(Lite lösa och halvtänkta associationer utifrån en klok fb-status av min kompis C):
Vi jämrar oss ständigt över att folk är narcissistiska, avundsjuka och teatrala. Vi spyr galla över ytligheten i 'medierna', den frivola samhällsdebatten och självupptagenheten i de sociala medierna. Att vara arg och sur och klaga på andras och kulturens idioti ter sig alltid insiktsfullt. Säg att något eller någon är narcissistisk och du får genast en förstående nick och det gröna slemmet börjar flöda. - - En form av kritik som mycket mera sällan tas fram är oförmågan att glädjas med andra, att ständigt förvränga andras glädje och kalla den tillgjord eller narcissistisk. Cynismen tycks alltid mera klarsynt än glädjen. Cynikern, genom sitt distanserade förhållande till världen, verkar ha det glasklara, rätta perspektivet - cynikern är den som söker sanningen i avgrundsmörkret och kulturskymningen. Det här är, tycker jag, djupt felaktigt. Cynikern är blind just genom sin distans och sitt från-ingenstans-perspektiv. Cynikern är helt oförmögen att beröras; hen har gett upp hoppet om att saker kan ha mening och att livet kan vara glädjefullt. Vad jag vill ha sagt är inte att vi ska vara glada istället för att klaga på samhället. Det konstiga är snarare en typ av pessimism som gör att vissa typer av beskrivningar anmäler sig hela tiden och överallt, så att allt annat framstår som naivt; om du är glad kommer din glädje strax att smulas sönder när realiteterna kommer emot. Ett symptom på detta (som jag varit inne på förr) är, som Simone Weil uppmärksammat i en kort text, att det i konsten är det onda som fascinerar, medan godheten framstår som platt och banal. (Visst finns det miljoner filmer som slutar med att allt hux flux fixar sig och lilla familjen slår sig till ro, men då snackar vi om sentimentalitet, inte godhet eller glädje.) - Varför är det så svårt att ta glädje på allvar? Att visa att man blir glad över något är att träda fram som sig själv; tänk på motsatsen: den stencoola för vilken varje känsloyttring är 'pinsam' eller den som tycker att visad glädje alltid på något sätt är en form av överdrift. I glädjen är jag precis just mig själv - och jag är med andra, så att glädjen flödar över, är gränslös. Att vara glad är inte att vara menlös eller innesluten i någon klibbig, rusig känsla (så att hela världen ser ut som glass) - man glömmer lätt den klarsynthet som glädjen rymmer: att glädjen öppnar möjligheter. Tänk också på skillnaden mellan delad indignation och delad glädje. I den delade indignationen handlar allt om dem, om världen där ute som är åt helvete. I den delade glädjen finns det inget att gömma och inga fingrar pekar bort från en själv och ut på andra. Är frestelsen här kanske att delad glädje framstår som något stumt, känslolulligt, tillfälligt och efemärt, medan den delade ilskan är artikulerad och att den handlar om att intressera sig för omvärlden?
Det är dags att uppmärksamma glädjens samhällsomstörtande kvalitet. Glädje är inte samma sak som glättighet eller pösig förnöjsamhet.
31 July 2012
29 July 2012
Upton Sinclair - The Jungle
Att skriva om viktiga saker är en sak, att skriva bra är en annan. Upton Sinclairs bok The Jungle är en roman som gör den här läsaren ambivalent. Boken är en stridsskrift om arbete och socialism - en amerikansk sådan. Huvudkaraktärerna är arbetare från Litauen som under nittonhundratalets början kommer till Chicago, där de börjar jobba på köttfabrik. Livet på fabriken är brutalt och groteskt och livet utanför fabriken präglas av fattigdom och död. Sinclair skildrar den amerikanska mardrömmen - att kämpa sig till en plats i det amerikanska samhället är att kämpa sig igenom gruvlig konkurrens och fula spel. Skickligt väver Sinclair samman olika skikt och aspekter av samhället så att boken bildar ett slags översiktlig beskrivning av ett samhälle präglat av kapitalismens konkurrens och arbetslivets utslagningsmekanismer. I detta är Sinclair en alldeles förnämlig författare vars romankonst samtidigt blir en form av nykter sociologi. Systematiskt skärskådas de olika avdelningarna på fabriken. Läsaren får följa med den smutsiga resan från djur i bur till djurdelar (och avfall) i burk - jag har svårt att glömma de här beskrivningarna när jag kollar in halvfabrikaten i mataffären. Tydligen var Sinclair iakttagelser så skarpa att utredningar om livsmedelsindustrin kördes igång efter att romanen blivit känd och läst. Det är inte endast arbetarens plats i den industriella fabriken som beskrivs utan arbetet sätts i ett sammanhang av logistik, lagstiftning och stadsplanering. Karaktärernas liv påverkas av politik som drivs och politik innebär då allt från polisens agerande (och polisens korruption) till partier och massmöten. Fattigdom beskrivs på ett rikt sätt; brist på pengar är förstås det centrala men fattigdom beskrivs också som ett vardagsliv som tunnas ut och som börjar helt snurra kring att hålla sig vid liv, där 'att hålla sig vid liv' blir att kastas ut i system som krossar människor både fysiskt och andligt. - Med andra ord är The Jungle en rätt så anspråksfull roman.
Problemet i boken är det tonfall som anläggs redan från början. Det är svårt att riktigt sätta fingret på detta tonfall. Tydligast syns det här tonfallet när karaktärernas liv skildras. De stora penslarna plockas fram och Sinclairs bilder börjar kännas - ja vad då? En sak att säga vore att de inte är trovärdiga. Tja, 'trovärdig' är ett oklart begrepp, och det måste förstås helt litterärt, men ändå blir det oklart vad man har sagt. En annan vore att de här segmenten blir skillingtryck, att det sentimentala tar över och författaren verkar göra allt för att få läsaren att känna empati. I de sämsta passagerna räknas elände efter elände upp på ett sätt som gör att det inte finns något sätt att förhålla sig till det här - det enda som sker är att läsarens näsa körs ner i skitlukten. Som litterär stil är det tvivelaktigt, moraliskt och politiskt också. I centrum står den entusiastiske men naive unge mannen som har en massa drömmar om USA. Drömmarna går åt helvete och hoppet slocknar. Vi följer med karaktärerna ner till samhällets botten och det är här som Sinclair ibland tappar sin sociologiska blick och istället börjar dikta ihop snyftiga beskrivningar av redliga människor som inte kan leva anständiga liv. Tydligast syns de här tendenserna i hur författaren förfäras över hur fattiga kvinnor förlorar sin kvinnliga oskuld och fägring. En annan punkt där sinnet för rättvisa är högst grumligt är de närmast rasistiska passagerna om svarta arbetare som forslas in i städerna under strejktider. De här arbetarna beskrivs som djur - det är djurmetaforen som hela tiden kommer upp, och det är en underlig metafor som också används för att beskriva de litauiska arbetarnas förfall. Varför är det bilden av djur som så ofta får symbolisera elände? Skulle man inte kunna säga att det är en form av överklassmentalitet att titta på 'de andra' som varelser som inte längre upprätthåller mänsklig värdighet? (Författaren själv levde länge under knappa förhållanden.) Om man går långt med den här metaforen hamnar man ofta i ett perspektiv där människor ska räddas från sitt moraliska förfall genom att de igen ska få uppleva moraliska standarder i det anständiga livet. Hos Sinclair är det här inte en överhängande risk, men det glimtar fram ibland på ett oroväckande sätt (vilket knappast innebär att han idealiserar överklassen; en av bokens minnesvärda passager utspelar sig då huvudpersonen hamnat i slang med ett berusat överklassyngel).
