gojan, gröten, gyttret - skriften

Presenterar kompakt & råddig text på seminarium.
Min kompis C som är trött på mitt jamsande i stil med "det är svårt..." frågar vänligtsträngt vad jag egentligen vill säga i avhandlingen, vartåt tankarna surrar undrar sömnlösa nätter. Jag säger fan och sen svamlar jag en stund, huvudet helt blankt. Mumlar något om två former av hängivelse till arbete och till och med det sämsta ordet i hela världen, värde, kommer över mig. Sånt där tillfälle när jag håller låda och på samma gång tänker jag konstant: vad säger du människa?
Kontemplerar avhandling, skrivande, det massiva, de dåliga pretentionerna. Det jag borde göra nu är att gå igenom texter, låtsas att jag har kontroll över det här, rulla ut en fucking järntråd av sammanhållet resonemang och slasha allt onödigt.
Tar mod till mig och copy-pastar in alla texterna i ett dokument. 300 ss. Satan. Hur gick det till? Att röja upp i allt det där, snyft, blodet från alla darlings. Halvtänkta resonemang som ska rätas ut och skrivas ut i alla dötrista detaljer (en av mina största ovanor när jag skriver är att lämna saker vid antydningar).
Ungefär tio personer kommer att läsa den där avhandlingen. Det tröstar inte ett piss.

Hur färdigställer man en avhandling snabbt, effektivt, bra?
Just nu känns det här projektet inte så lite överväldigande och scary men det ska väl fixa sig. 

Dambudzo Marechera

Jag slumplånar Ensamhetens hud av Dambudzo Marechera på bibban. Jag är glad att Åbobibban ännu så långe har några €€€ kvar så att dylikt är möjligt: riva ut en bok ur hyllan, studera omslaget, kila hem. Boken består av noveller, pjäser, dikter och fragment. Marechera, en författare från Zimbabwe som dog år 1987, har ett språk och en stil som genast fängslar mig. Det är argt, roligt, drömskt och vackert ibland. Jag tänker på författare av helt olika slag: Sarah Kane, James Joyce, James Baldwin. Texterna pulserar oroligt, manar fram spöken och ett samhälle åt helvete, allt medan texten pekar finger åt sig själv, pissar i det hörn den målat in sig i. Rhodesia. Kolonialism. Att vägra bli en viss någon: i en fin pjäs skildras kärlek mellan två väktare, en av dem försöker "hålla sig till reglerna", till den officiella bilden av vad en man ska vara, men det skiter sig. Det är fint. Det här skriver jag för att påminna mig själv om att söka efter flera böcker av den här säregna författaren.  

sexuellt våld och drifter

Läser i gårdagens HS om ett lagförslag om att folk som blivit dömda för sexbrott kan släppas på fri fot på prov om de går med på att ta mediciner som bl.a. hämmar "de sexuella drifterna". Alltså - kan tanken med detta lagförslag vara något annat än att sexuella övergrepp ska förstås som ett uttryck för okontrollerade drifter? Det här är en jättekonstig - och skrämmande - bild av sexuellt våld. Som om sexuellt våld är naturligt, en fråga om människor (män) som inte utvecklat tillräckliga kulturella koder som hämmar det bångstyriga driftslivet. Sexbrott skulle alltså vara uttryck för en ursprunglig sexualitet som ytterst sett bara mediciner kan rå på. Lagförslaget tycks bygga på en bild av våld som inget har med makt, personliga relationer, manlighet, övergrepp att göra. Relationen mellan sexbrott och övriga typer av maktutövande faller därmed bort: våld tolkas som ett enkelt uttryck för en blind sexualdrift som ständigt söker ett objekt.

Och by the way: bu för digiHBL:s porriga plastikkirurgireklam "skönhet som består - art of attraction" (just ja, där någon som värnar om att förmedla konst på svenska!). Snälla snuskHBL - det är inte alls kul att kolla på uppstyckad dam med zombieblicken in i kameran och boobsen i vädret. Skärpning.

