Hörde nyss en åländsk konstnär i ett radioprogram. Han gör konst om manlighet och ritualer. I slutet av intervjun sa konstnären att manligheten förändras, men att det går långsamt. Denna långsamhet beror, sa han (typ), på att det finns ett inbyggt motstånd i manligheten.
Jag har svårt att förstå vad detta egentligen kan betyda, trots att man ofta hör saker i den här stilen påstås, kanske inte som ett försvar för något, utan kanske ofta i stämningen: neutralt inlägg om hur det är ställt. Jag menar - motstånd i själva manligheten? Vad är det?
3 comments:
motstånd mot förändring (i hur man beter sig) anses i sig vara en manlig egenskap, det uppskattas bland män att man förblir som man är, och som män "alltid ha varit" eftersom det visar på en säkerhet i sig själv och en stolthet över den traditionella mannen. hos kvinnor anses det väl som mer positivt att bryta mot den traditionella rollen - alltså kvinnor emellan? kan han ha menat det här?
Jo, det kunde han kanske ha menat, och då förstår jag honom lite bättre. Om man pratar om en form av manlighet som beskriver vissa människor. Det konstiga blir kanske om man börjar tänka på manlighet som något som existerar i sig, ett slags mystifiering, så att motstånd mot förändring tänks vara ett uttryck för en abstakt och mystiskt pådrivande 'manlighet' snarare än ett problem hos konkreta människor.
det övergår alltså i frågan om det alls är meningsfullt att tänka sig en verklighet (t.ex. en mystisk manlighet) utanför de sociala överenskommelser vi har om begrepps innehåll, men som filosof torde du ju vara bekant med att alla diskussioner slutar i det träsket.
Post a Comment