31 July 2012

om glädje

(Lite lösa och halvtänkta associationer utifrån en klok fb-status av min kompis C):

Vi jämrar oss ständigt över att folk är narcissistiska, avundsjuka och teatrala. Vi spyr galla över ytligheten i 'medierna', den frivola samhällsdebatten och självupptagenheten i de sociala medierna. Att vara arg och sur och klaga på andras och kulturens idioti ter sig alltid insiktsfullt. Säg att något eller någon är narcissistisk och du får genast en förstående nick och det gröna slemmet börjar flöda. - - En form av kritik som mycket mera sällan tas fram är oförmågan att glädjas med andra, att ständigt förvränga andras glädje och kalla den tillgjord eller narcissistisk. Cynismen tycks alltid mera klarsynt än glädjen. Cynikern, genom sitt distanserade förhållande till världen, verkar ha det glasklara, rätta perspektivet - cynikern är den som söker sanningen i avgrundsmörkret och kulturskymningen. Det här är, tycker jag, djupt felaktigt. Cynikern är blind just genom sin distans och sitt från-ingenstans-perspektiv. Cynikern är helt oförmögen att beröras; hen har gett upp hoppet om att saker kan ha mening och att livet kan vara glädjefullt. Vad jag vill ha sagt är inte att vi ska vara glada istället för att klaga på samhället. Det konstiga är snarare en typ av pessimism som gör att vissa typer av beskrivningar anmäler sig hela tiden och överallt, så att allt annat framstår som naivt; om du är glad kommer din glädje strax att smulas sönder när realiteterna kommer emot. Ett symptom på detta (som jag varit inne på förr) är, som Simone Weil uppmärksammat i en kort text, att det i konsten är det onda som fascinerar, medan godheten framstår som platt och banal. (Visst finns det miljoner filmer som slutar med att allt hux flux fixar sig och lilla familjen slår sig till ro, men då snackar vi om sentimentalitet, inte godhet eller glädje.) - Varför är det så svårt att ta glädje på allvar? Att visa att man blir glad över något är att träda fram som sig själv; tänk på motsatsen: den stencoola för vilken varje känsloyttring är 'pinsam' eller den som tycker att visad glädje alltid på något sätt är en form av överdrift. I glädjen är jag precis just mig själv - och jag är med andra, så att glädjen flödar över, är gränslös. Att vara glad är inte att vara menlös eller innesluten i någon klibbig, rusig känsla (så att hela världen ser ut som glass) - man glömmer lätt den klarsynthet som glädjen rymmer: att glädjen öppnar möjligheter. Tänk också på skillnaden mellan delad indignation och delad glädje. I den delade indignationen handlar allt om dem, om världen där ute som är åt helvete. I den delade glädjen finns det inget att gömma och inga fingrar pekar bort från en själv och ut på andra. Är frestelsen här kanske att delad glädje framstår som något stumt, känslolulligt, tillfälligt och efemärt, medan den delade ilskan är artikulerad och att den handlar om att intressera sig för omvärlden?

Det är dags att uppmärksamma glädjens samhällsomstörtande kvalitet. Glädje är inte samma sak som glättighet eller pösig förnöjsamhet.

8 comments:

Anonymous said...

ja! Just det! Och hur svårt också att till exempel skriva om glädjen, godheten. En roman utan katastrof=en omöjlighet? H. Malin

M. Lindman said...

Jo - precis. Det är jättesvårt att tänka sig en sådan roman när man nästan definierar 'handling' enligt att något problematiskt händer som stör friden. Är glädjen trist och händelselös?
Som tur är finns det ju ändå regissörer och författare som har något slags öga för annat än moralisk korruption och elände. Men i ärlighetens namn har jag svårt att komma på väldigt många författare som fått tag i just glädjen. Det är lättare att tänka på poeter än prosaförfattare här, för egen del. Tex Eva-Stina Byggmästar är en poet jag gillar eftersom hon vågar vara glad och att glädjen just inte (för det mesta iaf.) känns platt.