I romanens sista del är det socialismen som kommer in i huvudkaraktärens liv. Visst kan man klaga på den rosiga entusiasm som introduceras i det här skedet, men till författarens försvar kan man säga att han åtminstone lyckas redogöra för en massa intressanta skillnader inom den socialistiska rörelsen under den här tiden. Socialister ser olika ut: evangelister, vetenskapsivrare, filosofer, anarkister, pessimister, sakliga revolutionärer. Romanen avslutas på ett hoppfullt, men inte entydigt sätt.
Problemet i boken är det tonfall som anläggs redan från början. Det är svårt att riktigt sätta fingret på detta tonfall. Tydligast syns det här tonfallet när karaktärernas liv skildras. De stora penslarna plockas fram och Sinclairs bilder börjar kännas - ja vad då? En sak att säga vore att de inte är trovärdiga. Tja, 'trovärdig' är ett oklart begrepp, och det måste förstås helt litterärt, men ändå blir det oklart vad man har sagt. En annan vore att de här segmenten blir skillingtryck, att det sentimentala tar över och författaren verkar göra allt för att få läsaren att känna empati. I de sämsta passagerna räknas elände efter elände upp på ett sätt som gör att det inte finns något sätt att förhålla sig till det här - det enda som sker är att läsarens näsa körs ner i skitlukten. Som litterär stil är det tvivelaktigt, moraliskt och politiskt också. I centrum står den entusiastiske men naive unge mannen som har en massa drömmar om USA. Drömmarna går åt helvete och hoppet slocknar. Vi följer med karaktärerna ner till samhällets botten och det är här som Sinclair ibland tappar sin sociologiska blick och istället börjar dikta ihop snyftiga beskrivningar av redliga människor som inte kan leva anständiga liv. Tydligast syns de här tendenserna i hur författaren förfäras över hur fattiga kvinnor förlorar sin kvinnliga oskuld och fägring. En annan punkt där sinnet för rättvisa är högst grumligt är de närmast rasistiska passagerna om svarta arbetare som forslas in i städerna under strejktider. De här arbetarna beskrivs som djur - det är djurmetaforen som hela tiden kommer upp, och det är en underlig metafor som också används för att beskriva de litauiska arbetarnas förfall. Varför är det bilden av djur som så ofta får symbolisera elände? Skulle man inte kunna säga att det är en form av överklassmentalitet att titta på 'de andra' som varelser som inte längre upprätthåller mänsklig värdighet? (Författaren själv levde länge under knappa förhållanden.) Om man går långt med den här metaforen hamnar man ofta i ett perspektiv där människor ska räddas från sitt moraliska förfall genom att de igen ska få uppleva moraliska standarder i det anständiga livet. Hos Sinclair är det här inte en överhängande risk, men det glimtar fram ibland på ett oroväckande sätt (vilket knappast innebär att han idealiserar överklassen; en av bokens minnesvärda passager utspelar sig då huvudpersonen hamnat i slang med ett berusat överklassyngel).
I romanens sista del är det socialismen som kommer in i huvudkaraktärens liv. Visst kan man klaga på den rosiga entusiasm som introduceras i det här skedet, men till författarens försvar kan man säga att han åtminstone lyckas redogöra för en massa intressanta skillnader inom den socialistiska rörelsen under den här tiden. Socialister ser olika ut: evangelister, vetenskapsivrare, filosofer, anarkister, pessimister, sakliga revolutionärer. Romanen avslutas på ett hoppfullt, men inte entydigt sätt.
27 July 2012
'att tänka själv'
Som åhörare på filosofidagar i skärgården fick jag mycket nytt att fundera på. En av de saker jag började tänka vidare på, utifrån ett av föredragen, var klichén om att "tänka själv". Ni vet bilden: att tänka själv, självständigt, är att tänka oberoende av auktoriteter, den gamla upplysningstanken. I och för sig är det inget fel i att betona självständigt tänkande, men frågan är vad det är som egentligen sägs vara så viktigt. Prisande av självständigt tänkande kan ibland börja slira åt alla möjliga håll. Ett exempel: det sägs ofta att var och en har rätt till sin åsikt. Har man en egen åsikt kan ingen jävel komma och kritisera och klandra; åsikter har man rätt att ha, de är ens egna. Tänkande blir här ett slags inre, privat egendom eller sfär som undandrar sig kritik. De här 'åsikterna' slängs ofta fram med en form av tvärsäkerhet som på en nanosekund förvandlas till kränkta känslor: det här är min åsikt! T.ex.: 'jag får tycka att kristendomen är bara vidskepelse om jag vill; det är min åsikt och den måste ni respektera'. (kommentarfältsnissen: vad är det här för totalitär stat där man inte får tänka fritt?) Den självständigt fria tänkaren blir alltså väldigt snabbt en gnällig typ som minst av allt vill tas på orden, som att hen faktiskt menar det hen säger, att stå till svars för det hen sagt. Utifrån den här bilden av 'att ha en åsikt' förvandlas alla samtal till någon form av maktkamp. I nätdiskussioner förekommer de här tonlägena ständigt (tyvärr). Lätt hamnar man i en form av relativism: alla har ju sin egen åsikt och så måste det få vara; det viktigaste är ju att tänka själv. Det stämmer förstås att oenigheter är viktiga, men en åsiktsoenighet (i den här specifika innebörden av 'åsikt') gör att oenigheter aldrig blir verkliga. Att förhålla sig olika i relation till t.ex. nationalism behandlas ofta närmast som en smakfråga, man kan tycka lite hit och dit. Då tunnas oenigheten ut och det finns aldrig något som möts. Det vetter mot en väldigt individualistisk idé om vad det är att förstå och förhålla sig.
Lustigt här är en sorts paradox som inte är en paradox. Åsiktsprånglandet är på ett sätt helt opersonligt trots att det ofta är bullriga ''det här är min åsikt" som hörs. 'Åsikten' kan avslöja mig men det är helt i misstag. När man pratar på ett åsiktsplan lämnas personliga ställningstaganden bort till förmån för det där kvasifredliga 'nu är det åsikterna som får ställas mot varandra'. Kännetecknande för debatterande är ständiga omkastningar mellan subjektivism och objektivism: man lägger fram 'en åsikt bland andra' men denna åsikt har formen av: så här ligger det till, så här är världen funtad. Det finns inget rum för att ta ett steg tillbaka, reflektera över hur vissa frågor uppstår som frågor, hur vissa saker anmäler sig som perspektiv (har någon av er följt med diskussionen om abort på hbls debattsidor? jag fixade inte att läsa den).
