Läser Theres av Steve Sem-Sandberg. Boken publicerades nån gång i mitten av nittiotalet. Jag tyckte enormt bra om De fattiga i Lodz (där fanns vissa saker som störde mig, men så är det väl alltid, också nu) så jag har sett fram emot att läsa den här. Bokens huvudperson är Ulrike Meinhof. Men nej, stopp och belägg - det här är ingen Baader-Meinhof Komplex, en film jag tyckte rätt illa om (jag minns den som virrig, intetsägande, inställsam enkelspårig - jag fick ingen större förståelse för något alls). Jag kommer ihåg filmen dåligt, men det jag minns var att RAF framställdes som några coola&stökiga kids i en actionrulle. Kontext? Nästan noll.
Sem-Sandbergs angreppssätt är ett annat. Romanen är ett sorts collage av nyhetsartiklar, radio och tv-program, polisrapporter, protokoll, dialoger, miljöbeskrivningar, personliga reflektioner, beskrivningar av hur RAF skildras och de myter som uppstod om dem. Det är ointressant, tycker jag, att fråga: var börjar och slutar Sem-Sandbergs fiktion och vad är dokumentärt? En sak jag gillar med detta typografiskt varierade myller är att Sem-Sandberg varken blir distanserad eller närgången. Han skriver om en tid, om några människor, hur de tänker och ser på världen, och det känns aldrig som att människorna bara är pappersfigurer som ska illustrera en föreställning om en tid. Märkligt nog är Theres en personlig bok, trots collagestilen - eller, det är kanske en fördom att ett sånt 'trots' anmäler sig. En annan trist dikotomi undviks också: Theres är inte en sociologistudie om gruppdynamik men Sem-Sandberg går inte heller in för en psykologisk tolkning (allt det där kan förklaras genom deras barndom, personliga relationer etc etc). Relationen mellan politik, situation och maktspel ifrågasätts hela tiden av personerna i boken - Meinhofs tvivel står i centrum lika mycket som hennes övertygelser, hennes distans är lika viktig som hennes deltagande (det som står på spel: vad gör man när man 'deltar'?). Den fråga som hela tiden inställer sig är vilket slags samhälle som RAF verkade mot bakgrund av och ingrep i, och hur det var intrasslat i olika föreställningar om ideologi och praxis. Den personliga tonen får mig att tänka på Drömfakulteten av Sara Stridsberg. Rätt mycket binder romarna samman, kanske framför allt att författarna gör sitt ämne helt och håller angeläget, existentiellt, politiskt - som en öppen fråga om vad det betyder att 'dras med', 'vara delaktig', 'stå för något', 'ta ställning', agera - makt och motmakt och bortom makt och inom makt och insuget i makt. (Associerar också till Stridsbergs helt fantastiska - helt fucking awesome! - förord till SCUM manifestet, där hon frågar sig vem SCUM är: är det alla, är det vi, du, Solanas, inte ens Solanas själv, allt det där, inget av det där.) Kanske också: varken Stridsberg eller Sem-Sandberg skriver utifrån anspråket: så här var det/så här är det/så här måste det vara. I stället tar de fasta på spänningar, saker som inte går ihop, slitningar.
På baksidan av min pocketupplaga av Theres står det att romanen är "ett starkt kvinnoporträtt". Spyreflexen. Men min oro var onödig. Förstås skriver Sem-Sandberg om Meinhof som en könad varelse, men kön är inget självklart; precis som skildringen av politik och våld rör på sig gäller det samma kön och makt. Vad innebar det att Meinhof lämnade sina barn? Visst sägs det en hel del om det här i romanen, men det blir inget sånt där SKA HON VÄLJA ATT VARA MAMMA ELLER TERRORIST? Sem-Sandberg är lyhörd inför olika klichéer om kvinnlighet, hur könade beskrivningar ofta fungerar som manipulation (det här är ett tema i synnerhet i början av romanen).
Jag vet ganska lite om RAF. Det gör att jag inte har så mycket att säga om hur Sem-Sandbergs skildring står i relation till andra sätt att beskriva RAF och Ulrike Meinhofs andel i den. Men whatever, läs den här boken. INTENSIV är kanske det ord som för mig fångar bäst vad romanen är. - - Men nu ska jag läsa vidare.
3 comments:
Risken är ganska stor att jag börjar babbla på nu tills ingen annan än min låtsaskompis orkar höra på, för det här är ett ämne som jag har osunt mycket att säga om. Men jag ska försöka lägga band på mig och nöja mig med några saker.
"Theres" kan knappast nog rekommenderas (och som vanligt blir jag imponerad av din förmåga att beskriva det som gör något som är bra bra). Tyvärr är den dock så bra att jag har blivit besviken på allt annat jag läst av Sem-Sandberg, även om andra teman han skriver om också ligger mig varmt om hjärtat: t.ex. den bayerska rådsrepubliken och Lou Salomé ("Allt förgängligt är bara en bild").
I en intervju från när "Theres" kom ut berättar Sem-Sandberg om att rätt mycket forskningsarbete låg bakom boken. Allt material (tidningsurklipp, reklam etc.) i den är autentiskt, och han hävdade att det bara var på en punkt han lagt in en händelse han inte hade belägg för (vilken den är vill jag inte säga om du inte har läst ut den, men vi kan ju prata om det här en annan gång). Så förutom att den är en väldigt bra roman, så ger den, så vitt jag kan bedöma, en väldigt rättvisande bild av Meinhof och RAF.
Filmen "Baader-Meinhof Komplex" är, som du säger, ett enda stort misslyckande. Men själva misslyckandet är intressant. Regissören har uppenbart ansträngt sig oerhört för att få detaljer rätt. Många scener motsvarar in i minsta detalj pressbilder från den tiden. Men helheten har han helt tappat greppet om, och det intressanta är just att detaljfokuseringen inte på minsta sätt tryggar den dokumentära ambitionen. Det finns gott om scener som vem som helst som tänker efter lite inser är fullständigt orealistiska. Och den som känner till lite om RAF ser att han fantiserat kraftigt i övrigt också. Det här vore i och för sig inte så illa om det inte vore för att det finns en tydlig tendens i avvikelserna från de verkliga händelserna: RAF ska framställas som mer rock'n'roll och mer våldsamma än vad de var. Våldsromantik i dess mest vämjeliga form. (Det är för övrigt slående hur få aktioner RAF:s första generation verkligen gjorde om man jämför med deras rykte.) Men det finns massor av bra material om RAF - intervjuböcker, Stefan Austs bok, dokumentsamlingar, dokumentär- och spelfilmer - och "Theres" är ett av de främsta exemplen på det.
jag har bara läst De fattiga i lodz innan, men ska nog - trots att kanske också jag blir besviken - kolla hans andra böcker också.
Tycker det är ett tecken på att Sem-Sandberg är en riktigt bra författare att hans forskningsarbete inte resulterar i det som brukar vara typiskt för vissa slags romaner: att man har ett block med fakta som blir forskningsrapportmässigt, och sen författarens enträgna försök att skapa Litteratur därtill. Men Theres är inte en sån bok.
Jo, exakt - det jag minns av B-M-filmen var just det våldsromantiska. Men mitt minne har skonat mig från ytterligare detaljer, och det är inte en film jag har för avsikt att se om.
fan vad jag blir nyfiken på den där boken. och bara för att H nämner det; även på bayerska rådsrepubliken och Lou Salomé.
- alberto
Post a Comment