Problemet: jag lockas lätt att blåsa upp det där med komplexitet och stava ut en allmän samhällstendens, från det enkla, där man har en intim kunskap och ett självklart ansvar för sin omgivning (jordbrukaren som vankar omkring på sin gård och har kännedom om varje litet skrymsle), till det anonyma, uppstyckade och komplexa, och så tänker man att den här utvecklingen har en självklar betydelse och tendens. Men vad är det egentligen man pratar om här? I en intressant kolumn i Ny tid om samhällsnytta skriver Nora Hämäläinen om världen i Richard Scarrys Sysselstad. Ordning och begriplighet: tandläkare, rörmokare, grönsakshandlare och luffare. Det låter enormt problematiskt att idealisera en sådan värld av begriplighet (kolumnen i sig gör det inte), som om en sådan någonsin funnits. Grönsakshandlaren säljer grönsaker. Tandläkaren fixar ruttna tänder. Rörmokaren fixar ett läckage. Luffaren ---- sover på ett godståg.
Däremot finns det i Sysselstad (så vitt jag vet) inga moderna akademiker, systemplanerare, kulturproducenter, administratörer eller konsulter. I Scarrys 50-talsvärld har grisarna och grävlingarna jobb som en tvååring kan se poängen med. I ett samhälle som vårt, där allt färre kan jobba med det uppenbart nyttiga, finns det däremot allt fler som har svårt att redovisa för arten av sin egen nyttighet. Samtidigt förväntas vi göra just det: redovisa för vår individuella nyttighet som aldrig förr.Jag håller med. Men det är just där, i det där "inga moderna akademiker, systemplanerare, kulturproducenter, administratörer eller konsulter" som en massa bilder börjar blinka på ett sätt som ställer till det och som skapar kontrasten mellan det omedelbart nyttiga och det svårbegripliga, det konkreta och det abstrakta, det intima och det kringspridda, personliga omdömen och generella riktlinjer. Osv.
Påminnelse. Ett jobb kan vara komplext och beroende av andras jobb, det kan befinna sig i en enorm väv av relationer, på sätt som inte måste leda till maktlöshet eller handfallenhet. Specialisering är inte i sig problematiskt, men det kan bli det. Arbetsdelning är inte i sig problematisk, men den kan bli det.
Olika former av komplexitet som alla har med arbete att göra men på extremt olika sätt:
- den här maskinen kan bara en representant för SONY fixa, som amatör ska du hålla fingrarna borta.
- skatteverket i Helsingfors har svårt att hänga med i redovisningsmanövrarna hos företag som vill undvika att betala skatt.
- jag går till butiken och försöker fatta om en viss vara är inhemsk.
- en företrädare för H&M säger att man inte riktigt har klart för sig hur underleverantörerna i Bangladesh sköter sig. Det är svårt att få insyn säger de, men vi gör vårt bästa för att följa alla regler.
- jag är ny på jobbet som bibliotekarie och försöker lära mig vad som ingår i min arbetsbeskrivning, vad som är frivilligt och vad som är obligatoriskt, hur man gör saker formellt och vilka mera informella saker som det finns att lära sig om arbetsplatsen.
- en administratör försöker reda ut om en viss organisatorisk detalj handlar om en praxis som uppstått under lång tid eller om det finns en formell regel som praktiken grundar sig på.
- en läkare ägnar en stor del av arbetsdagen åt pappersarbete som hon har svårt att se poängen med.
- jag försöker bedöma om försäkringsbolagets utlåtande är skäligt eller om jag har en möjlighet att besvära mig på något sätt för att få en ersättning.
- en människa på tullverket försöker spåra en container på ett lastfartyg som lär ska innehålla något som man inte betalat tull för.
- en arbetare i Kina skruvar sönder ett gäng datorer som smugglats från Europa.
- den här fabriken tillverkar plastlock som skeppas till ett annat hörn av världen där de integreras i en slutprodukt.
- jag har jobbat på Nokia i fabriken i Salo. det sägs överallt att sådant här arbete gör man inte längre i Finland.
- jag irrar runt på arbetsplatsen för att ta reda på vem som bär ansvaret för att en viss uppgift ska utföras: vems bord tillhör det att göra det? vem kan jag vända mig till för att fråga?
Det handlar här om byråkrati och lärande och organisationer och kapitalism och strukturer och juridik och andra saker. I många av exemplen kommer maktlöshet in, men det sker på rätt så olika plan så att kontrasten mellan att förstå/handla och att vara maktlös eller handfallen blir olika. Och att nya kontraster uppstår, nya begrepp om maktlöshet och att handla eller ha kontroll.
