grisliv

I en viss ålder tyckte jag att grisen var det finaste djuret i världen.
Det tycker jag nog fortfarande.
Såg nyss ett eländigt program om grisar som jag av någon orsak sparat på digiboxen. Programmet var ett försök att på ett lättsamt sätt föra fram hur smarta grisar är, inte alls skitiga och oföretagsamma som 'vi' föreställer oss. Det första som slår mig i programmet är denna ständiga upptagenhet av djurs intelligens. Vill man säga något nytt och spännande om djur tänker man sig att detta går ut på att visa att djur klarar av alla möjliga kluriga tester, springa i en labyrint & hitta mat t.ex. ('får djuren en liten belöning klarar de snart sagt vad som helst!'), visar att de liknar oss. För vi, mänskligheten, är ju så förbannat smarta, det är det som gör oss mänskliga, hurra!
Förhäxningen vid djurs intelligens avslöjar ett djupt förakt både för djur och människor. Att se livet som något som bäst beskrivs med vetenskapens kliniska termer och processbegrepp (för en helt fantastisk bok om relaterade teman: Kanzi's Primal Language av den svenska filosofen Pär Segerdahl).
Programledaren, som själv var grisbonde, växlade mellan att klia grisar bakom örat, tala babyspråk med dem och att behandla dem som vandrande 'intelligens'.
Programmets stil var att visa upp scener 'bönder emellan'. 'Jag slår vad om att grisen inte klarar det här!' 'De här grisarna är ju rätt så smarta i alla fall, he he!'  I en scen skulle grisars självmedvetenhet testas. Självmedvetenhet är ju viktigt eller hur, identitet och så, som vi har. Uppgiften som ett par kultingar ställdes inför var att puttas in i en hage med halm. Mitt i hagen en spegel. Kan grisen känna igen sig själv i spegeln? Eller tror den sig se en annan gris? Såklart hade man tänkt igenom det hela, så att grisen skulle hitta fram till sin lilla belöning genom att först tvingas notera sin spegelreflektion! En av grisarna gjorde väl ifrån sig och medan grisen mumsade på ett äpple klurade programledaren på de Stora Frågorna: men VET grisen VEM den är?
How can we KNOW?
Programmet skulle alltså handla om grisens liv. Mest pratades grisraser. En gris med många kultingar visades upp. Kunde de alla få mat av samma sugga? Människorna hade såklart stått grisarna bi genom att utveckla en ras där suggans har flera spenar än vanligt. Grisens bästa alltså, ingen mun blir omättad! En bonde visade stolt upp hur en gris får gnida sig mot något plastmaterial för att dess sperma skulle tas till vara på ett effektivt vis. I ett annat klipp visades två gubbar som höhöar när en galt försöker para sig med en sugga. Men suggan springer envist undan. Ett roligt skådespel, tyckte gubbarna som kände medlidande med den stackars galten, se kvinnor!
Dessutom blev tittaren upplyst om att grisens själva art är synnerligen lämpad att människor tas om hand av människor. Grisen som artvarelse låter sig gärna ledas, sades det, så människorna gör ju i själva verket grisen en tjänst genom att ta kommandot.

Jaha, klok blev jag där framför TV:n.