Upton Sinclair - The Jungle

Att skriva om viktiga saker är en sak, att skriva bra är en annan. Upton Sinclairs bok The Jungle är en roman som gör den här läsaren ambivalent. Boken är en stridsskrift om arbete och socialism - en amerikansk sådan. Huvudkaraktärerna är arbetare från Litauen som under nittonhundratalets början kommer till Chicago, där de börjar jobba på köttfabrik. Livet på fabriken är brutalt och groteskt och livet utanför fabriken präglas av fattigdom och död. Sinclair skildrar den amerikanska mardrömmen - att kämpa sig till en plats i det amerikanska samhället är att kämpa sig igenom gruvlig konkurrens och fula spel. Skickligt väver Sinclair samman olika skikt och aspekter av samhället så att boken bildar ett slags översiktlig beskrivning av ett samhälle präglat av kapitalismens konkurrens och arbetslivets utslagningsmekanismer. I detta är Sinclair en alldeles förnämlig författare vars romankonst samtidigt blir en form av nykter sociologi. Systematiskt skärskådas de olika avdelningarna på fabriken. Läsaren får följa med den smutsiga resan från djur i bur till djurdelar (och avfall) i burk - jag har svårt att glömma de här beskrivningarna när jag kollar in halvfabrikaten i mataffären. Tydligen var Sinclair iakttagelser så skarpa att utredningar om livsmedelsindustrin kördes igång efter att romanen blivit känd och läst. Det är inte endast arbetarens plats i den industriella fabriken som beskrivs utan arbetet sätts i ett sammanhang av logistik, lagstiftning och stadsplanering. Karaktärernas liv påverkas av politik som drivs och politik innebär då allt från polisens agerande (och polisens korruption) till partier och massmöten. Fattigdom beskrivs på ett rikt sätt; brist på pengar är förstås det centrala men fattigdom beskrivs också som ett vardagsliv som tunnas ut och som börjar helt snurra kring att hålla sig vid liv, där 'att hålla sig vid liv' blir att kastas ut i system som krossar människor både fysiskt och andligt. - Med andra ord är The Jungle en rätt så anspråksfull roman.

Problemet i boken är det tonfall som anläggs redan från början. Det är svårt att riktigt sätta fingret på detta tonfall. Tydligast syns det här tonfallet när karaktärernas liv skildras. De stora penslarna plockas fram och Sinclairs bilder börjar kännas - ja vad då? En sak att säga vore att de inte är trovärdiga. Tja, 'trovärdig' är ett oklart begrepp, och det måste förstås helt litterärt, men ändå blir det oklart vad man har sagt. En annan vore att de här segmenten blir skillingtryck, att det sentimentala tar över och författaren verkar göra allt för att få läsaren att känna empati. I de sämsta passagerna räknas elände efter elände upp på ett sätt som gör att det inte finns något sätt att förhålla sig till det här - det enda som sker är att läsarens näsa körs ner i skitlukten. Som litterär stil är det tvivelaktigt, moraliskt och politiskt också. I centrum står den entusiastiske men naive unge mannen som har en massa drömmar om USA. Drömmarna går åt helvete och hoppet slocknar. Vi följer med karaktärerna ner till samhällets botten och det är här som Sinclair ibland tappar sin sociologiska blick och istället börjar dikta ihop snyftiga beskrivningar av redliga människor som inte kan leva anständiga liv. Tydligast syns de här tendenserna i hur författaren förfäras över hur fattiga kvinnor förlorar sin kvinnliga oskuld och fägring. En annan punkt där sinnet för rättvisa är högst grumligt är de närmast rasistiska passagerna om svarta arbetare som forslas in i städerna under strejktider. De här arbetarna beskrivs som djur - det är djurmetaforen som hela tiden kommer upp, och det är en underlig metafor som också används för att beskriva de litauiska arbetarnas förfall. Varför är det bilden av djur som så ofta får symbolisera elände? Skulle man inte kunna säga att det är en form av överklassmentalitet att titta på 'de andra' som varelser som inte längre upprätthåller mänsklig värdighet? (Författaren själv levde länge under knappa förhållanden.) Om man går långt med den här metaforen hamnar man ofta i ett perspektiv där människor ska räddas från sitt moraliska förfall genom att de igen ska få uppleva moraliska standarder i det anständiga livet. Hos Sinclair är det här inte en överhängande risk, men det glimtar fram ibland på ett oroväckande sätt (vilket knappast innebär att han idealiserar överklassen; en av bokens minnesvärda passager utspelar sig då huvudpersonen hamnat i slang med ett berusat överklassyngel).

I romanens sista del är det socialismen som kommer in i huvudkaraktärens liv. Visst kan man klaga på den rosiga entusiasm som introduceras i det här skedet, men till författarens försvar kan man säga att han åtminstone lyckas redogöra för en massa intressanta skillnader inom den socialistiska rörelsen under den här tiden. Socialister ser olika ut: evangelister, vetenskapsivrare, filosofer, anarkister, pessimister, sakliga revolutionärer. Romanen avslutas på ett hoppfullt, men inte entydigt sätt.