manligt självförakt

Håkan Lindgren är en av de skribenter jag uppskattar allra mest. Hans texter innehåller ofta viktiga observationer. Så också i en ny, tvådelad under-streckare om patriarkatet. Jag läser och tänker på Valerie Solanas, vars analys om manligt självförakt, hur patriarkatet gör allas liv eländigt och futtigt, genljuder här:

 Mannens ursprungliga värdelöshet är patriarkatets grundförutsättning. Mannen blir bara värdefull genom sina prestationer, genom sin plats i hierarkin. Du kan bara bli en riktig man genom att erövra en status som bygger på hot och våld, och innan du kan göra det måste du misshandla bort all känslighet ur dig själv. Alla de manlighetens avarter som både män och kvinnor älskar att beskriva som om de var någon sorts genetiska defekter eller outgrundliga könsegenskaper beror av detta: att den som är emotionellt fattig är tvungen att spela överlägsen.

         [....]

Patriarkatet syftar inte till att upprätta ett samhälle där män mår oförskämt bra. Tvärtom, patriarkatet gör män på alla nivåer i hierarkin, också vinnarna, uttråkade, ilskna och frustrerade. Och så smart är våra könsroller konstruerade att frustrationen inte är en störning eller en oönskad bieffekt – den är avsiktlig, den är själva drivkraften! Utan frustration kan du inte dominera och hota, som en riktig man ska. Det här syns tydligt om man iakttar män i grupp, framför allt unga män. De jobbar hårt på att hålla varandras frustrationsnivå konstant, de lär varandra att de inte kan vänta sig något annat av livet än frustration, dominans och underkastelse.