schildt, g

vi är ett gäng som tittar på ett par dokumentärer om Göran Schildt. (Okej, en smula mysko tematik, men vi brukar se på märkliga saker.) Eftersom jag suttit hemma och skrivit och våndats är det fantastiskt underhållande att följa med Schildts resonemang om Medelhavet, äventyret, pessimismen och den fina arkitekturen i de italienska städerna. Schildt seglar båt och sitter vid sitt skrivbord där han skriver. Det här är på den tiden då en dokumentär kunde zooma in ett stycke brusande hav och hålla kvar kameran där en god stund. Schildt talar om det stora ursprunget, de friska vindarna - konsten. I en av dokumentärerna är det Schildts egna filminspelningar från femtiotalet (tror jag) vi lyckligt lottade får ta del av. Det rör sig om seglats och äventyr såklart. I en av de finaste scenerna berättar rösten (som konstigt nog är Pöysti, och inte Schildt) i elegisk ton om något storslaget och allvarligt. På bilden: en glad finlandssvensk prick som klapprar med ett kranium under en liten visit på en antik plats. Obetalbart. Flera gånger berättar Schildt om en vacker flicka som hans blick fastnat på i Grekland. Kameran kontemplerar den vackra flickan. Hon blir Ursprunget, Naturen, det sanna & sköna. Å, vilken flicka! Kameran dröjer länge. Sen är flickan ute ur historien.