ro hit

skriver stipendieansökning. fantasin - och är nästan beredd att fylla i rutorna: Jag är Bertil A. Johansson, f. 1955, gick två år på Houtskärs kristliga folkhögskola och har sedermera fördjupat mig i folkloristik, där jag skriver en avhandling om de psykosexuella spänningarna i den sk. Ålandskrisen. Syftet med avhandlingen kan jag bara berätta om mellan fyra ögon, det är stora grejer, omvälvande. Men än så länge läser vi KE Engbloms klassiska verk Ålandskrisen. Det är en intressant bok på många sätt. Bland annat i Zeitschrift für hermeneutische Sozialforschung har jag utgivit några artiklar om Gadamer och Swedenborg. På min femtioårsdag uppmärksammades jag med fin bild i tidningen Svenskbygden. Min forskningsslav W. håller ställningarna vid Ålands landskapsarkiv och han får betalt i öl. Själv ansöker jag om 45000 euro, jan-dec, it's a long year. Cigaretterna är dyra i år. För övrigt är jag go kamrat med både Bobi & Nisse - hälsningar från mig och Gunilla! P&K - Berra

små marknadsliberaler

En artikel om barn som byter saker av varandra låter som ett harmlöst inslag i söndagsbilagan. Ungarna byter nallar och klistermärken och what not. Lärarna och dagispersonalen säger strengt verboten men ungarna smugglar in sina grejer i alla fall. En unge säger att det är bra att ge roliga leksaker åt någon som bara har trista saker. Så kommer en referens till den kända (och hippa) antropologen Marcel Mauss som skrev om gåvor som ett slags byteslogik. Och sen, min professionella översättning från finska:

Att byta saker är barnens egen kultur varigenom de lär sig sociala mönster och marknadsekonomi, säger forskare Ruckenstein. I utbytet råder lagen om utbyte och efterfrågan.

 Marknadsekonomin ser plötsligt väldigt gullig och oskyldig ut när den beskrivs så där: Darth Vader har högt marknadsvärde medan Luke Skywalker har lägre. Barnen har alltså på egen hand utvecklat dessa ekonomiska mönster. Värdelogiken för ungarna handlar exempelvis om att det som är lurvigt och det som blänker är fint, men såklart går detta alldeles utmärkt att stöpa om i (kvasi)ekonomiska termer. På samma gång menar forskaren att det är sociala relationer som förmedlas genom byteshandeln och att vuxna borde lära sig av barns givmildhet. Ekonomins lagar kan tillfälligt upphävas t.ex. genom vänskap.

Det skojiga med den här artikeln är hur man lyckas skapa en smickrande bild av marknadsekonomi (genom att tänka att det är en utvecklad form av utbyte av Star Wars-kort) och "vi har något att lära oss av barnens givmildhet".

Intressant.

 (Min poäng är inte att det är omöjligt att tänka att barn utvecklar ekonomiska sätt att tänka. Ungar lever i en kapitalistisk värld och det lär de sig snabbt. Det som skymtar fram här är snarare bilden av en ursprunglig form av marknadsekonomi som ska påminna oss om en rättvisare form av ekonomiskt tänkande.)

EDIT: Det som jag borde ha skrivit mer om här är den obehagliga sida av byteshandeln som artikeln gör gullighet av. Här finns en brutalitet som trollas bort. Kanske måste inte varenda ett byte vara brutalt, men poängen verkar vara att rika ungar står högst i rang och det är viktigt att hela tiden orientera sig i det sociala spelet. Läs ett fint inlägg om detta på Finsalongen!

om skrivande

har just klickat iväg en text av den sämre & slarviga sorten. långt och slingrigt och resonemang som sprutar åt alla håll, passager som borde tas bort men när det finns meningar som enligt eget tycke är överjordiskt briljanta går det ju inte.
att det fan alltid blir så där satan.
att sända iväg en text känns ungefär som att slunga iväg en megaspya.
urgröpt känsla.
sover en stund på soffan och tittar ut på det gråa, det brandgula och det röda.
det piper i huvudet eller utanför, kanske båda.
jag är hungrig,
dessutom.

Allegra Goodman - Intuition

Jag läser de sista kapitlen i Allegra Goodmans bok Intuition . Litterärt sett är det här inget att hetsa upp sig över. Goodmans stil är solid och amerikansk - tråkig, skulle en säga. När människor introduceras i ståryn sker detta genom att deras ansikten samvetsgrant beskrivs. Folk talar i välformulerade, hela meningar och vädret har den plats det brukar ha i sådana här skapelser: som små stämningsmarkörer. Boken publicerades 2005 men den litterära stilen har nog hängt med ett tag i litteraturhistorien, en tidlös stil som inte drar uppmärksamhet till sig. Språket är sakligt och historien rullar på och tematiken utläggs gradvis. Författaren har gjort sin läxa och nog är det helt intressant men -.

