Om hat

Det här är inte roligt att se. Jag har ingen aning vad man ska tänka, hur man ska bemöta det, hur man ska förstå det.

1. - Det är lockande att tänka att det finns en liten grupp knäppa människor som flippar ur och häver ur sig rasistiska och sexistiska saker.  Då ser man bort från kvinnohatets mera lågmälda former.
2. - En annan lockande tanke är att det hela mest kan åläggas den märkliga icke-offentlighet som nätet erbjuder. Detta kan man kritisera genom Platons berättelse om Gyges ring: varför vore man alls frestad av att kläcka ur sig hatiska kommentarer under anonymitet? Det är ju ingalunda en automatisk frestelse.
3. - Det är frestande att säga att det rör sig om sociala former som cirkulerar, som virus, något slags uttrycksformer som sprids vidare och vidare. Men vad är det för syn på saker som angår oss? hur skulle hat bara vara en cirkulationsform?
4. - Man tänker kanske: nu måste feministerna lugna ner sig för att inte dra till sig de här trollen och knäppgökarna, det gäller att ha is i magen och inte hetsa upp sig och uttrycka sig så lugnt och sakligt som man kan så att man fjärmar sig från det man anklagas för att vara, en paranoid feminist. Det kan vara viktigt med saklighet, men det finns också ett sätt att tänka att feminister ska lära sig en läxa, att all feminism som är saklig handlar om att konsultera statistikbyrån och nöja sig med några staplar i ett diagram. Och framför allt är det absolut fel att tänka att feminismen 'provocerar fram' de hatiska kommentarerna.
5. - Slutligen anmäler sig tanken om att det MÅSTE röra sig om ett sjukt, vridet, men ändå rätt perifert fenomen ("vi lever ju inte på 1800-talet heller!"), 'kvinnohatet'. Men vad är detta 'fenomen', som om det skulle röra sig om en grej som klart låter sig inringas, kokas ner, rutas in. Det verkar inte vara så, det verkar mycket mera - - - här vill jag säga komplext men att säga komplext är fel för då verkar det som om vi här har att göra med förståelsen av hur ett bilbatteri fungerar.
6. Att gå upp i att oja sig över det här allt, att hatet blir något så obegripligt och hemskt att det inte kan föda någon annan respons än: JAG TAPPAR ANDAN. Men en sådan förstummad respons, hur begriplig den än är, blir farlig, för då verkar det som om det här hatet bara finns, som något vi står maktlösa inför, detta obegripliga och svårfångade.

Det som är så himla konstigt är hur det här språket lever ett liv och visar sig i olika former - det griper tag, det är svårt att förhålla sig till det som läses upp där i videon som att det skulle vara en obegriplig ramsa, nonsens. Har hört de här försöken till förödmjukelse femti miljoner gånger, och det har en bakgrund av könade föreställningar och attityder ('att vara kvinna är främst av allt att vara sexobjekt.'). Bekant OCH outrageous, vardagligt OCH fucked-up. Nietzsche: att stirra in i mörkret och nåt stirrar tillbaks (typ). Vad innebär det att gå in i det där hatet? "Varför slösar du din tid på det? Tänk positivt istället." Yeahbutnobutyeahbutno. Vad är det för slags 'förståelse' jag söker här? Säg inte att det är "bara språk". Vad är det för mörker som talar i de där citaten, kvinnor är kvinnor är kvinnor är kvinnor, alltid på gränsen till äckliga monster, alltid varelser som existerar i världen primärt genom sina könsdelar och sitt utseende? Vad ska man kalla det där hatet, vad är det för en möjlighet, hur kan en sådan möjlighet uppstå för NÅGON? Här finns inget, absolut inget, att ta på allvar men här finns, och det är väl det som är det jävliga, något att bli klar över, det där mörkret, vad det betyder, hur det bor och bosätter sig och hur det är absolut omöjligt att stå oberörd inför det eller att stå utanför allt det där, som en åskådare som dekonstruerar, analyserar, ritar upp kopplingar. Att leva i den här världen och ta ställning till den.