lyxarbete och det vanliga slitet

Här en fundering som legat och skvalpat i mig en längre tid. Tankar som gnager och ilar, blir oartikulerade, trubbiga. Saker som berör mig både personligt och akademiskt. Svårigheten att tänka klart och redigt - samtidigt: vad är det att tänka klart och redigt:

Ibland slår det mig när jag lägger ut texten om arbete, blir vidlyftig och gör stora, svepande gester (i diskussioner som ibland är personliga, ibland mindre personliga): har jag helt förlorat kontakten med vad det är att jobba på det där helt vanliga, regelbundna nio-till-fem-sättet? Jag börjar kontemplera kring huruvida min arbetskritiska hållning bara uttrycker att jag själv har vad som ur ett perspektiv är lyxarbete, om än ett dåligt betalt och på alla sätt osäkert lyxarbete. Ligger på sofflocket och är "radikal".

Här hamnar jag ofta mitt i en stereotyp - och hemsk - bild av vad det är att "ha ett vanligt jobb". Jag ska vara tacksam över att jag inte är utsliten och dödstrött och att det värsta man kan råka ut för här i branschen är lite sömnlösa nätter och ont i ryggen. Min nuvarande tillvaro är ett slags undantagstillstånd och snart, om något år, hamnar jag i samma situation som alla andra: man är för trött för att göra annat än att gå till jobbet och vila upp sig. Det är det RIKTIGA, verkligt verkliga livet, vardagen. Om ett år börjar jag skriva den där facebookstatusen som får 39 gilla-tummar: 'semester!!' Lite semester och ledigt måste en ha, men det är orimligt att begära att livet ska vara annat än arbete och slit.

Den här bilden av ett regelbundet, helt vanligt arbetsliv är förstås i en rätt stor utsträckning en idealisering. Sociologen i mig präntar: färre och färre har regelbundna jobb och stabil arbetsgivare.

Å ena sidan: Ibland blir jag på riktigt okänslig inför det där, att ta igen sig efter jobbet - kläcker ur mig fånigheter från elfenbenstornet, soffhörnet. Slutsatsen att dra här är inte att filosofi alltid är lite verklighetsfrämmande. Tvärtom, den bästa filosofin är granskande och får en att se sin omvärld klarare. Att förfalla till dåligt tänkande är också att göra tanklösa utfall eller att bli heligt förbannad på allmänna bilder istället för att lyssna på vad någon annan har att säga.

Jag tenderar att glömma att jobb är krävande, tröttsamma eller slitsamma på väldigt olika sätt. Att vara trött efter jobbet måste inte betyda något särskilt, det kan vara ett tecken på att någon har ett jobb som är krävande i en positiv mening. Att vara utmattad av jobb kan i andra fall hänga ihop med dåliga arbetsförhållanden och orimliga krav - men att bemöta det här med en allmän "arbetskritik" kan vara både okänsligt och dumt.

Å andra sidan: det är något helt fruktansvärt i den verklighet som är att vara dödstrött hela tiden. Att inte orka göra något på sin fritid förutom att vila upp sig inför nästa jobbpass. På detta kommer en retorik som försvarar detta genom försiktiga och måttfullt mogna påståenden. "Det är så här när man jobbar." En liten åsiktstext i SvD härförleden ironiserar över doktoranders "trötthet". Pyttsan, alltså, att vara trött och att jobba över är bara naturligt:

Att sju av tio kvinnliga och sex av tio manliga doktorander ibland är så trötta efter jobbet att det går ut över deras privatliv kan framstå som problematiskt, men säg den heltidsarbetande person som aldrig behöver dras med detta. Det är väl så det är att leva, helt enkelt.

Det är väl så det är att leva, helt enkelt. 

Som om: livet måste vara något man tar sig igenom, hankar sig fram i, stretar sig igenom. I ett kollektivt pustande blir en form av håglöshet en helt normal attityd till livet som man finner 'glädje' i att dela med varandra. Man trivs i ett samförstånd om att nog är det lite jävligt men åtminstone är det ju allas börda och besvär. (När samtalsämnena tar slut frågar jag ofta: och när har du semester?) Det som oroar mig är när det mesta vi säger åt varandra om våra jobb, men ofta också om vår fritid, uttrycks genom en suck.

Det alldeles märkliga är att jag kommer på mig själv att skämmas lite över att jag inte är trött, eller inte trött nog, inte riktigt utsliten och utsjasad. Som om att vara trött är ett tecken på att man utfört hederligt arbete och att man lever ett ärligt, strävsamt liv. Vad det här säger om något alls är förstås öppet - det säger något om mig att sådana här känslor poppar upp. Men var tusan kommer de ifrån? Det är, tycker jag, en legitim fråga (och igen måste man skilja mellan olika nivåer här).

Två arbetsbilder som på ett oväntat sätt smälter ihop. "Jobb är slit". "Att jobba är att förverkliga sig själv och det gör man genom att hela tiden ta nya utmaningar." (det finns förstås också, som tur är, helt andra sätt att tala om arbete!) Man skulle tro att de här bilderna hålls strikt åtskilda, kanske att folk som har vissa typer av jobb talar om självförverkligande, medan andra suckar över slitet. Jag börjar misstänka att det här inte är riktigt så enkelt. Retoriken kring självförverkligande tränger in i de mest oväntade branscher - ofta på ett förrädiskt och lurigt sätt - och slitet letar sig in i jobb som ter sig meningsfulla (t.ex. så att ett jobb blir en massa procedurer som ska bockas av, snarare än en uppgift som måste bedömas på bästa sätt). Det här gör det ännu svårare att förstå pratet om trötthet och utmattning.

Min poäng här är att frågan "varför är alla så himla trötta hela tiden?" inte bara är en praktisk fråga om att folk borde springa på flera avslappningstimmar eller äta hälsosammare mat eller beställa en vinterresa till Thailand - det är också en fråga om vad vi gör av våra liv och varför vi tycker det är viktigt att jobba hårt och att jobba mycket. De här sakerna måste kunna diskuteras på ett annat sätt än hur jag ska kunna trappa ner lite eller som en helt praktisk, ingenjörsmässig fråga om arbetets organisering. Frågan är individuell och kollektiv på samma gång.

Pratet och retoriken, praktikerna och arbetsuppgifterna. Jag är ibland alltför lockad av att kalla allt ideologi eller retorik. För det mesta blir det luddigt och fel. Samtidigt: att få fatt i allmänna drag i hur vi pratar om och förhåller oss till arbete. Att få klarhet i de ofta djupt motstridiga sätt vi tänker och känner i relation till arbete (det som stör mig i många skriverier om arbete är en svartvit bild: allt arbete är dystopiskt kapitaliströveri ELLER allt arbete är potentiellt sett självförverkligande - it's not LIKE that, vill jag säga).

Det som är rörigt här är blandningen av reella förhållanden (personalbrist, övertidsarbete, ekonomism osv.), livsinställningar, ideologier. På ett politiskt plan: fram för kamp mot utsvettning! Sextimmars arbetsdag! På ett existentiellt plan: vad betyder det att saker framstår som 'realiteter', när själva livet börjar bli en 'realitet'?

Litteraturtips: Madeleine Bunting, Willing slaves.