En annan form av skum betoning är när självständigt tänkande blir det ensamma geniet som tänker sitt. Den riktiga tänkaren flyr massans gemena prat för att i ensamhet utveckla och finslipa sina egna funderingar. Här idealiseras originalitet som tänks växa fram i det ostörda och kontemplativa. Å ena sidan ligger det något i att det kan vara viktigt att ta en paus från olika saker och tänka efter, förhålla sig, i lugn och ro. Å andra sidan är det märkligt om man börjar se det vanliga livet som ett gytter av oartikulerat brus som måste kopplas bort i det fria tänkandet.
En av kontrasterna man kan göra till de här två formerna av 'självständigt tänkande' är att se på tänkande som dialogiskt. Tänka gör man primärt sett tillsammans. Att tänka är att försöka nå fram till någon annan. Då blir tänkande mest av allt ett sätt att gemensamt pröva sig fram, treva, känna igen sig eller ta avstånd. Tänkandet här har bekännelsens form i den bemärkelsen att det viktiga inte är att slå fast något utan det centrala är istället att vara öppen med hur man är benägen att betrakta något, eller hur något slår en. Den akademiska forskningen är tyvärr ofta precis motsatsen. I den akademiska filosofin får man beröm och många citatpoäng om man lyckas utveckla "en egen position". I den typen av filosofi är det att betrakta som vimsighet eller för-intellektuell 'intuition' om man börjar yra om att man är benägen att tänka på ett visst sätt. Filosofi förstås ibland som en form av åsiktsmaskineri eller intellektuell slipverkstad, a logical parlor game. Båda uppfattningarna är djupt problematiska, trots att de passar in på en del av den akademiska verkligheten. I kontrast till detta kan tänkande vara inbjudande istället för tävlingsinriktat.
Det mesta av de här funderingarna är sammanfattningar av saker som kom upp på filosofidagarna - jag har en känsla av att det är viktiga saker. Att tänka på tänkande måste inte vara navelskåderi utan kan öka ens förståelse för vad det är man gör när man samtalar eller när samtal urartar till debatter.
Varje gång jag är i Uppsala ser jag det där visdomsordet i universitetsaulan. Senast jag var där hade jag just ätit lunch och medan jag kontemplerade kring sanningsfrågan gurglade den lindmanska magen så att det ekade mellan väggarna. 'Att tänka fritt är stort men att tänka rätt är större.'
Lustigt här är en sorts paradox som inte är en paradox. Åsiktsprånglandet är på ett sätt helt opersonligt trots att det ofta är bullriga ''det här är min åsikt" som hörs. 'Åsikten' kan avslöja mig men det är helt i misstag. När man pratar på ett åsiktsplan lämnas personliga ställningstaganden bort till förmån för det där kvasifredliga 'nu är det åsikterna som får ställas mot varandra'. Kännetecknande för debatterande är ständiga omkastningar mellan subjektivism och objektivism: man lägger fram 'en åsikt bland andra' men denna åsikt har formen av: så här ligger det till, så här är världen funtad. Det finns inget rum för att ta ett steg tillbaka, reflektera över hur vissa frågor uppstår som frågor, hur vissa saker anmäler sig som perspektiv (har någon av er följt med diskussionen om abort på hbls debattsidor? jag fixade inte att läsa den).
En annan form av skum betoning är när självständigt tänkande blir det ensamma geniet som tänker sitt. Den riktiga tänkaren flyr massans gemena prat för att i ensamhet utveckla och finslipa sina egna funderingar. Här idealiseras originalitet som tänks växa fram i det ostörda och kontemplativa. Å ena sidan ligger det något i att det kan vara viktigt att ta en paus från olika saker och tänka efter, förhålla sig, i lugn och ro. Å andra sidan är det märkligt om man börjar se det vanliga livet som ett gytter av oartikulerat brus som måste kopplas bort i det fria tänkandet.
En av kontrasterna man kan göra till de här två formerna av 'självständigt tänkande' är att se på tänkande som dialogiskt. Tänka gör man primärt sett tillsammans. Att tänka är att försöka nå fram till någon annan. Då blir tänkande mest av allt ett sätt att gemensamt pröva sig fram, treva, känna igen sig eller ta avstånd. Tänkandet här har bekännelsens form i den bemärkelsen att det viktiga inte är att slå fast något utan det centrala är istället att vara öppen med hur man är benägen att betrakta något, eller hur något slår en. Den akademiska forskningen är tyvärr ofta precis motsatsen. I den akademiska filosofin får man beröm och många citatpoäng om man lyckas utveckla "en egen position". I den typen av filosofi är det att betrakta som vimsighet eller för-intellektuell 'intuition' om man börjar yra om att man är benägen att tänka på ett visst sätt. Filosofi förstås ibland som en form av åsiktsmaskineri eller intellektuell slipverkstad, a logical parlor game. Båda uppfattningarna är djupt problematiska, trots att de passar in på en del av den akademiska verkligheten. I kontrast till detta kan tänkande vara inbjudande istället för tävlingsinriktat.
Det mesta av de här funderingarna är sammanfattningar av saker som kom upp på filosofidagarna - jag har en känsla av att det är viktiga saker. Att tänka på tänkande måste inte vara navelskåderi utan kan öka ens förståelse för vad det är man gör när man samtalar eller när samtal urartar till debatter.
Varje gång jag är i Uppsala ser jag det där visdomsordet i universitetsaulan. Senast jag var där hade jag just ätit lunch och medan jag kontemplerade kring sanningsfrågan gurglade den lindmanska magen så att det ekade mellan väggarna. 'Att tänka fritt är stort men att tänka rätt är större.'
21 July 2012
lyxarbete och det vanliga slitet
Här en fundering som legat och skvalpat i mig en längre tid. Tankar som gnager och ilar, blir oartikulerade, trubbiga. Saker som berör mig både personligt och akademiskt. Svårigheten att tänka klart och redigt - samtidigt: vad är det att tänka klart och redigt:
Ibland slår det mig när jag lägger ut texten om arbete, blir vidlyftig och gör stora, svepande gester (i diskussioner som ibland är personliga, ibland mindre personliga): har jag helt förlorat kontakten med vad det är att jobba på det där helt vanliga, regelbundna nio-till-fem-sättet? Jag börjar kontemplera kring huruvida min arbetskritiska hållning bara uttrycker att jag själv har vad som ur ett perspektiv är lyxarbete, om än ett dåligt betalt och på alla sätt osäkert lyxarbete. Ligger på sofflocket och är "radikal".
Här hamnar jag ofta mitt i en stereotyp - och hemsk - bild av vad det är att "ha ett vanligt jobb". Jag ska vara tacksam över att jag inte är utsliten och dödstrött och att det värsta man kan råka ut för här i branschen är lite sömnlösa nätter och ont i ryggen. Min nuvarande tillvaro är ett slags undantagstillstånd och snart, om något år, hamnar jag i samma situation som alla andra: man är för trött för att göra annat än att gå till jobbet och vila upp sig. Det är det RIKTIGA, verkligt verkliga livet, vardagen. Om ett år börjar jag skriva den där facebookstatusen som får 39 gilla-tummar: 'semester!!' Lite semester och ledigt måste en ha, men det är orimligt att begära att livet ska vara annat än arbete och slit.