Mycket roligare är det att följa bokens innehåll. I centrum står ett labb där några postdocs jobbar på att utveckla ett virus. Ett vetenskapligt genombrott sker och labbets anställda reagerar mycket olika. Det här är Amerika och det gäller att få ut resultaten så snabbt och effektivt som möjligt för att ingen annan ska knycka dem och för att skramla ihop material till vetenskaplig ära och berömmelse. En av postdocarna har på känn att något inte gått rätt till i processen. Det som gör att ingen tar henne på allvar är att hennes bryderier ter sig som en personlig vendetta mot en annan, ett klumpigt försök att få eget erkännande.

När romanen är bra visar den hur vetenskap råddas ihop med juridiska djungler. Istället för att handla om sanning handlar vetenskap om erkännande i bemärkelsen att äga sina resultat och kunna argumentera för att processen gått till på ett sätt som övertygar en tidningsreporter eller en jurist. Som en samtidsskildring av vetenskapspolitik fungerar romanen riktigt bra, även om försöken att utmejsla personliga skillnader ibland blir lite klumpigt. Å ena sidan är Goodman bra på att lyfta fram hur postdocarna och deras chefer förhåller sig till sin verksamhet på mycket olika vis. Att beskriva de här förhållningssätten innebär samtidigt att beskriva olika drag i arbete och vetenskaplig kultur. Goodman håller storyn på en nivå av öppenhet som låter läsaren själv förhålla sig till dessa skillnader och vad de visar om hur en situation utvecklas och eskalerar. Å andra sidan sker tydligheten på den litterära gestaltningens bekostnad. Varje grej stavas ut, varje känsla artikuleras som en karaktärs koncisa tankar. Visst är det bra att romanen inte slarvar bort sin angelägenhet genom allehanda utvikningar men det är något med det här skrivandet som gör att det hela känns lite tunt. 

läs en notis

Mitt intag av nyheter sker stötvis. Slår mig ner på ett mjukt ställe med kattsällskap. Ett torn HBL. Ja, jag får ont i magen. Läser en notis som får några centimetrar pappersuppmärksamhet men som i ÅU har utvidgats en smula och hamnat på nätet. Läs och fundera: vad fan är det här? Vad fan betyder det? Vad är det ett symptom på?

EU tänker tillåta att gamla fartyg förs till upphuggning i Asien, skriver Turun Sanomat.
Enligt tidningen har EU-kommissionen kommit med ett direktivförslag som tillåter att fartyg som innehåller farligt avfall förs utanför EU för att skrotas.
I dag förbjuder unionens direktiv om avfallstransporter och Baselavtalet att skrotfartyg huggs upp någon annanstans än i OECD-länderna. Olika medborgar- och miljöorganisationer är förfärade över EU:s linjeändring. Nedskrotningsanläggningarna i de växande ekonomierna följer inte alltid miljöbestämmelserna och de anställdas säkerhet är dålig.
Kommissionen motiverar sin nya linje med att det inte ens nu är möjligt att övervaka exporten av gamla fartyg. Dessutom finns det inte tillräckligt med nedskrotningsanläggningar inom EU.
Miljöministeriets lagstiftningsdirektör Tuomas Aarnio säger till Turun Sanomat att det nya direktivet kan träda i kraft inom EU inom ett par år. (FNB)

Det är inte möjligt att kontrollera = det här är lika bra att tillåta.
Vi kan gärna tjäna en slant på att typer i något obskyrt asiatiskt land plockar isär rostiga eurobåtar. Det är för dyrt att göra det här, inte lönsamt, sänd iväg skräpet.
Hurra för EU som på ett helt systematiskt vis går med på logiken att farligt arbete ska sändas till ställen där man hittar billig arbetskraft, dvs. där det finns folk som för sin försörjning måste jobba med det här.

Läs mera här:

“The proposal is both profoundly immoral and illegal,” said Roberto Ferrigno of the NGO Shipbreaking Platform.  “And yet it does not appear that the Commission understands the gravity of this action. This proposal will render European governments powerless in preventing exports of asbestos and PCB laden ships from being sent to developing countries and putting vulnerable workers at risk in contravention of our own treaty obligations. We are calling on the EU, which  has the capacity to recycle ships safely and cleanly, to respect its laws and create good shipyard jobs at home.”

filosofera!

