om-slutet

Att ligga på sjukan, om än bara ett dygn, kan vara intressant.  Sjukhuset ligger ett kvarter från mitt hus, men livet där bildar sin alldeles egna värld (läs Måns Wadensjö!). Efter några timmar är jag som uppslukad av dess rutiner. Ligger på min säng och stirrar på det magiska morgonskenet utanför. (Ja, vi har läst Thomas Mann och vi har förläst oss på Thomas Bernhard) Jag är en närmast servil patient.

Skälet till min vistelse stavas öra. Det gavs tillfälle till reflektion kring hörandets fenomenologi. Ett hörseltest skulle göras, igen. Att lyssna på hög- och lågfrekventa pip i olika volymstyrkor är det primära, vetenskapliga testet på vad man hör. Det finns en poäng, även om den är begränsad: hör man, eller hör man inte pipet? En annan del av testet gjorde mig däremot sur. Jag ombads lyssna på ord på finska, som jag skulle upprepa efter att ha hört dem. Orden var svåra, alltså det var inte helt vanliga ord. Efter avslutat test försökte jag övertyga den stackars människan som utförde testet att fenomenologin här inte riktigt stämmer. Att reagera på ord är att reagera på ord som man förstår. Om något är ett halvhörbart abrakadabra kommer det att göra utslag i testet, dundrade jag (som för en gångs skull övergav min servila attityd). Om man viskar, om än hur tyst, "Ben & Jerry" i örat på mig, reagerar jag med större sannolikhet än om du viskar ett latinskt citat. Trumpet switchade sjukskötaren (eller vilken profession hen nu tillhör) till ett svenskt test. Jag blev förbluffad. Bland de ord jag uppfattade var nästan samtliga relaterade till jakt; älgjakt, gevär, patron osv. 

Inte utan att tänka på Rigets Dr Bondo (videnskaben!) gick jag med på att få mitt fall integrerat i något slags undervisningssituation. Detta ledde till följande. En skäggprydd gubbe - ett riktigt klassiskt finskt professorsutseende - står tillsammans med sina studenter radade runt min säng. Professorn håller ett litet anförande, ställer frågor till mig, ställer frågor till studenterna. En liten stund har jag svårt att förlika mig med tanken att detta inte är något skumt seminarium jag halkat in på. När jag ombeds ställa frågor känns det jättekonstigt att inte ställa samma slags frågor som de andra studenterna.

Läkaren som ska handleda sina studenter i medicinens mysterier är en fryntlig man. Han tycker om att använda mycket latin och svåra ord. Mach show, tycks det manas till inne i professorns huvud. Flera gånger betonar läkaren att operationer som den jag just genomgått brukar göra patienterna nöjda. När han säger det låter han som en dammsugarförsäljare. 

Före operationen delas det ut skojiga piller. Grooovy. En låttext fastnar i huvudet. Medan jag väntar på att skyfflas iväg till operationssalen funderar jag på varför jag inte är mer nervös. Stipendieansökningen kvällen innan var upprivande och jobbig. I jämförelse känns ett nedsövt möte med en skalpell nästan vänligt: förutsägbart, välmenande, personligt.

Den här vistelsen fick mig också att fundera på kön och språk.

Varför är det så, att jag finner en kvinnlig läkare mera förtroendeingivande än en manlig? Det handlar inte om "empati". Det är något annat. Att hitta dylika reaktioner hos sig själv är intressant: att kön tycks göra en skillnad i oväntade situationer, och att jag inte ens själv kan redogöra för vilken plats det har utan att råka in i riktigt korrupta tankebanor.

Jag orkar sällan insistera på att prata svenska. Att en narkosläkare talar svenska var visserligen betryggande, men så länge kommunikationen löper så har jag svårt att kräva att få tala mitt modersmål. Är jag undfallen? Det känns dock dumt att föra fram svenskan som en princip. Med en läkare talar jag gärna svenska. Saker står på spel och det är viktigt att en relativt exakt förståelse nås. Men om det gäller att snabbt få fram att nu gör min arm riktigt helvetes ont för att jag har tydligen legat tre timmar på den, då tycks min finska komma spontant (t.o.m. i en post-op, charmerande Gollumröst) och det känns löjligt att hämta en tolk för något sådant. Kanske är det dåligt att vara så pragmatisk som jag är? I vissa situationer tycker jag ändå att ingenting hänger på att kräva sin "rätt".

Efter operationen vill jag ringa ett samtal. Inte till mamma och inte till dig. Jag vill ringa Raster-Noton och fråga om jag får jobb där. Drömjobbet. Mitt öra låter som Alva Noto snarare än Sheer hellish miasma. Det är jag tacksam för.

**

Reminiscenser från att vara på sjukhus som barn: de daskigt grå rondskålarna av papp // smaken av anastesimedel i käften (det finns en viss slags karamell som påminner lite om det) // att svimma i en korridor, klänga sig fast vid ett räcke av trä // ekot av dörrar i tomma sjukhuskorridorer // att känna sig som Napoleon om man kan stå upp // knarret från sjukhussängen // en tidning prasslar diskret, inger något slags trygghet // ett matt sken i rummet på natten // sköterskor som adresserar patienter med sliskig hurtighet // fula gardiner och skynken.

**

Läkare efter läkare betonar att mitt öra är "konstigt". Inget annat ord används. Bara detta, konstigt, konstigt. Jag frestas säga: ja om jag har ett öra för det konstiga, är jag glad.