Den här bilden av ett regelbundet, helt vanligt arbetsliv är förstås i en rätt stor utsträckning en idealisering. Sociologen i mig präntar: färre och färre har regelbundna jobb och stabil arbetsgivare.
Å ena sidan: Ibland blir jag på riktigt okänslig inför det där, att ta igen sig efter jobbet - kläcker ur mig fånigheter från elfenbenstornet, soffhörnet. Slutsatsen att dra här är inte att filosofi alltid är lite verklighetsfrämmande. Tvärtom, den bästa filosofin är granskande och får en att se sin omvärld klarare. Att förfalla till dåligt tänkande är också att göra tanklösa utfall eller att bli heligt förbannad på allmänna bilder istället för att lyssna på vad någon annan har att säga.
Jag tenderar att glömma att jobb är krävande, tröttsamma eller slitsamma på väldigt olika sätt. Att vara trött efter jobbet måste inte betyda något särskilt, det kan vara ett tecken på att någon har ett jobb som är krävande i en positiv mening. Att vara utmattad av jobb kan i andra fall hänga ihop med dåliga arbetsförhållanden och orimliga krav - men att bemöta det här med en allmän "arbetskritik" kan vara både okänsligt och dumt.
Å andra sidan: det är något helt fruktansvärt i den verklighet som är att vara dödstrött hela tiden. Att inte orka göra något på sin fritid förutom att vila upp sig inför nästa jobbpass. På detta kommer en retorik som försvarar detta genom försiktiga och måttfullt mogna påståenden. "Det är så här när man jobbar." En liten åsiktstext i SvD härförleden ironiserar över doktoranders "trötthet". Pyttsan, alltså, att vara trött och att jobba över är bara naturligt:
Det är väl så det är att leva, helt enkelt.
Som om: livet måste vara något man tar sig igenom, hankar sig fram i, stretar sig igenom. I ett kollektivt pustande blir en form av håglöshet en helt normal attityd till livet som man finner 'glädje' i att dela med varandra. Man trivs i ett samförstånd om att nog är det lite jävligt men åtminstone är det ju allas börda och besvär. (När samtalsämnena tar slut frågar jag ofta: och när har du semester?) Det som oroar mig är när det mesta vi säger åt varandra om våra jobb, men ofta också om vår fritid, uttrycks genom en suck.
Det alldeles märkliga är att jag kommer på mig själv att skämmas lite över att jag inte är trött, eller inte trött nog, inte riktigt utsliten och utsjasad. Som om att vara trött är ett tecken på att man utfört hederligt arbete och att man lever ett ärligt, strävsamt liv. Vad det här säger om något alls är förstås öppet - det säger något om mig att sådana här känslor poppar upp. Men var tusan kommer de ifrån? Det är, tycker jag, en legitim fråga (och igen måste man skilja mellan olika nivåer här).
Två arbetsbilder som på ett oväntat sätt smälter ihop. "Jobb är slit". "Att jobba är att förverkliga sig själv och det gör man genom att hela tiden ta nya utmaningar." (det finns förstås också, som tur är, helt andra sätt att tala om arbete!) Man skulle tro att de här bilderna hålls strikt åtskilda, kanske att folk som har vissa typer av jobb talar om självförverkligande, medan andra suckar över slitet. Jag börjar misstänka att det här inte är riktigt så enkelt. Retoriken kring självförverkligande tränger in i de mest oväntade branscher - ofta på ett förrädiskt och lurigt sätt - och slitet letar sig in i jobb som ter sig meningsfulla (t.ex. så att ett jobb blir en massa procedurer som ska bockas av, snarare än en uppgift som måste bedömas på bästa sätt). Det här gör det ännu svårare att förstå pratet om trötthet och utmattning.
Min poäng här är att frågan "varför är alla så himla trötta hela tiden?" inte bara är en praktisk fråga om att folk borde springa på flera avslappningstimmar eller äta hälsosammare mat eller beställa en vinterresa till Thailand - det är också en fråga om vad vi gör av våra liv och varför vi tycker det är viktigt att jobba hårt och att jobba mycket. De här sakerna måste kunna diskuteras på ett annat sätt än hur jag ska kunna trappa ner lite eller som en helt praktisk, ingenjörsmässig fråga om arbetets organisering. Frågan är individuell och kollektiv på samma gång.
Pratet och retoriken, praktikerna och arbetsuppgifterna. Jag är ibland alltför lockad av att kalla allt ideologi eller retorik. För det mesta blir det luddigt och fel. Samtidigt: att få fatt i allmänna drag i hur vi pratar om och förhåller oss till arbete. Att få klarhet i de ofta djupt motstridiga sätt vi tänker och känner i relation till arbete (det som stör mig i många skriverier om arbete är en svartvit bild: allt arbete är dystopiskt kapitaliströveri ELLER allt arbete är potentiellt sett självförverkligande - it's not LIKE that, vill jag säga).
Det som är rörigt här är blandningen av reella förhållanden (personalbrist, övertidsarbete, ekonomism osv.), livsinställningar, ideologier. På ett politiskt plan: fram för kamp mot utsvettning! Sextimmars arbetsdag! På ett existentiellt plan: vad betyder det att saker framstår som 'realiteter', när själva livet börjar bli en 'realitet'?
Litteraturtips: Madeleine Bunting, Willing slaves.
Ibland slår det mig när jag lägger ut texten om arbete, blir vidlyftig och gör stora, svepande gester (i diskussioner som ibland är personliga, ibland mindre personliga): har jag helt förlorat kontakten med vad det är att jobba på det där helt vanliga, regelbundna nio-till-fem-sättet? Jag börjar kontemplera kring huruvida min arbetskritiska hållning bara uttrycker att jag själv har vad som ur ett perspektiv är lyxarbete, om än ett dåligt betalt och på alla sätt osäkert lyxarbete. Ligger på sofflocket och är "radikal".
Här hamnar jag ofta mitt i en stereotyp - och hemsk - bild av vad det är att "ha ett vanligt jobb". Jag ska vara tacksam över att jag inte är utsliten och dödstrött och att det värsta man kan råka ut för här i branschen är lite sömnlösa nätter och ont i ryggen. Min nuvarande tillvaro är ett slags undantagstillstånd och snart, om något år, hamnar jag i samma situation som alla andra: man är för trött för att göra annat än att gå till jobbet och vila upp sig. Det är det RIKTIGA, verkligt verkliga livet, vardagen. Om ett år börjar jag skriva den där facebookstatusen som får 39 gilla-tummar: 'semester!!' Lite semester och ledigt måste en ha, men det är orimligt att begära att livet ska vara annat än arbete och slit.
