättelse som dyker upp i huvudet här.) som den lever med andra människor, typ deklarerar, klappar katten, löser ett korsord, äter müsli.
Sen kan man ju drabbas av folks enskildhet också på negativa sätt: oj att den där typen är IRRITERANDE, att i irritationens tecken hänga upp sig på alla möjliga detaljer och småsaker, allt blir påtagligt (en alldeles speciell idé om uppmärksamhet här).

När jag slås av att jag saknar någon som inte finns här är det precis så där. Något specifikt som man kommer att tänka på, hur någon skulle sucka och muttra menande nu.
Min farmor snöt sig högljutt och robust. Hon var full av oro. Det är jag också. Men min farmor var bra på att ta upp potatis. Hon var också bra på att läsa högt och att se andaktsfull ut.

Tänker också på den mängd dålig litteratur som uppstår ur det här: estetisering, fetischering: ett hårstrå, ett eftermiddagsljus, barndomen - nej snälla, skriv om infrastruktur istället. Vissa författare klarar däremot av att beskriva en person som enskild utan att ty sig till det där skimrande och lite nostalgiska åh-åh-åh. Borde läsa mera.