Bes kommentar på förra inlägget om skriftliga ovanor påminde mig om hur mycket jag älskar utropstecknet. Utropstecknet! Jag läser gärna författare som använder utropstecken! Friskt mod och ambivalent humör! Mare Kandre är fin just därför! Och Belyj! Kanske andra också men dem har jag glömt! Jag tycker att filosofin gärna borde våga sig på flera utropstecken! Jag blir ofta försiktig i överkant när jag skriver filosofiska texter. "Kanske kan man tänka... Man kanske är benägen att... I något avseende..." Fram med utropsfilosofin hörni! I någon bemärkelse tänker  vi kanske att det här är en empirisk poäng men egentligen rör det sig om ett begreppsligt misstag! Kanske skulle ingen orka läsa en sådan text som verkar skrika eller jubla hela tiden? Men vad vet jag!

Utöver detta är allt bra med mig! Jag har huvudvärk (hoppas det inte är mögelhuvudvärk!), och skriver, har flyttat en soffa från ett hörn till ett annat, druckit en kopp kaffe för mycket, frågat min kollega om hon hade painkillers och det hade hon!

skriftliga ovanor

Mitt favorittema är ovanor, hang-ups och andra idiosynkrasier hos människodjuret. Jag sitter och skriver och är oändligt sur på mig själv. Ett skäl - grammatiska låsningar. Alla meningar jag skriver ser ut så här:

-----: -----.

Kraftfullt, kärnfullt uttryck. Nononsense. Raka rör i filosofins begreppsapparat. A PUNCH. PUNCH-LINE. Jag antar att de där kolonen inte är värst grammatiskt riktiga. När jag skriver på engelska blir det ännu flera excesser.

Hur kommer man bort från sånt där?

Peyote?

Läsa snirkliga texter på franska, ryska eller tyska?

re: förundran

går några kvarter till martti. har länge fascinerats av en sylta där man på ytterfasaden ser en bild på mat som inte kan beskrivas som annat än djupt obehaglig. idag bestämmer jag mig för att gå in. de har tagit bort den obehagliga bilden tror jag. äter världens läskigaste burgare medan elvis skrålar suspicious minds och ett par trötta medelåldringar sitter olyckligt försjunkna i sina iskender som simmar runt på tallriken. ett par killar kommer in och en av dem kan inte sluta skratta. han skrattar och skrattar. vandrar hem genom kvarter som jag sällan går i. ett fint grönt hus. solen reflekteras i en bil. en tant skyfflar löv med en sopborste. mössan tanten har på sig är röd eller lila och jag kommer på att min mormor hade en likadan som hon hade på sig vid speciella tillfällen. ett äldre par marscherar sammanbitet fram i sina vindtygsdresser. blir förvånad över att höra ett gäng fåglar i ett träd men såklart vet jag inte vilka fåglar det rör sig om eller hur deras flyttbeteende ser ut. löv smattrar mot ett staket och jag håller på att snubbla över ett halvätet äppel. burgaren dansar i magen - jag tänker på att ta en lur. allting är enormt och intensivt vackert.

höstens playlist

Playlist i vanlig ordning. Bara bra grejer, t.ex. Fennesz, Dum Dum Girls och the Raincoats. Kvasilounge, murrig ambiens, uppbrutet sötslisk och en eller två sånger om Jesus.

dagens dikt

sedan

måste

vi

få

gjort

arbetet

med

den

summa

pengar

som

vi

blir

tilldelade

non-stop inertia: en bok om prekariatet

Här kommer ännu en recension av en arbetskritisk bok. Jag läser Ivor Southwoods Non Stop Inertia, som i svensk översättning heter Prekariatet 2.0. Det är en läs- och tänkvärd bok som har relativt lite gemensamt med den bransch av kulturkritik som sysselsätter sig med koketta filosofitunga (och innehållslösa) referenser och begreppsliga berg av neologismer. Vi tackar för det och hugger in i en bok som på ett bra sätt tar itu med drag i samtida arbete.