Den här bilden av ett regelbundet, helt vanligt arbetsliv är förstås i en rätt stor utsträckning en idealisering. Sociologen i mig präntar: färre och färre har regelbundna jobb och stabil arbetsgivare.
Å ena sidan: Ibland blir jag på riktigt okänslig inför det där, att ta igen sig efter jobbet - kläcker ur mig fånigheter från elfenbenstornet, soffhörnet. Slutsatsen att dra här är inte att filosofi alltid är lite verklighetsfrämmande. Tvärtom, den bästa filosofin är granskande och får en att se sin omvärld klarare. Att förfalla till dåligt tänkande är också att göra tanklösa utfall eller att bli heligt förbannad på allmänna bilder istället för att lyssna på vad någon annan har att säga.
Jag tenderar att glömma att jobb är krävande, tröttsamma eller slitsamma på väldigt olika sätt. Att vara trött efter jobbet måste inte betyda något särskilt, det kan vara ett tecken på att någon har ett jobb som är krävande i en positiv mening. Att vara utmattad av jobb kan i andra fall hänga ihop med dåliga arbetsförhållanden och orimliga krav - men att bemöta det här med en allmän "arbetskritik" kan vara både okänsligt och dumt.
Å andra sidan: det är något helt fruktansvärt i den verklighet som är att vara dödstrött hela tiden. Att inte orka göra något på sin fritid förutom att vila upp sig inför nästa jobbpass. På detta kommer en retorik som försvarar detta genom försiktiga och måttfullt mogna påståenden. "Det är så här när man jobbar." En liten åsiktstext i SvD härförleden ironiserar över doktoranders "trötthet". Pyttsan, alltså, att vara trött och att jobba över är bara naturligt:
Att sju av tio kvinnliga och sex av tio manliga doktorander ibland är så trötta efter jobbet att det går ut över deras privatliv kan framstå som problematiskt, men säg den heltidsarbetande person som aldrig behöver dras med detta. Det är väl så det är att leva, helt enkelt.
Det är väl så det är att leva, helt enkelt.
Som om: livet måste vara något man tar sig igenom, hankar sig fram i, stretar sig igenom. I ett kollektivt pustande blir en form av håglöshet en helt normal attityd till livet som man finner 'glädje' i att dela med varandra. Man trivs i ett samförstånd om att nog är det lite jävligt men åtminstone är det ju allas börda och besvär. (När samtalsämnena tar slut frågar jag ofta: och när har du semester?) Det som oroar mig är när det mesta vi säger åt varandra om våra jobb, men ofta också om vår fritid, uttrycks genom en suck.
Det alldeles märkliga är att jag kommer på mig själv att skämmas lite över att jag inte är trött, eller inte trött nog, inte riktigt utsliten och utsjasad. Som om att vara trött är ett tecken på att man utfört hederligt arbete och att man lever ett ärligt, strävsamt liv. Vad det här säger om något alls är förstås öppet - det säger något om mig att sådana här känslor poppar upp. Men var tusan kommer de ifrån? Det är, tycker jag, en legitim fråga (och igen måste man skilja mellan olika nivåer här).
Två arbetsbilder som på ett oväntat sätt smälter ihop. "Jobb är slit". "Att jobba är att förverkliga sig själv och det gör man genom att hela tiden ta nya utmaningar." (det finns förstås också, som tur är, helt andra sätt att tala om arbete!) Man skulle tro att de här bilderna hålls strikt åtskilda, kanske att folk som har vissa typer av jobb talar om självförverkligande, medan andra suckar över slitet. Jag börjar misstänka att det här inte är riktigt så enkelt. Retoriken kring självförverkligande tränger in i de mest oväntade branscher - ofta på ett förrädiskt och lurigt sätt - och slitet letar sig in i jobb som ter sig meningsfulla (t.ex. så att ett jobb blir en massa procedurer som ska bockas av, snarare än en uppgift som måste bedömas på bästa sätt). Det här gör det ännu svårare att förstå pratet om trötthet och utmattning.
Min poäng här är att frågan "varför är alla så himla trötta hela tiden?" inte bara är en praktisk fråga om att folk borde springa på flera avslappningstimmar eller äta hälsosammare mat eller beställa en vinterresa till Thailand - det är också en fråga om vad vi gör av våra liv och varför vi tycker det är viktigt att jobba hårt och att jobba mycket. De här sakerna måste kunna diskuteras på ett annat sätt än hur jag ska kunna trappa ner lite eller som en helt praktisk, ingenjörsmässig fråga om arbetets organisering. Frågan är individuell och kollektiv på samma gång.
Pratet och retoriken, praktikerna och arbetsuppgifterna. Jag är ibland alltför lockad av att kalla allt ideologi eller retorik. För det mesta blir det luddigt och fel. Samtidigt: att få fatt i allmänna drag i hur vi pratar om och förhåller oss till arbete. Att få klarhet i de ofta djupt motstridiga sätt vi tänker och känner i relation till arbete (det som stör mig i många skriverier om arbete är en svartvit bild: allt arbete är dystopiskt kapitaliströveri ELLER allt arbete är potentiellt sett självförverkligande - it's not LIKE that, vill jag säga).
Det som är rörigt här är blandningen av reella förhållanden (personalbrist, övertidsarbete, ekonomism osv.), livsinställningar, ideologier. På ett politiskt plan: fram för kamp mot utsvettning! Sextimmars arbetsdag! På ett existentiellt plan: vad betyder det att saker framstår som 'realiteter', när själva livet börjar bli en 'realitet'?
Litteraturtips: Madeleine Bunting, Willing slaves.
19 July 2012
havet
I samma veva hittar jag den här videon på youtube, At sea, en film av avantgardefilmaren Peter Hutton (från 2007). Filmen består av tre segment. Den första fokuserar på varvsindustrin, det andra på ett fraktfartyg på havet, medan i det tredje gamla skorvar tas isär. Först försökte jag mixtra med volymknappen. Efter lite surfande fattade jag att ljud verkligen saknas, Effekten är både förbryllande och spännande. Utmaningen jag ställs inför när jag tittar på filmen är dels att helt konkret förstå vad som sker i de olika scenerna, dels får jag på ett estetiskt sätt få upp ögonen för en miljö. Vissa scener är mycket enkla (havet svallar, containrar på ett fartyg i regnet inramat av ett hav som sakta gungar i bilden). I andra scener betraktas en komplex situation på avstånd (folk som jobbar); ansikten visas mycket sällan och jag undrar vad avsikten är här, vilka associationer som väcks av det. När en kvinna visas stående framför ett risigt vrak, och när strax efter en grupp personer kikar in i kameran, är effekten slående. Filmens absolut sista bild är några glada typer som sticker huvudena in i linsen - här har vi inte den typiska bilden av alienerade arbetare som syns bara som vaga gestalter i rutan. Filmen är varken hyperrealistisk eller estetiserande (fast det är en förbannat vacker film, men det vackra gör inte de sociala förhållandena mindre verkliga eller 'exotiska' - tycker jag*) och inte är det någon actionfilm heller. Filmen balanserar mellan meditation och reportage och det fungerar riktigt bra. Hade det funnits en berättarröst eller lite drömsk ambientmusik hade det varit en helt annan produktion. Filmen tänder eld på fantasin & får åtminstone mig att vilja skriva tjocka, politisk-minimalistiska romaner om havet och kapitalismen (det låter som en mycket åländsk bok hehe). Min andra reaktion är att kasta mig på telefonen och ringa min far, som jobbade på fraktfartyg i många år, & intervjua honom om precis ALLT.
kolla.
