kärlek i litteraturen?

Diskussion på fb om fina (i bemärkelsen: det här tycker någon, t.ex. du, är bra) beskrivningar av kärlek i litteraturen. Romaner, poesi.
Funderar på detta hela dagen. Jag kommer på 157843 exempel på insiktsfulla beskrivningar av självbedrägeri, maktspel, underkastelse.
Jag menar, Proust är ganska bra på att beskriva hemska mönster, Strindberg också, Jelinek också - för att nämna tre författare som jag tycker om, men särskilt benägna att beskriva kärlek är de inte. (Läste nyss Dennis Cooper som skriver så nattsvart om åtrå och mänskliga relationer att det är svårt att veta vad man ska tänka och hur man ska förhålla sig det perspektiv på mänskligheten som målas upp.)
Kommer också på 24678995422 exempel på mindre insiktsfulla beskrivningar, slemmiga beskrivningar, dödstråkiga beskrivningar, skrämmande beskrivningar, motbjudande beskrivningar. Obligatoriskt kärleksdrama i olika former och skepnader, heterosexism och det läskigaste som finns i den här världen: män&kvinnor, mänellerkvinnor, kvinnorellermän (i olika varianter och sammansättningar - zzzzz).
Försöker komma på en enda beskrivning av kärlek i en bok som på riktigt skulle ha berört mig. Efter ungefär tre timmars funderingar kommer jag att tänka på Tove Janssons bok Anteckningar från en ö (1996) där hon skriver om livet på Klovharun tillsammans med Tuulikki Pietilä (vars teckningar finns i boken, om jag kommer rätt ihåg). Är det där verkligen en bok om kärlek? Ja, så minns jag den, trots att det på ytan handlar om andra saker; båtar, väder&vind, byggprojekt, årstidsväxlingar, praktiska bestyr, naturen. Ändå finns det där en enorm ömhet i beskrivningarna av livet tillsammans, med de där bestyren, iakttagelserna, förändringarna, en ömhet som inte stansas fast.  En bok jag borde läsa om.
Och efter det blev det rätt tomt i huvudet igen. Tänker på några författare som beskriver kärlek på annorlunda sätt, utan de vanliga metaforerna.
Finns det verkligen så här lite bra beskrivningar av kärlek i litteraturen, jag menar beskrivningar som inte bara är, i olika bemärkelser, symptomatiska för en sorts svårigheter och/eller samhälleliga mönster?
Eller kanske har det här också att göra med andra saker, t.ex. det som Weil skriver om litteraturens fascination med ondska, och ointresse för godheten?
Eller så är jag den sämsta läsaren som föredrar ingenjörsprosa snarare än blomstrande kärleksberättelser? Men måste kärleksberättelser vara blomstrande?

(lindman har mage att dissa tusentals år av kärlekshyllningar? det gäller ju att ställa anspråken högt.)