Ämnet för boken är prekärt arbete: osäkra anställningar och perioder av arbetslöshet. Prekärt arbete är inte bara en formell beskrivning av arbetskontrakt och dylikt - med prekärt arbete menar Southwood något mycket mera vidsträckt som inbegriper känslor, förväntningar och handlingsmönster. Hen skildrar hur arbete allt mera blir något innehållslöst, en simulation, ett skådespel. Det gäller att framställa saker rätt (med resultatet att vissa saker döljs och att sätt att prata florerar där alla inblandade vet att det är bara yta.) Boken exemplifierar med den absurda värld som den arbetssökande ställs inför. Man ska skriva CV:n, springa på kurser och jobba med kvasijobb. Främst av allt ska man lära sig hur man blir attraktiv på arbetsmarknaden. Slutsatsen Southwood - med rätta - drar är att det som föds ur detta är en kritiklös konformism. Smile or die liksom. Prekärt arbete ska inte betraktas som ett personligt val eller som en livsstil. Systemet upprätthålls genom ångest och osäkerhet. Det är inte regeringen eller de elaka företagen: det är dig det är fel på. Du ska förändras och fixa om dig, trimma dig till duglighet och foglighet. Man måste gå med en massa saker. Arbetstillvaron som författaren beskriver - som sträcker sig från jobb på lager till jobb i administrationen - är rotlös och främmande för allt vad relationer och rutiner heter. Det är en tillvaro som föder en oändlig räcka av självbedrägerier: det viktigaste är att tänka positivt! jag är min egen chef! jag är inte egentligen en sopgubbe, jag bara jobbar här några dagar! Non Stop Inertia? Allting går snabbt men idéerna om vart vi är på väg är grumliga. Saker händer men ändå inte. Det är ett samhälle där alla är kunder. Arbetaren säljer sin arbetskraft till sin kund, företaget. Men arbetaren framställs också som en kund: arbetsförmedlingens kund. Southwoods kontext är brittisk, men det är lätt att känna igen berättelserna och analysen i vårt eget lilla "innovationssamhälle".

Jag rekommenderar den här boken om man vill fundera på hur jobb tränger in i livets porer och hur vi präglas både av hur vi jobbar och hur vi talar om arbete. Läs en intervju med Southwood här. Vad händer när bemanningsföretag blir en allt tyngre aktör på arbetsmarknaden? Läs Southwoods bok. (Läser i DN att bemanningsföretag sällan har tid eller möjlighet att komma med invändning mot hur kundföretaget sköter exempelvis arbetssäkerhet - följden är att många olyckor sker för dem som slussats in i jobb via bemanningsföretag.)

På en annan blogg läser jag om boken The Precariat av Guy Standing. Kanske en bok om prekariatet värd att kolla. Och om man kan finska ska man läsa Hoivaajien kapina av kollektivet Precarias a la deriva.

Det om det.

I thought we'd reached Warszawa but we are stuck in Vasa (kapitalistfantasi)

Trött/trött/trött. Mardrömmar om att avhandlingen är tjock som fem telefonkataloger. Drömmer om snirkliga och upphackade resonemang. Sover/sover inte.

En bekants fantasier slår an min ton. Ta taxi. Hoppa ur taxin. Ta ett flyg, första bästa, långt bort.
Bekant #2, med sin sakliga, briljanta, genomnyktra ton:
- Jaha, du hamnar nog i Vasa då.

Så var det med långtbortistan. Vasa: Wärtsilä, en bakelse på saluhallen, kunde våldgästa en kompis, en bekant eller en halvbekant som har en söt katt, gå över nån bro.

- - Stirrar på butikshyllorna. Gestaltar. Köper bröd och diskmedel, det kan man säkert leva på ett par dagar. 

ärrkååpee, ässkååpee

ibland vet jag varken var jag har mitt huvud eller mina fötter:

är på väg till en bar för att fördjupa mig i kombinationen lemonad och bok. kandidater för kommunalvalet står uppradade på gågatan. går förbi sannfinländare som spejar vid sitt tält. varje unge är fastklistrad vid persunas blåa ballonger. höstsolen skiner ner på såväl vänsterförbundare som samlingspartist. går förbi en logo och en nyckelpiga. en tjej som ser trevlig ut vill ge en tidning åt mig. jag tittar tankspritt och tankfullt på tidningen, ser rubriken VASTAVOIMA och tänker att oj helvete vad SFP har blivit progressiva på sistone. är det Henrik Lax? Men inte kan jag ju släpa hem en tidning med sådan propaganda för dylik högerpolitik? En nanosekund efteråt lämnar reptilhjärnan tidningen tillbaka till kandidaten som moloket mumlar något under allmän förvirring. går bort och fattar: det är ju SKP! Kommunisterna! En sån tidning kan jag ju läsa. Borde ha gått tillbaka och ursäktat mig:

minähän luulin että teidän lehtinne oli RKP:n propagandaa! Emmä RKPstä... Sä ymmärrät. Carl Haglund ja muut. Ei RKP edes prekariattiakaan mainitse ohjelmissansa! Kaikki muut pulueet mainitsevat. Sitä sanoo muistaakseni yks semmonen helsingin yliopiston ekonomisti artikkelissa jonka mä just luin. hurja juttu. Ja niin. Kyllä minä vastavoiman tuken.