* den fråga som väcks här, liksom i så många andra sammanhang: vad innebär det när ett konstverk är 'estetiserande'?
Jag slänger på den här skivan för det är det enda rätta:
Relmic Statutes - Morning tapes (2010)
16 July 2012
bygdeindie
Det är roligt att upptäcka sin omgivning på nytt. I flera år har det ordnats en indiefestival på en av grannholmarna i kommunen (det råder lite olika stämningar i byarna, i vissa sjuder det av liv och saker händer och fixas). I år åker jag dit. Det är märkligt, men fint. I hamnen luktar det skit och festivalmat (vi förser oss); ungarna har redan parkerat sina båtar vid hamnen och där stannar de hela dagen/natten/morgonen för att njuta av sprit och vidrig musik. En arbetskritisk performans blandas med snorgärsarnas egen ljudkonst: sirener. Resten av festivalens besökare häckar på campingområdet där de dricker sprit och njuter av vidrig musik, öö ööö - ett gångbart lockrop. På olika scener omkring byn spelar band för ett fåtal människor. Inget ont om sprit och not so guilty pleasures, men det är lite nålåt när en soft spoken svensk som verkar snäll säger att de som extranummer kan spela sången de började med för att ingen var ju där och lyssnade men de tycker faktiskt att det är en fin sång. Han har till och med plockat fram en banjo under konserten. På förmiddagen spelas balkanmusik från ett traktorflak och det är riktigt fint. Senare spelas musik som på plats och ställe för samman idén om Williamsburg med fiskodling - vilket också är intressant. Vi går olika turer på den här holmen som jag aldrig utforskat och som verkat lite exotisk och mystisk nästan. Jag fotograferar ivrigt fiskodlingen ända tills fiskodlingens ägare dyker upp och börjar språka med oss, gamla bekanta, hälsa mamma&pappa. Gubben visar upp en box och frågar pillemariskt om vi vet vad som finns där. Han öppnar ett lock och vi får titta och snusa på vita maskar och fiskrens. Tillsammans med sin fru vankar gubben bort för att titta på folk. Det samma gör folk från trakten som hänger i caféet, därifrån de nyfiket kan betrakta den yngre generationens tokigheter. På scenen spelar coola kids en sång om stalkers och hundra meter bort idisslar höglandskossor. Någon säger mitt namn och jag försöker lista ut vem det är, om vi gått i grundskolan tillsammans, sutitt tysta i samma skoltaxi där chaffisen spelade dansbandsmusik eller dj bobo beroende på vem som körde. Det är natt och sen är det gryning. Det har regnat och caféet är öppet sent-sent, fönstren immar och där kan man både äta ärtsoppa och dricka öl. Helt enkelt helvetes mysigt, bybor och ungar och utomsocknes samsas i frid och ro. Skål på er bönder, brölar en kanske-släkting vänligt som avskedshälsning. Vi bönder kurar och dricker. De som har egen båt, och det har de flesta ortsbor, sticker hem. Festivalrullning i magan. Personalen är långsam och sympatisk, berättar för en ung man att det röda i smörgåsen nog är sallad. Lövprassel och från kajen hörs bonnie tyler. Havet/moln som spricker/pissbrått/gryningspromenader. Jag går bort och stör en ko som sover, får dåligt samvete. Ungarna lastas på en båt och skeppas till andra holmar; hemma.
13 July 2012
ultimate xperience
den lindmanska urscenen: ett kalas, fotoblixtrarna blixtrar (varat varsnar). På de finaste bilderna är det några som tuggar koncentrerat, någon blickar ut i de stora mysterierna, några samtalar. tid-rum. ett koppel hundar springer in, en är grannens grannes, den andra är stor och arktisk, snäll. jag lär mig att varvsindustrin befinner sig i kris överallt, också i sydostasien. i rummet luktar det hundisk andedräkt, päls, kaffe och tårta. delikata saker avhandlas medelst teaterviskning. allt är bortom fult och fint, men omdömen fälls. en cool faster inleder med 'nåmen...', församlingen lystrar, en annan faster, senare, lite förebrående: 'ämen --'. ungar virvlar i ett hörn. Jag äter tårta.
12 July 2012
8 July 2012
Thomas Pynchon - V
Att läsa romaner, för mig, är alltid att kämpa mot tråkigheten. Kanske läser jag enformiga böcker, tjatiga och trägna, förvirrande och harvande, hackande och malande.
Det är ju sådana böcker jag gillar.
Med Pynchons V. (först publicerad år 1963) måste jag kämpa extra mycket. Läser, fattar noll, läser om, fattar noll - läser vidare. Hittar något, det ljusnar plötsligt, aha, briljant. Sen tragglar jag igen.
Att sammanfatta handlingen i V. är snart sagt omöjligt. Den handlar om V. t.ex., en mystisk varelse som dyker upp här och där i de mest oväntade skepnader, sen är hen spårlöst försvunnen. Två av de centrala karaktärerna är Benny Profane, en luffartyp som drivs än hit, än dit och Stencil, en äventyrare som vill reda ut Sammanhangen.
När Pynchon är som mest tröttsam är han tokrolig; då beskriver han ordsprutande och coola män och brudar som gör craziga grejer. I vissa passager kan jag allt för lätt nosa mig till en viss självbelåtenhet hos förf.; en riktigt saftig punchline! När Pynchon briljerar tappar jag intresset. Too cool for school-Pynchon gör mig bara matt.
Pynchon skriver bra, kanske alltför bra, men frågan är om jag litar på hans omdöme. I Pynchons zaniga universum kan en gruppvåldtäkt förvandlas till något nästan skojigt. Å andra sidan: [jag försöker bestämma mig, kan inte] är Pynchon bra på att skifta mellan humor och allvar. Plötsligt stöter jag på en passage som slår hårt och brutalt, där allt det lustiga och slentrianmässigt excentriska faller bort (tänker speciellt på ett par passager i berättelserna förlagda till sydvästafrika och Malta).
Saker flimrar förbi och man kastas från det ena till det andra i ultrarapid. Det vimlar och myllrar, alligatorer i New Yorks kloaksystem, en referens till Tractatus, sen en fyllehistoria, en story om kolonialism och ännu än fyllestory, en läskig anekdot om plastikkirurgi och ännu en fyllehistoria. När Pynchon är som minst beatförfattare är han drägligast. På något märkligt vis: förutsägbart, men ändå inte.
Det som stör mig är ibland samtidigt det som gör romanen läsvärd: det far vart fan som helst. När Pynchons snurriga smarthet börjar osa på allvar suckar jag och överväger att slänga boken i väggen.
