ludic unfun

Läser en onlinetidskrift som jag nyss tipsats om och ett väldigt märkligt, slingrande samtal om de existentiella djupen i filmen Cable guy flashar plötsligt förbi. Ett citat ur en intervju med estetikteoretikern Sianne Ngai som funderat på lite mera udda begrepp som t.ex. 'gullig' och 'zany' - hur översätts ordet mest idiomatiskt? 'tokig'? - får mig att stanna upp. Hon talar om 'zany' som en performativ reaktion på kaotiska flöden, informationsöverflöd.

I’ve got a more specific reading of post-Fordist or contemporary zaniness, which is that it is an aesthetic explicitly about the politically ambiguous convergence of cultural and occupational performance, or playing and laboring, under what Luc Boltanski and Eve Chiapello call the new “connexionist” spirit of capitalism. As perhaps exemplified best by the maniacal frivolity of the characters played by Ball in I Love Lucy, Richard Pryor in The Toy, and Jim Carrey in The Cable Guy, the zany more specifically evokes the performance of affective labor—the production of affects and relationships—as it comes to increasingly trouble the very distinction between work and play. This explains why this ludic aesthetic has a noticeably unfun or stressed-out layer to it. Contemporary zaniness is not just an aesthetic about play but about work, and also about precarity, which is why the threat of injury is always hovering about it.

Mycket annat som lades fram i intervjun är knepigt (t.ex. att se känslor som ett slags råmaterial i estetiken, det där trista tugget om 'subjektivt' och 'objektivt') men just det här var lite spännande, eftersom 'arbete som lek' tenderar att idealiseras, exempelvis av finska entreprenörsfilosofer som breder ut sig i pressen om det roliga, nya, kreativa, allomfattande arbetet.
Och så gör det antagligen gott att skänka en och annan tanke åt gamla Kant en sån här seg lördagsmorgon. Dessutom: en intressant diskussion om den roll som det intressanta har i våra liv (ett uttryck jag gillar: 'the modern routinization of novelty').