Så skulle jag ha sagt på flytande finska. Ibland - ja, det sociala och det språkliga och klumpigheten och ticsen och om man ändå skulle ha fått tillfälle att  dissa SFP på maxat dålig finska. Kanske samtalat en stund om kommunismen och vänstern och socialismen år 2012. jag vet nästan ingenting om var SKP står nu, 2012. jag vet inte hur jag förhåller mig till begreppet 'kommunist'. Men huvudpointen:

RÖSTA OCH RÖSTA RÄTT! (dvs. vänster. dvs. på något av de partier som värnar om närdemokrati och ett samhälle där alla har tillgång till livsviktiga tjänster av god kvalitet utan att behöva betala ockerpriser på privat marknad.) 

dagens

den här
och:
den här
och:
den här

jason molina - autumn bird songs (2012)

Jason Molina är en av de få nutida artister som är riktigt viktig för mig. en sån där artist som jag drömmer om att se live men det kommer antagligen aldrig att hända. hans saker under eget namn och som Songs: Ohia är för mig helt livsnödvändiga. avgörande musik, musik som gör ont och som inte har något med smarthet, ironi eller subtilitet att göra. Molina har haft en paus från musiken men är nu tillbaka. minialbumet Autumn bird songs låter mera som skivan - briljant och hjärtskärande - Let me go, let me go, let me go (2006) än de mera bredbenta grejerna under Magnolia Electric Co. Det är något nytt i Molinas röst här, en ny nyans. I övrigt är nog både låtarnas struktur och texter typiska för hans stil. Det är korta sånger, intima, för någons öron, kanske dina. soundet är rått, utan krusiduller. Jag har lyssnat på den här skivan fyra gånger idag. Det säger något om något.

om gående igen

För mig tar det exakt 25 minuter att gå till jobbet. 23 i den högre växeln. Jag är så sömnig på förmiddagen när jag går till kontoret (skandalöst sent; jag vårdar humanismens arv) att det är något slags automat som tar över mina ben. Vissa dagar funderar jag över hur jag kom till jobbet. Gick jag dit alldeles själv? Hur hamnade jag där? Vägarna tog mig dit. K skrev en blogg häromveckan om hur gatorna blir bekanta på ett märkligt/fint sätt. Det här är ett exempel. Gatorna sitter i kroppen, i benen, i vändningarna, i huvudet. (Konstig kontrast mellan gator som objektivt befintligt nät och som den mängd sätt vi går på.) Det finns noll ställen där jag funderar: och nu? Jag känner till den där ena upphöjningen på gatan och fötterna manövrerar automatiskt förbi den. Jag har knappt någon kontroll över hur snabbt eller långsamt jag går. Takten sätter sig själv. Trots detta automatiserade gående där rutten är helt och hållet utstakad och inpräglad ser jag nya saker varje dag eller samma sak slår mig gång på gång (skyltfönstret där det står något med livsstil). De där jobbpromenaderna är en märklig blandning mellan aktivt och passivt, men för det mesta är det en igenmurad icke-person som stegar fram, helt lealös men maskinellt beslutsam. Bil på väg? Okej då. Dra åt helvete cyklist. Jag håller på att bli insnärjd i ett koppel hundar: någon tar en sävlig förmiddagspromenad. Samma tankar som snurrar i huvudet. Ibland är tankarna nya eller angelägna och gåendet får en helt annan stämning och jag fattar ännu mindre hur jag kom till jobbet. Världen krymper ihop. Och så kan den expandera plötsligt och drastiskt genom att en bekant väcker en ur slummern. Vart är du på väg? Jag brukar inte omedelbart hitta ett svar på det. En dålig dag tycker jag att hela min existens krymper till den där sträckan. En form av inskränkt fantasilöshet som gör att hela världen försvinner in i en menlös pulserande rytm. En dålig eller stressig dag får jag de hemskaste av hemska sånger i huvudet. De far inte bort. Spelar upp fram och tillbaka, nöter i medvetandet. På sistone har det där förfärliga soundtracket för dåliga dagar varit John Denvers Take me home, country roads. Som att sitta på åländsk bar varje förmiddag och höra någon pissig trubadur bräka. En makalöst kitschig grej den där om West Virginia. Och den far inte bort. Det är alltid kvasicountry från sjuttiotalet som bildar slammet i mitt medvetande. Gåendets neuroser. När west virginia take me home tvinnar vet jag att det är bara genom Guds nåd som den här dagen kommer att bli något bra. Som tur är griper Guds nåd in ganska ofta.