På grund av ett ihållande sug läser jag vidare. Det är jag glad för: några avsnitt av romanen är extremt fint skrivna.
Det är ju sådana böcker jag gillar.
Med Pynchons V. (först publicerad år 1963) måste jag kämpa extra mycket. Läser, fattar noll, läser om, fattar noll - läser vidare. Hittar något, det ljusnar plötsligt, aha, briljant. Sen tragglar jag igen.
Att sammanfatta handlingen i V. är snart sagt omöjligt. Den handlar om V. t.ex., en mystisk varelse som dyker upp här och där i de mest oväntade skepnader, sen är hen spårlöst försvunnen. Två av de centrala karaktärerna är Benny Profane, en luffartyp som drivs än hit, än dit och Stencil, en äventyrare som vill reda ut Sammanhangen.
När Pynchon är som mest tröttsam är han tokrolig; då beskriver han ordsprutande och coola män och brudar som gör craziga grejer. I vissa passager kan jag allt för lätt nosa mig till en viss självbelåtenhet hos förf.; en riktigt saftig punchline! När Pynchon briljerar tappar jag intresset. Too cool for school-Pynchon gör mig bara matt.
Pynchon skriver bra, kanske alltför bra, men frågan är om jag litar på hans omdöme. I Pynchons zaniga universum kan en gruppvåldtäkt förvandlas till något nästan skojigt. Å andra sidan: [jag försöker bestämma mig, kan inte] är Pynchon bra på att skifta mellan humor och allvar. Plötsligt stöter jag på en passage som slår hårt och brutalt, där allt det lustiga och slentrianmässigt excentriska faller bort (tänker speciellt på ett par passager i berättelserna förlagda till sydvästafrika och Malta).
Saker flimrar förbi och man kastas från det ena till det andra i ultrarapid. Det vimlar och myllrar, alligatorer i New Yorks kloaksystem, en referens till Tractatus, sen en fyllehistoria, en story om kolonialism och ännu än fyllestory, en läskig anekdot om plastikkirurgi och ännu en fyllehistoria. När Pynchon är som minst beatförfattare är han drägligast. På något märkligt vis: förutsägbart, men ändå inte.
Det som stör mig är ibland samtidigt det som gör romanen läsvärd: det far vart fan som helst. När Pynchons snurriga smarthet börjar osa på allvar suckar jag och överväger att slänga boken i väggen.
På grund av ett ihållande sug läser jag vidare. Det är jag glad för: några avsnitt av romanen är extremt fint skrivna.
7 July 2012
'inbyggt motstånd'?
Hörde nyss en åländsk konstnär i ett radioprogram. Han gör konst om manlighet och ritualer. I slutet av intervjun sa konstnären att manligheten förändras, men att det går långsamt. Denna långsamhet beror, sa han (typ), på att det finns ett inbyggt motstånd i manligheten.
Jag har svårt att förstå vad detta egentligen kan betyda, trots att man ofta hör saker i den här stilen påstås, kanske inte som ett försvar för något, utan kanske ofta i stämningen: neutralt inlägg om hur det är ställt. Jag menar - motstånd i själva manligheten? Vad är det?
Jag har svårt att förstå vad detta egentligen kan betyda, trots att man ofta hör saker i den här stilen påstås, kanske inte som ett försvar för något, utan kanske ofta i stämningen: neutralt inlägg om hur det är ställt. Jag menar - motstånd i själva manligheten? Vad är det?
ludic unfun
Läser en onlinetidskrift som jag nyss tipsats om och ett väldigt märkligt, slingrande samtal om de existentiella djupen i filmen Cable guy flashar plötsligt förbi. Ett citat ur en intervju med estetikteoretikern Sianne Ngai som funderat på lite mera udda begrepp som t.ex. 'gullig' och 'zany' - hur översätts ordet mest idiomatiskt? 'tokig'? - får mig att stanna upp. Hon talar om 'zany' som en performativ reaktion på kaotiska flöden, informationsöverflöd.
Mycket annat som lades fram i intervjun är knepigt (t.ex. att se känslor som ett slags råmaterial i estetiken, det där trista tugget om 'subjektivt' och 'objektivt') men just det här var lite spännande, eftersom 'arbete som lek' tenderar att idealiseras, exempelvis av finska entreprenörsfilosofer som breder ut sig i pressen om det roliga, nya, kreativa, allomfattande arbetet.
Och så gör det antagligen gott att skänka en och annan tanke åt gamla Kant en sån här seg lördagsmorgon. Dessutom: en intressant diskussion om den roll som det intressanta har i våra liv (ett uttryck jag gillar: 'the modern routinization of novelty').
I’ve got a more specific reading of post-Fordist or contemporary zaniness, which is that it is an aesthetic explicitly about the politically ambiguous convergence of cultural and occupational performance, or playing and laboring, under what Luc Boltanski and Eve Chiapello call the new “connexionist” spirit of capitalism. As perhaps exemplified best by the maniacal frivolity of the characters played by Ball in I Love Lucy, Richard Pryor in The Toy, and Jim Carrey in The Cable Guy, the zany more specifically evokes the performance of affective labor—the production of affects and relationships—as it comes to increasingly trouble the very distinction between work and play. This explains why this ludic aesthetic has a noticeably unfun or stressed-out layer to it. Contemporary zaniness is not just an aesthetic about play but about work, and also about precarity, which is why the threat of injury is always hovering about it.
Mycket annat som lades fram i intervjun är knepigt (t.ex. att se känslor som ett slags råmaterial i estetiken, det där trista tugget om 'subjektivt' och 'objektivt') men just det här var lite spännande, eftersom 'arbete som lek' tenderar att idealiseras, exempelvis av finska entreprenörsfilosofer som breder ut sig i pressen om det roliga, nya, kreativa, allomfattande arbetet.
Och så gör det antagligen gott att skänka en och annan tanke åt gamla Kant en sån här seg lördagsmorgon. Dessutom: en intressant diskussion om den roll som det intressanta har i våra liv (ett uttryck jag gillar: 'the modern routinization of novelty').
5 July 2012
3 July 2012
två låtar
Vladislav Delay, Sasu Ripatti, är en grymt produktiv artist. Han gör allt från minimalistisk glitch, drömsk dub, elegant senaftonshouse till närmast industriell, dekonstruerande jazz. Förutom grejorna under namnet Vladislav Delay, notera projekten som Luomo, med partnern AGF och i Moritz von Oswald trio. Ja herregud. Allt är inte lysande, men somt är nog.
Såg en utställning med fotografen Sally Mann i Stockholm. En hel del av hennes bilder var fina, drömska, söderngotiska. Andra var motbjudande och rent ut sagt moraliskt betänkliga. I vilket fall som helst, den här gnagde i huvet. VRID ÅPP VOLYMEN
Såg en utställning med fotografen Sally Mann i Stockholm. En hel del av hennes bilder var fina, drömska, söderngotiska. Andra var motbjudande och rent ut sagt moraliskt betänkliga. I vilket fall som helst, den här gnagde i huvet. VRID ÅPP VOLYMEN
grisliv
I en viss ålder tyckte jag att grisen var det finaste djuret i världen.