Peppe said...

Åh så jag håller med! Att vara cynisk och negativ och kritisk är lika med att vara intellektuell när det i själva verket är mycket modigare och svårare gå fullt ut med att gilla någonting.

Jag antar att man är mycket mer sårbar då man visar att man gillar nåt.

Anonymous said...

men samtidigt är gränsen just precis hårfin. när en (offentlig?) glädjeyttring ens nuddar vid skryt eller uppenbart bekräftelsebehov hos uttryckaren blir den genast svårt att handskas med, pinsam. Malin

M. Lindman said...

Peppe: jo, och det är på nåt sätt lite underligt att det är just så där - att man blir sårbar av att visa glädje. På något sätt borde ju inte ett sådant perspektiv alls finnas (men det gör det tyvärr ofta). Och kanske det har med det som Malin säger; att genast då en glädjeyttring ens pyttelite ter sig som skryt så blir det förstämning av det hela. (Det där är sällan situationer man talar om utan ofta en stämning som snabbt flimrar förbi och som man helst glömmer)

Ett alldeles särskilt exempel är förstås hur förlägna folk kan bli av att tex ett par öppet visar hur mycket de tycker om varandra. En märklig, lite djävulsk, förlägenhet.

Camilla said...

Jag är egentligen bara ett stort leende till din text men om vi bortser från det en stund. :)

Jag ska försöka att inte bli teknisk (men det är rätt sent): Men jämför t.ex:
"Vad är ett lämpligt objekt för ilska/glad?" (Mindre tekniskt: "Vad är det värt att bli arg/glad över?")

Det är lätt att tänka: Både glädje och ilska är känslor och på det viset finns det i båda fallen en liknande fråga om berättigande. Men medan det i mitt tycke kan finnas goda skäl för att säga att det inte lönar sig att vara arg, eller att man är arg åt fel saker, är det åtminstone himla oklart vad det betyder att säga "Det lönar sig inte att vara glad." Eller "du är glad för fel saker" (måste tänka lite på det sista, men åtminstone skadeglädje är inte ont för att man är glad åt fel saker, typ frimärkssamlingar framom ponnyridning-fråga inte varifrån vissa exempel kommer. :) ).

Och sårbarheten i att visa glädje: Till en viss grad är det väl som obesvarad kärlek. Du hittar något otroligt fint och du vill dela glädjen över det med någon annan. Och så är den andra inte med på noterna, kanske helt ointresserad av vad du har att komma med, "Var det bara det?" (Någonting i hur förgörande de här ögonblicken är när andra vänder sig bort från oss i vår glädje, och hur rädda vi kan bli för att de gör det, rör något fundamentalt i vårt varande tillsammans. Men kanske är det bara sent.)

M. Lindman said...

C: bra kommentar!

Om skäl för att vara arg/glad. Jo - här finns en asymmetri. Om någon är förbannad väcks genast frågan: vad är det som du är förbannad över? Här frågar vi om skäl. Med glädje väcks inte den här omedelbara frågan: men varför är du så glad idag? Eller att/om det väcks kan det ibland vara problematiskt på ett sätt som skiljer sig från vad det är att ge skäl för sin ilska.

Men förstås kan det finnas fall där jag inledningsvis är förbryllad över att något gör någon så glad. Men oftast slutar det med att jag blir glad över att höra en väns entusiastiska beskrivning av något som jag inte för mitt liv skulle kunna tro att var så betydelsefullt.

Bra sagt om sårbarheten. Kanske viktigt att påminna sig om den andra sidan i sårbarheten, den grymhet som kan finnas i det där 'var det bara det?' (eller att börja dissa det som någon är glad över).

Camilla said...

Har idag tänkt att jag borde bli bättre på att förstå grymheten som vi så lätt visar varandra i små saker. Också för att bättre förstå kontrasten till det goda. Speciellt också den ondska som godheten kan väcka hos den som inte står ut med den. Också Alkibiades, men inte bara. :)