byråkrati

Om jag hade en terapeut skulle jag troligen ligga på hennes soffa och gruva mig över byråkrati. Egentligen är det inte så ofta jag kommer i kontakt med den. Det finska samhället hör inte till det mest byråkratiserade. Ändå: när jag väl placeras framför en blankett, på skärm eller papper, anfäktas jag av dämonerna. Idag gör jag ett tappert försök att öppna ett formulär på FPA:s hemsida. I flera dagar har jag samlat krafter för att våga påbörja detta mastodontprojekt. Nu är det dags. Redan de första rutorna, att fylla i ett datum, kräver tio eller femton olika försök för att det ska sluta blinka rött. Jag tänker: ja, just så. Så småningom inser jag att jag troligen måste ansöka om något annat för att den här blanketten ens ska kunna sändas iväg. Jag måste ansöka om en försäkring för stipendiater men där uppstår nya problem. En stipendiesnutt här, en där. Det som tedde sig "strategiskt" förra året ger bekymmer nu. Satan. Bestämmer mig för att vänta lite ... måste ändå ha lite ... uppgifter som jag inte har tillgängliga här.

Men vad är det egentligen som är så jobbigt här? Är det maktlösheten? Ja, kanske mest det, en känsla av vanmakt och frustration: ingenting fungerar, jag förstår ingenting, jag kan inte ta mig vidare från punkt ett till två. Byråkrati som inte fungerar får mig att känna mig imbecill: jag kan kanske inte ens läsa innantill, jag är stendum. (Att försöka läsa Andens fenomenologi var roligt - att läsa FPA:s paragrafer är det inte) Eller ängsligheten förbunden med att något kan gå fel på vägen, och så blir det mera trassel? Eller bara vanlig, hederlig lathet och oförmåga att ta "vuxet ansvar"?

Som bäst är byråkrati klar, överskådlig (den överskådliga beskrivningen), förutsägbar och funktionell. Allt har sin plats och det är lätt att se vart man ska vända sig härnäst. Relationen mellan institutioner är betingad av klart formulerade funktioner. Alla parter tar ansvar för det som de förväntas ta ansvar för. Som värst är byråkrati ett blurr av dåligt fungerande teknik, oklara punkter, institutioner som inte samverkar med varandra utan bildar ett virrvarr av krav och förordningar. Ur detta virrvarr föds i värsta fall godtycke.

Jag har ett par kompisar som, vad det verkar, blir lite upprymda av byråkrati. De ser den som en utmaning. Jag vet inte, kanske är det för dem som att lägga pussel, att lösa en gåta, kämpa med ett korsord. Jag önskar att jag hade en sådan inställning.

.... oh, give us money.