Det tycker jag nog fortfarande.
Såg nyss ett eländigt program om grisar som jag av någon orsak sparat på digiboxen. Programmet var ett försök att på ett lättsamt sätt föra fram hur smarta grisar är, inte alls skitiga och oföretagsamma som 'vi' föreställer oss. Det första som slår mig i programmet är denna ständiga upptagenhet av djurs intelligens. Vill man säga något nytt och spännande om djur tänker man sig att detta går ut på att visa att djur klarar av alla möjliga kluriga tester, springa i en labyrint & hitta mat t.ex. ('får djuren en liten belöning klarar de snart sagt vad som helst!'), visar att de liknar oss. För vi, mänskligheten, är ju så förbannat smarta, det är det som gör oss mänskliga, hurra!
Förhäxningen vid djurs intelligens avslöjar ett djupt förakt både för djur och människor. Att se livet som något som bäst beskrivs med vetenskapens kliniska termer och processbegrepp (för en helt fantastisk bok om relaterade teman: Kanzi's Primal Language av den svenska filosofen Pär Segerdahl).
Programledaren, som själv var grisbonde, växlade mellan att klia grisar bakom örat, tala babyspråk med dem och att behandla dem som vandrande 'intelligens'.
Programmets stil var att visa upp scener 'bönder emellan'. 'Jag slår vad om att grisen inte klarar det här!' 'De här grisarna är ju rätt så smarta i alla fall, he he!' I en scen skulle grisars självmedvetenhet testas. Självmedvetenhet är ju viktigt eller hur, identitet och så, som vi har. Uppgiften som ett par kultingar ställdes inför var att puttas in i en hage med halm. Mitt i hagen en spegel. Kan grisen känna igen sig själv i spegeln? Eller tror den sig se en annan gris? Såklart hade man tänkt igenom det hela, så att grisen skulle hitta fram till sin lilla belöning genom att först tvingas notera sin spegelreflektion! En av grisarna gjorde väl ifrån sig och medan grisen mumsade på ett äpple klurade programledaren på de Stora Frågorna: men VET grisen VEM den är?
How can we KNOW?
Programmet skulle alltså handla om grisens liv. Mest pratades grisraser. En gris med många kultingar visades upp. Kunde de alla få mat av samma sugga? Människorna hade såklart stått grisarna bi genom att utveckla en ras där suggans har flera spenar än vanligt. Grisens bästa alltså, ingen mun blir omättad! En bonde visade stolt upp hur en gris får gnida sig mot något plastmaterial för att dess sperma skulle tas till vara på ett effektivt vis. I ett annat klipp visades två gubbar som höhöar när en galt försöker para sig med en sugga. Men suggan springer envist undan. Ett roligt skådespel, tyckte gubbarna som kände medlidande med den stackars galten, se kvinnor!
Dessutom blev tittaren upplyst om att grisens själva art är synnerligen lämpad att människor tas om hand av människor. Grisen som artvarelse låter sig gärna ledas, sades det, så människorna gör ju i själva verket grisen en tjänst genom att ta kommandot.
Jaha, klok blev jag där framför TV:n.
Det tycker jag nog fortfarande.
Såg nyss ett eländigt program om grisar som jag av någon orsak sparat på digiboxen. Programmet var ett försök att på ett lättsamt sätt föra fram hur smarta grisar är, inte alls skitiga och oföretagsamma som 'vi' föreställer oss. Det första som slår mig i programmet är denna ständiga upptagenhet av djurs intelligens. Vill man säga något nytt och spännande om djur tänker man sig att detta går ut på att visa att djur klarar av alla möjliga kluriga tester, springa i en labyrint & hitta mat t.ex. ('får djuren en liten belöning klarar de snart sagt vad som helst!'), visar att de liknar oss. För vi, mänskligheten, är ju så förbannat smarta, det är det som gör oss mänskliga, hurra!
Förhäxningen vid djurs intelligens avslöjar ett djupt förakt både för djur och människor. Att se livet som något som bäst beskrivs med vetenskapens kliniska termer och processbegrepp (för en helt fantastisk bok om relaterade teman: Kanzi's Primal Language av den svenska filosofen Pär Segerdahl).
Programledaren, som själv var grisbonde, växlade mellan att klia grisar bakom örat, tala babyspråk med dem och att behandla dem som vandrande 'intelligens'.
Programmets stil var att visa upp scener 'bönder emellan'. 'Jag slår vad om att grisen inte klarar det här!' 'De här grisarna är ju rätt så smarta i alla fall, he he!' I en scen skulle grisars självmedvetenhet testas. Självmedvetenhet är ju viktigt eller hur, identitet och så, som vi har. Uppgiften som ett par kultingar ställdes inför var att puttas in i en hage med halm. Mitt i hagen en spegel. Kan grisen känna igen sig själv i spegeln? Eller tror den sig se en annan gris? Såklart hade man tänkt igenom det hela, så att grisen skulle hitta fram till sin lilla belöning genom att först tvingas notera sin spegelreflektion! En av grisarna gjorde väl ifrån sig och medan grisen mumsade på ett äpple klurade programledaren på de Stora Frågorna: men VET grisen VEM den är?
How can we KNOW?
Programmet skulle alltså handla om grisens liv. Mest pratades grisraser. En gris med många kultingar visades upp. Kunde de alla få mat av samma sugga? Människorna hade såklart stått grisarna bi genom att utveckla en ras där suggans har flera spenar än vanligt. Grisens bästa alltså, ingen mun blir omättad! En bonde visade stolt upp hur en gris får gnida sig mot något plastmaterial för att dess sperma skulle tas till vara på ett effektivt vis. I ett annat klipp visades två gubbar som höhöar när en galt försöker para sig med en sugga. Men suggan springer envist undan. Ett roligt skådespel, tyckte gubbarna som kände medlidande med den stackars galten, se kvinnor!
Dessutom blev tittaren upplyst om att grisens själva art är synnerligen lämpad att människor tas om hand av människor. Grisen som artvarelse låter sig gärna ledas, sades det, så människorna gör ju i själva verket grisen en tjänst genom att ta kommandot.
Jaha, klok blev jag där framför TV:n.
2 July 2012
dagens bild/boktipset
På posten: adlibrispaket. Nathalie Sarratues Planetariet är en av de böcker som gjort mest intryck på mig under de senaste åren (inte helt olik Gombrowicz som jag läser nu, för övrigt). När det gäller litteratur är jag fullständigt ointresserad av historieberättande. Jag gillar tjatiga böcker där språket hamrar och gnisslar. Planetariet var en sån. Nu är det dags att läsa mera av Sarraute. Baksidan på en av böckerna i postpaketet pryddes av denna stenhårda bild:
Cool dam. Läs.
Vad läser ni? Vad bör man läsa? Vad måste man läsa? Vilken bok klarar man sig inte utan?
Vad läser ni? Vad bör man läsa? Vad måste man läsa? Vilken bok klarar man sig inte utan?
Subscribe to:
Posts (Atom)