Hur kan det vara så svårt?
Jag borde skriva. Jag har ju lovat. Det är idag. Klockan är mycket. Jag har ju lovat. En skiss till ett nytt kapitel ska skrivas. Det pirrar i fingrarna. Det knakar i hjärnan. Ur högtalarna kommer den sämsta musiken som någonsin gjorts (jag har en teori som stöds av modern spetsforskning om att självförtroendet växer av att filosofera till skitlyrik). Boktornet svajar hotfullt i hörnet. Och, trots att jag har lovat på heder och samvete, på kattens ära, trots att jag vet exakt vad jag borde göra, trots att jag vet att om jag inte skriver nu kommer jag att ångra det sen, trots att det egentligen är roligt och intressant att tänka på de här sakerna - trots det ....
hamnar jag här.
Jag vet inte hur.
Eftersom jag ändå inte filosoferar med min hammare kunde jag lika gärna slå sönder modemet med den.
Patetiskt.
Tillbaka till arbetet: "Marcuse var i sin tur så avogt inställd till bilen att han under sina 81 år vägrade att ta körkort."
5 comments:
vi sitter i samma båt alltså. fast det är kanske inte så trösterikt? ;)
Jag tycker att vår Akademi kunde hyra ett medium åt oss för att komma i kontakt med Simone Weil som skulle ge ett och annat råd om disciplin, arbetets rytm, nödvändighet osv. Fast det fanns ju å andra sidan inte internet på Weils tid.
Ja! Ett medium är just vad som behövs. Men mediet kunde ju då genast förtälja visdomsord utan omvägen via självdisciplin och sånt.
Javisst, låt oss lämna över filosoferandet till mediet. Ska vi ansöka om pengar från Stiftelsen för detta ändamål? Outcourcing hör ju till det moderna arbetslivet, om jag har förstått saken rätt.
Erik var å andra sidan så avogt inställd till Marcuse att han tog körkort redan vid 18 års ålder.
Post a Comment