När biosalongen mörkläggs befinner jag mig helt och hållet i filmens grepp. Så också nu. Ser en film av Lynne Ramsey som ruskar om, oroar och ställer frågor. Filmen gräver sig metodiskt in i ögonen, öronen, huden. Ramsey är en stildriven regissör som också har saker att säga. Visst finns det några saker man kan ifrågasätta gällande filmen men huvudsaken är att jag inte känner mig inlurad i den grymma värld som gestaltas, jag känner mig inte manipulerad. Ramsey kan på det hela taget hantera tematiken och det kan också briljanta Tilda Swinton (denna uppenbarelse!). Men den där känslan av att ragla ut ur salongen, till en helt annan värld. Skon krasar sönder ett popcorn på heltäckningsmattan (fan ta popcorn på bio). Ett par damer pratar om ADHD på svenska. Jag rinner ner för trappan, snubbla inte nu. Ute är det rått och himlen är blygrå. Torget breder ut sig i sin fula ståt. Jag ser en tjej med klarrött hår utanför Börsen. Olika restauranger och barer har högtalare installerade mot gatan så att skvalmusik kontaminerar var och ens tillvaro (när satte det här otyget igång? Lade märke till det först sedan jag återvände från Ämerikat.) På vägen hem hör jag en herre tala med en dam. Herrn ser bekant ut, kanske från teve. Ett par ungdomar i overaller (antagligen nåt studentikost) klättrar nerför kaskisbacken. Egentligen vill jag ringa nån och gå på öl men samtidigt vill jag gå hem och sova. Den där känslan, alltså: att sinnena lagt i en ny växel. Allting ser nytt ut, överväldigande. Den där känslan: har jag varit på jobbet idag? Hur kom jag dit? Hur kom jag hit? Är det hem jag ska? Allting är möjligt. Just ja, jag åt en japansk vattnig gryta som inte var nåt vidare. Och just det, jag hittade en jazzhandel i ett prång; butiken har funnits på samma ställe i 15 år men jag har aldrig upptäckt den, sympatiköper två skivor av handelsmannen som ser ut precis just om en jazzdealer ska se ut. I mitt hus luktar det rök som vanligt (kan inte sätta fingret på det, men den specifika lukten av gammal rök - inte nyrökt cigarett. Jag säger inte att det är en motbjudande lukt.). På mattan väntar en saftig räkning.
Blev uppmärksammad på en krönika av Anna Hallberg som egentligen handlar om att läsa böcker men jag tycker den passar här också. Bra (vilket inte alls betyder samma som stor) konst gör att man känner sig mera levande, i flera olika bemärkelser. (Igen: därför är idén att konst är vardagsflykt bara nonsens från början till slut.)
No comments:
Post a Comment