Thomas Pynchon - V

Att läsa romaner, för mig, är alltid att kämpa mot tråkigheten. Kanske läser jag enformiga böcker, tjatiga och trägna, förvirrande och harvande, hackande och malande.
Det är ju sådana böcker jag gillar.
Med Pynchons V. (först publicerad år 1963) måste jag kämpa extra mycket. Läser, fattar noll, läser om, fattar noll - läser vidare. Hittar något, det ljusnar plötsligt, aha, briljant. Sen tragglar jag igen.
Att sammanfatta handlingen i V. är snart sagt omöjligt. Den handlar om V. t.ex., en mystisk varelse som dyker upp här och där i de mest oväntade skepnader, sen är hen spårlöst försvunnen. Två av de centrala karaktärerna är Benny Profane, en luffartyp som drivs än hit, än dit och Stencil, en äventyrare som vill reda ut Sammanhangen.
När Pynchon är som mest tröttsam är han tokrolig; då beskriver han ordsprutande och coola män och brudar som gör craziga grejer. I vissa passager kan jag allt för lätt nosa mig till en viss självbelåtenhet hos förf.; en riktigt saftig punchline! När Pynchon briljerar tappar jag intresset. Too cool for school-Pynchon gör mig bara matt.
Pynchon skriver bra, kanske alltför bra, men frågan är om jag litar på hans omdöme. I Pynchons zaniga universum kan en gruppvåldtäkt förvandlas till något nästan skojigt. Å andra sidan: [jag försöker bestämma mig, kan inte] är Pynchon bra på att skifta mellan humor och allvar. Plötsligt stöter jag på en passage som slår hårt och brutalt, där allt det lustiga och slentrianmässigt excentriska faller bort (tänker speciellt på ett par passager i berättelserna förlagda till sydvästafrika och Malta).
Saker flimrar förbi och man kastas från det ena till det andra i ultrarapid. Det vimlar och myllrar, alligatorer i New Yorks kloaksystem, en referens till Tractatus, sen en fyllehistoria, en story om kolonialism och ännu än fyllestory, en läskig anekdot om plastikkirurgi och ännu en fyllehistoria. När Pynchon är som minst beatförfattare är han drägligast. På något märkligt vis: förutsägbart, men ändå inte.
Det som stör mig är ibland samtidigt det som gör romanen läsvärd: det far vart fan som helst. När Pynchons snurriga smarthet börjar osa på allvar suckar jag och överväger att slänga boken i väggen.
På grund av ett ihållande sug läser jag vidare. Det är jag glad för: några avsnitt av romanen är extremt fint skrivna.