Jag noterar att många som skriver om arbete går i samma fälla som jag, dvs. klumpar ihop många olika sorters maktlöshet och förvandlar det till en enorm blobb som sen kontrasteras mot något som man knappt vet vad det betyder, om det betyder något alls, om det betyder vad man tror det betyder, om det ens är bra det man tänker sig: att ha kontroll, att ha en intim kunskap, att kunna fälla avgörande omdömen, att ha en klar överblick över relationer man är invävd i, att kunna påverka, att kunna handla, att ha redskap att förändra - 'att vara författare till sina handlingar', 'att vara autonom' etc., etc. [Tänker också på de moralfilosofer som tjatar om moderniteten och att allt är så SVÅRT och OBEGRIPLIGT nu så att nu är det verkligen dags att artikulera det som är viktigt på riktigt - det är något med det där som jag finner konstigt.]
Vill ha kapitalanalys och ideologidekonstruktion och existentiell analys och sociologisk analys och arbetsanalys, men helst inte i en enda klump, och snälla, snälla, försiktigt med de stora historiska rörelserna (moderniteten). Men ändå: begrepp som 'kontroll', 'begriplighet' och 'makt' är förtrollande på farliga sätt, speciellt när de slingrar in sig i varandra. Det pirrar i mig (som i de där moralfilosoferna) att utropa: OCH DET ÄR INGEN SLUMP ATT DE FÖRTROLLAR! Och så är man där igen, i tramsanalysen, kvasianalysen. Summa summarum: en av de tristaste och minst upplysande samhällsanalyser som jag ofta känner mig skrämmande frestad av är just att samhället är ogenomträngligt och svårbegripligt och därur kommer allt elände. Som om det vore helt klart vad begriplighet betyder och vad komplexitet betyder och vad fragmentering betyder.
#förvirradmarxist
#begreppsförvirring
#öh (filosofin för min del startar sällan i förundran, den startar i ett desperat och otåligt aggro-öhhh, vill ha klarhet NU.)
4 comments:
När jag spontant tänker kring det här, är det jag först kommer att tänka på inte beroende av andra människor (som du säger, den är inte som sådan problematisk), utan ett beroende av teknik som gör att man inte ens förstår sig på det man själv håller på med. Så det är inte bara att man är beroende av en dataexpert när ens dator inte fungerar, utan att dataexperten själv ofta heller inte förstår vad felet är.
Här tror jag att det finns plats för en mycket starkare kritik av den moderna tekniken (ska uttalas som om man vore en berättarröst i en dokumentär om Ernst Jünger) än vad marxister är bekväma med. När jag för några år sedan tittade igenom material från den svenska folkkampanjen mot kärnkraft, slogs jag av ett argument som man inte hör så ofta nuförtiden: problemet är inte att kärnkraft är farligt, utan att den undandrar sig demokratisk kontroll då det inte är möjligt för den enskilda medborgaren att bedöma i vilken grad den är farlig. En sådan kritik - även om den kan överbetonas, som om målet vore någon fullständig överblick, vad det nu skulle vara, av den mänskliga tillvaron - tror jag fortfarande är viktig.
Jo, bra exempel det där med kärnkraft. Jag tror egentligen inte alls att teknikkritik måste hänga ihop med en idealisering av begriplighet. Det är kanske snarast när teknikkritiken paras ihop med en kritik mot arbetsdelning som det ofta sker.
Jag kan inte säga att jag är speciellt inläst på teknikkritik, men när den är bra verkar den ofta inte alls gestalta en värld av begriplighet osv utan den gestaltar precis just vilken plats tekniken har i den värld vi lever i just nu (en värld av relationer, möjligheter och omöjligheter).
.... och samma gäller bra arbetskritik.
Kanske visar det här att begreppet "arbetsdelning" är lite för trubbigt.
För det är ju en sak om jag och några vänner har ett gemensamt projekt, och delar upp arbetet mellan oss. Det här skapar ingen obegriplighet, även om fasta roller uppstår; att projektet är vårt gemensamma betyder att jag vet vad det går ut på, och att jag inte kan genomföra det på egen hand förändrar ingenting.
Men när man talar om arbetsdelning avser man oftast inte det här. Tvärtom är det lite vilseledande att tala om "delning" när man avser, t.ex., konkurrens, för poängen här är ju snarare att det inte finns någon helhet. Konkurrens förutsätter frånvaron av en sådan.
Och det finns nog betydligt fler distinktioner att göra än den jag just antydde.
(Det här ska inte ses som en romantisk helhetsföreställning. "Helhet" som sådant kan vara både bra och dåligt.)
Post a Comment