poesidagar/åbo

Egentligen är jag för lat för att läsa poesi. Kanske är det precis därför jag borde läsa mera. Språkets motstånd. Friktion. Gnissel. Lägga örat intill. Slå upp obskyra ord i ordböcker på främmande språk. Undra vad fan det här betyder och förhålla sig, läsa om, lägga ifrån sig, läsa om. Ofta kännetecknas mitt läsande av både slarv och hast. Poesi är, som Göran brukar säga/citera, en form av disciplinerad uppmärksamhet.
Poesidagar har ordnats i Åbo flera gånger men jag har tyvärr alltid missat det. Nu går jag dit. Biblioteket i Åbo är en bra plats. När det blir för poetiskt finns det förmildrande omständigheter: en unge vrålar utanför auditoriet, en knarrande dörr eller en författarpanna som illumineras av en ljusremsa. Bra saker läses upp. Birgitta Boucht läser dikter med en avväpnande auktoritet - coolt och rörande på samma gång. Heidi vW läser/skriver också jävligt bra, dikterna är ibland lågmälda och där finns alltid en särskild form av vakenhet och nyfikenhet som jag uppskattar. Däremot blir jag inte alls till mig när en känd skådespelare läser Tranströmer. Dikterna öppnar sig inte. Jag blir groggig i huvudet och börjar studera trafiken på Slottsgatan istället. Skådespelaren art-i-ku-lerar och dikterna blir lite kliniska, högtidliga - TYSTNADEN och det OSÄGBARA. När det gäller dikt kommer det en gräns emot för mig när den där osägbarheten blir så in i norden helig och mystisk. (Däremot har jag inget problem med poeter som på olika sätt stångas med kontrasten tala/tiga/tystna/försöka tala/låta något komma till tals) Senare läses Tranströmers dikter upp av Gungerd Wikholm och då får jag tag i texterna på ett helt annat sätt. Hon läser bra utan att dramatisera för mycket.
Poesidagarna fortsätter i den poetiska vimsighetens tecken: istället för poetry slam (salen är fullsatt): träffar fina gamla vänner, samtal, (för många) öl. Äter grisig nattpizza med G som pratar om en viss bokhandel och just så ska en poesidag avslutas. Poesidagarna innehöll också en del föreläsningar. Det var lyckat. De kändes inte alls för akademiska. Ralf Antbacka pratar fint om riskerna med att gräva ner sig i ett katastrofperspektiv, "det går åt helvete för poesin". Där fanns en tro på vad poesin kan vara. Göran pratade om de saker som ligger honom nära: det dialogiska, att förstå dikten som både tal och skrift och lyssnande och läsning. Poesin är en del av språket som vi lever i och genom. Vi fortsätter på samma linje i en diskussion på en bar. Jag kläcker ur mig en massa fånigheter om saker som jag inte har det minst hum om (jag kommer bland annat på mig själv att snacka som om jag stod inför ett gäng hyperanalytiska filosofer, dunderouch!). Autopiloten: tungans eget liv (temat för poesidagarna är röst och jag hinner fundera där jag står och svettas på vad det är att känna orden ramla ur käften nästan av sig själva, att min egen del närmast består i en form av mental ansträngning - mycket märklig, och lite skrämmande, känsla). Göran säger vettiga saker om hur man inte ska tänka på diktens förnyelse. Han är bra på att komma bort från ett slags pessimistisk bild av att poesin är en marginalverksamhet som inte har den minst bäring på något. Det är kul (men jobbigt) att diskutera och att diskussionen far åt olika håll. Avslutningsvis är det helvetes fint att höra Zebror i regn som jag inte hört spela live förut men som jag ser fram emot att se på nytt.
Det som är kul med såna här poesidagar är att man dels påminns om hur bra saker det skrivs just nu, att man blir varse om författarskap som borde kollas upp ASAP, och inte minst att det finns rum för att fundera på vilken roll skrivande och läsande har i våra liv. Det var bra att märka att många ansåg att poesi inte bör förstås som en lyxdimension, en guldkant, en flykt från vardagen.