this is what I call självbiografi!

Läser Lynn Hejinians Mitt liv (borde såklart läsa på engelska men kom åt texten på svenska) och det är rasande bra. Det är språkexperiment som i L=A=N=G=U=A=G=E; fragment, Gertrud Stein & Proustsinnen. Boken består av små prosalyriska stycken (nej, skit i prosalyrisk, låter ju urvidrigt) med lika många meningar i varje. Vi snackar ingalunda om en i vanlig bemärkelse känslig biografi "om barndomens dofter" (hu!, se tidigare inlägg); Hejinian låter läsaren glida in i maskor av associationer, språkliga lekar och funderingar kring vad det är att tala ("så om jag avslöjar mina avsikter för dig, tvingar jag mig själv att hålla fast vid de avsikterna."). Det är alltför mjäkigt att haka upp sig på associativt minne. Här är minnet framför allt språkligt, och språket spretar åt alla håll, villar bort och hittar tillbaka. Främmandegör och ofrämmandegör. I allmänhet tycker jag om texter med tvära kast. Det här är just en sån text. Har inte kommit så långt men blir ivrig:

Vad beträffar oss som 'älskar att förundras' så är jag inte din piga jag är din mor. Små segelbåtar kapsejsade i bukten. Det verkade inte ett dugg märkvärdigt att de hade borrat vägen rakt genom det levande redwoodträdet, för på så vis hade de gjort om trädet till tunneln, gjort det till något det inte hade varit tidigare, och för alltid skiljt det från andra träd. Det universella besjälas av individualitet. Ett namn smyckat med kulörta band. Formad av världen sedan femhundrafyrtioett. De håller lustiga små tal som hyllar de talrika njutningarna. De betonade vikten av, överlägsenheten hos, 'inre tillgångar' och 'inre själsliga egenskaper', så att man skulle 'hålla modet uppe' vad som än hände. Det knakat i en gammal byggnad, i synnerhet vid vatten. Skrivkonstens kraft. Det finns ställen i det som jag aldrig har återvänt till. Fem eller sex av kvarterets barn lekte på verandan, låtsades vara pirater och skrek till bilar på gatan att 'lätta ankar' och 'hala segel'. Hon odlade en särskild trädgård, rosenträdgården (eller rosenrabatten), azaleaträdgården, en trädgård för inhemska växter (som konstigt nog var mindre frodig än de övriga). Små barn ska rida på gamla hästar, inte på ponnyer. Om vi inte var tvungna att äta skulle vi vara rika, sa jag, en imitation av något att säga.