perspektiv som svarta hål

Under de senaste månaderna har jag funderat på samtal som går ut på att den ena pratar och den andra önskar att samtalspartnern skulle överge sitt perspektiv/vissa känslor. Hur svårt det kan vara att hantera sådana samtal - för båda parter. Att bli för förstående: jag är din vän, alltså måste jag ta det du säger på allvar. "Det måste ju vara bra att kunna tala om saker." Frestelsen är att man tar saker på alltför stort allvar. Men att vara någons vän handlar också om att utmana dunkla perspektiv och orättvisa känslor. Ja, jag tycker att känslor kan vara just orättvisa. Vänskap handlar inte alls om lojalitet. Det mest vänskapliga i vissa situationer är att vara helvetes brutal. För detta krävs mod. Med det avses inte att man skulle säga allt som flyger in i ens hjärna eller att t.ex. takt och lyhördhet skulle sakna betydelse. Men sådant är lätt att skriva, men svårt att leva upp till.

När de här situationerna uppstår brukar argumenterande sällan låsa upp samtalen, tycks det mig, utan gör saker bara värre. Argumenterande skjuter förbi det som är viktigt, eller i värsta fall förstärks perspektivet: man går med på det utan att märka det själv. Men också sådant som inte avses att vara argument tolkas ofta av den andra som argument. I dessa fall blir samtalet bättre först när den ena slutar upp med att betrakta det som den andra säger som ett argument. I de här låsta situationerna blir det ofta mer och mer oklart vad det är som är viktigt för någon (och att detta kan vara problemets kärna). Som bäst blir denna oklarhet något som slår båda parter, och då är det något som har hänt.

I det värsta fallet förvandlas samtalet till ett svart hål av problematiskt perspektiv som suger åt sig allt, allt, allt. Den andra parten försöker milt manövrera samtalet till något annat för att perspektivet inte ska cementeras ytterligare: det går inte längre att prata utan att ramla djupare ner i perspektivet i fråga. Under vissa av de här samtalen, om jag är den "andra" parten, den vars vän anfäktas av ett perspektiv, märker jag att jag blir tystare och tystare. Ger upp. Medan jag sitter och nästan demonstrativt håller käften önskar jag att den andra skulle inse vad hen faktiskt sitter och säger.

Det viktiga här är att rollerna lika ofta är ombytta. Vad än den andra säger, verkar det inte "relevant", ingenting tycks rå på en viss känsla, jag försöker ge en ytterligare beskrivning; den andra ställer en skeptisk fråga. Men det är kanske först efteråt som jag inser hur pass skeptisk frågan egentligen var.