därför förfäas vi av tidningsläsande.

En afton för länge sen var jag och en vän intrasslade i ett animerat samtal om pressens ruttenhet. Vi hamnade faktiskt nästan i luven på varandra. Nu inser jag att min vän hade rätt (eller ja .. ). Jag spenderade eftermiddagen på Arnold's donuts tillsammans med en krämig godsak och H Engdahl. En sådan text ställer krav på omgivningen; det här stället föreföll mig precis rätt. John Fogerty råmar i högtalarsystemet; kaffet är blaskigt. Engdahl skriver så här a propos den olust man (jag!) känner i relation till tidningar:

Varför känner vi obehag vid tidningsläsning? Det kan knappast bero på mängden av brott och lidanden som rapporteras. Släktets fördärv är redan känt. Intrycket av besudling vid läsningen av tidningarna, känslan att alla mänskliga ansträngningar är förgäves, måste ha en annan förklaring. Vulgariteten? Ja, men vad är det? Vulgaris = allmänt bekant. Det vill säga inte bekant för någon speciell utan för vem som helst. Tidningen är motsvarigheten till sorlet på bykrogen i förfädernas värld. Att skriva i en tidning är att låtsas vara en del av mängden "alla förnuftiga människor". Det fordrar, även av en kritisk intellektuell eller av en fint bildad kännare, att han ställer sig inom det vulgäras horisont. När vi tar emot de insikter som den intelligenta tidningsartikeln erbjuder, slinker sorlet obemärkt med, och efter en stund fyller det huvudet och dränker allting annat. Vi lägger ifrån oss tidningen med ett illamående, som inte har någon skönjbar orsak, ty vad stod det väl för något förgripligt på dessa sidor, inget alls; vi märkte bara inte bruset från allmänheten.

Såklart intar Horace en elitistisk, en smula dryg, position här. Men nog är han något på spåren. Senare citerar han Mallarmé (som texten egentligen handlar om) som skriver "klarheten tyder på lusten att fly undan" och det är just det där, den där förnumstiga tydligheten, som för mig ofta gör tidningsläsandet till något motbjudande. Speciellt gäller det dåliga ledare som tror sig ha stenkoll på hur samhället bör reformeras, där skribenten intar perspektivet "så här måste varenda förnuftig människa tänka" vilket förutsätter att han tänker på sig själv som en inkarnation av förnuftets röst. Vissa tidningstexter åberopar något slags samförstånd som gör det in i helvetes svårt att tänka själv, att inta ett eget perspektiv. Det händer ofta att jag drabbas av en oartikulerad aning om att det är något skumt på gång i texten men så bläddrar jag vidare och så får det vara med den saken; visst är det väl helt naturligt att Finland stiftar lagar om att göra medborgarna rökfria och visst är det väl helt rimligt att höja momsen för det ger ju inkomster åt staten, staten behöver inkomster och inte vet jag egentligen vad indexjustering betyder heller men säkert finns det nån där ute som vet och nog är de ju tossiga de där sannfinländarna! Kanske kan googla sen. Jag har börjat prenumerera på Helsingin sanomat och det är nog med blandade känslor jag öppnar bladet.