att läsa jelinek (igen)

Elfriede Jelinek är en av de mest oresonliga författare jag vet. När jag läser hennes böcker vill jag minst av allt säga: 'Men nog är ju kärlek, riktig kärlek, vacker också... Mänskliga relationer...!' (det finns författare som kan skriva om kärlek på icke-korrupta sätt; jag läste Eva-Stina Byggmästar häromdagen. blev glad. Mer om det en annan gång.) Jelinek skriver om ett patriarkat som vill ha mat. Män och kvinnor matar patriarkatet med sig själva. Språket matar patriarkatet som övergöds och blir dåligt i magen. När jag läser den knepiga romanen Greed (i engelsk översättning, på tyska publicerades den 2000) tänker jag att Jelineks språk är ett slags antikrigsmaskin. Patriarkatets våldsamma språk vänder sig mot sig själv så att saker slutar betyda: mening krymper (det är inte fel att kalla Jelinek ett slags moralist). Genom klichéer och vändningar vittrar heterosexualitetens och det 'naturliga' habegärets språk sönder så att endast smulor återstår. Greed introducerar en del nya teman i författarskapet, här fokuseras till exempel helt explicit på kopplingen exploatering av människor och exploatering av naturen. Det är ett långtifrån idylliskt Österrike som vi träder in i.

Det är en svår bok. Ibland tappar jag bort mig bland ordlekarna och Jelineks isande självironi. I andra böcker är spåren relativt klart markerade men här famlar jag mig fram bland rösterna som drönar på. Jelinek tycker nog att läsaren ska ha det lite - rejält - långtråkigt där hon sitter uppkrupen i soffan med ett mysigt glas rött. Patriarkatets språk, som hon ger röst(er) åt, jäser och puttrar som den konstgjorda sjö som figurerar i bokens handling, en sjö där bara ruskiga alger överlever. Att världen är åt helvete vet vi sen förr. Vi blir påminda utifall vi skulle ha råkat glömma det på vägen. I den engelska utgåvan har romanens underrubrik, 'ein Unterhaltungsroman' tagits bort. Trist. Jelinek återvänder ständigt till detta: att skriva antiunderhållningsromaner där det är helt omöjligt att identifiera sig med och känna för karaktärerna.

Romanens 'story' (hehehehe) låter sig återges på tre rader. Kurt Janisch är landsortpolis. Precis som Lars Norén önskar han sig flera hus. Janisch tycker inte något vidare om kvinnor men kvinnor måste han ändock ge sig i kast med i syfte att tillskansa sig flera hus. (Det finns också en rafflande bihandling men den tänker jag inte avslöja!!) Greed är svårare att läsa än vissa andra av Jelineks böcker. Kanske har det att göra med översättarens intrikata arbete. Det är inte lätt att veta vad man ska kalla Jelineks bruk av språk - ordvitsar gör henne inte rättvisa. Ordvitsar låter liksom så glatt. Satsernas rytm och interna syftningar är ofta av det mera obskyra slaget. Åtminstone är det inte idiomatisk engelska som läsaren får sig till livs (det här gör språket intressant). Visst kan man tala om ett satiriskt grepp men också den humor som odlas har åtminstone delvis gjutits fast som en del av det själlösa språket, där 'skrivarrösten' ständigt ger sig själv små nyp (små nyp till läsaren utdelas också). Det ystra budskap som vår kära författare planterar i sin bok är: i patriarkatet lever ingen (bara lite alger) men alla jobbar hela tiden, hårt hederligt arbete. Jelineks värld är zombieland. Hennes zombies vill antingen ha Kärlek (och för detta är de beredda att gå genom snor och spyor, för att igen citera en av Jelineks tankegrannar) eller ägodelar. Egentligen är det lite i överkant att tillskriva några som helst avsikter eller känslor till de här personerna. Att vilja ha en eller annan ägodel är väl helt naturligt och i sin ordning, och vad är väl mera naturligt än att vilja att nån ska älska en, helst en landsortskonstapel vid god vigör? Vad gör man inte för lite kärlek? I boken har det mänskliga livet sin gång - nedgången.

Som läsare ställs jag inför en svår uppgift. Jag dras in i den mekaniska värld som beskrivs, omsluts (kortsluts!) av det språk som pyser i förruttnelse. Samtidigt: jag måste hela tiden kämpa mot boken, och det är kanske där poängen är. I motsats till 99 % av alla andra författare jobbar Jelinek inte på vår fascination, att väcka vår fantasi till liv, att få läsarens känslospröt att vibrera - nein, nein. Hon gör inte det onda och grymma intressant eller lockande, vilket gör hennes författarskap ovanligt. Berättaren som mal på är tillbakalutad, har tid för ännu en språklig vändning, ännu ett trött skämt, ännu en självmedveten grimas. Läsaren placeras i en öken. Vi tuggar sand, måste leva. Se världen härifrån: vad gör det med dig?

One day it could be too late, how often have I written this sentence, and it's still good. It's indestructible, the sentence. Unfortunately, I always have to say, when it's too late. This time I can't say so yet, but I have a bad feeling. Well and good. Here's my clock, right in front of me. Writing, that's taking a sledge-hammer to crack a nut. Silly cows, women. All of them. Above all, the educated ones (at least I'm not one of them), as a man I once met who specialized in deceitful promises of marriage personally asssured me. But they squander themselves precisely because they think it's all too late for them.