'att tänka själv'

Som åhörare på filosofidagar i skärgården fick jag mycket nytt att fundera på. En av de saker jag började tänka vidare på, utifrån ett av föredragen, var klichén om att "tänka själv". Ni vet bilden: att tänka själv, självständigt, är att tänka oberoende av auktoriteter, den gamla upplysningstanken. I och för sig är det inget fel i att betona självständigt tänkande, men frågan är vad det är som egentligen sägs vara så viktigt. Prisande av självständigt tänkande kan ibland börja slira åt alla möjliga håll. Ett exempel: det sägs ofta att var och en har rätt till sin åsikt. Har man en egen åsikt kan ingen jävel komma och kritisera och klandra; åsikter har man rätt att ha, de är ens egna. Tänkande blir här ett slags inre, privat egendom eller sfär som undandrar sig kritik. De här 'åsikterna' slängs ofta fram med en form av tvärsäkerhet som på en nanosekund förvandlas till kränkta känslor: det här är min åsikt! T.ex.: 'jag får tycka att kristendomen är bara vidskepelse om jag vill; det är min åsikt och den måste ni respektera'. (kommentarfältsnissen: vad är det här för totalitär stat där man inte får tänka fritt?) Den självständigt fria tänkaren blir alltså väldigt snabbt en gnällig typ som minst av allt vill tas på orden, som att hen faktiskt menar det hen säger, att stå till svars för det hen sagt. Utifrån den här bilden av 'att ha en åsikt' förvandlas alla samtal till någon form av maktkamp. I nätdiskussioner förekommer de här tonlägena ständigt (tyvärr). Lätt hamnar man i en form av relativism: alla har ju sin egen åsikt och så måste det få vara; det viktigaste är ju att tänka själv. Det stämmer förstås att oenigheter är viktiga, men en åsiktsoenighet (i den här specifika innebörden av 'åsikt') gör att oenigheter aldrig blir verkliga. Att förhålla sig olika i relation till t.ex. nationalism behandlas ofta närmast som en smakfråga, man kan tycka lite hit och dit. Då tunnas oenigheten ut och det finns aldrig något som möts. Det vetter mot en väldigt individualistisk idé om vad det är att förstå och förhålla sig.

Lustigt här är en sorts paradox som inte är en paradox. Åsiktsprånglandet är på ett sätt helt opersonligt trots att det ofta är bullriga ''det här är min åsikt" som hörs. 'Åsikten' kan avslöja mig men det är helt i misstag. När man pratar på ett åsiktsplan lämnas personliga ställningstaganden bort till förmån för det där kvasifredliga 'nu är det åsikterna som får ställas mot varandra'. Kännetecknande för debatterande är ständiga omkastningar mellan subjektivism och objektivism: man lägger fram 'en åsikt bland andra' men denna åsikt har formen av: så här ligger det till, så här är världen funtad. Det finns inget rum för att ta ett steg tillbaka, reflektera över hur vissa frågor uppstår som frågor, hur vissa saker anmäler sig som perspektiv (har någon av er följt med diskussionen om abort på hbls debattsidor? jag fixade inte att läsa den).

En annan form av skum betoning är när självständigt tänkande blir det ensamma geniet som tänker sitt. Den riktiga tänkaren flyr massans gemena prat för att i ensamhet utveckla och finslipa sina egna funderingar. Här idealiseras originalitet som tänks växa fram i det ostörda och kontemplativa. Å ena sidan ligger det något i att det kan vara viktigt att ta en paus från olika saker och tänka efter, förhålla sig, i lugn och ro. Å andra sidan är det märkligt om man börjar se det vanliga livet som ett gytter av oartikulerat brus som måste kopplas bort i det fria tänkandet.

En av kontrasterna man kan göra till de här två formerna av 'självständigt tänkande' är att se på tänkande som dialogiskt. Tänka gör man primärt sett tillsammans. Att tänka är att försöka nå fram till någon annan. Då blir tänkande mest av allt ett sätt att gemensamt pröva sig fram, treva, känna igen sig eller ta avstånd. Tänkandet här har bekännelsens form i den bemärkelsen att det viktiga inte är att slå fast något utan det centrala är istället att vara öppen med hur man är benägen att betrakta något, eller hur något slår en. Den akademiska forskningen är tyvärr ofta precis motsatsen. I den akademiska filosofin får man beröm och många citatpoäng om man lyckas utveckla "en egen position". I den typen av filosofi är det att betrakta som vimsighet eller för-intellektuell 'intuition' om man  börjar yra om att man är benägen att tänka på ett visst sätt. Filosofi förstås ibland som en form av åsiktsmaskineri eller intellektuell slipverkstad, a logical parlor game. Båda uppfattningarna är djupt problematiska, trots att de passar in på en del av den akademiska verkligheten. I kontrast till detta kan tänkande vara inbjudande istället för tävlingsinriktat.

Det mesta av de här funderingarna är sammanfattningar av saker som kom upp på filosofidagarna - jag har en känsla av att det är viktiga saker. Att tänka på tänkande måste inte vara navelskåderi utan kan öka ens förståelse för vad det är man gör när man samtalar eller när samtal urartar till debatter.

Varje gång jag är i Uppsala ser jag det där visdomsordet i universitetsaulan. Senast jag var där hade jag just ätit lunch och medan jag kontemplerade kring sanningsfrågan gurglade den lindmanska magen så att det ekade mellan väggarna. 'Att tänka fritt är stort men att tänka rätt är större.'