JM Coetzee må ha ett sinne för historieberättande av rätt så traditionellt snitt. Men vad han också kan är att leka med den litterära formen. Nästan ingen av Coetzees böcker handlar om att rakt upp och ner "berätta". I Coetzees böcker problematiseras som regel direktheten i berättandet. Jag är inte någon expert på Coetzee, men av de böcker av honom jag läst är det ett intryck jag får. Det gäller inte bara för de halvfilosofiska verken Elizabeth Costello och Djurens liv, också böcker som Järnålder, Onåd och Historien om Michael K kännetecknas av en stor medvetenhet - alltför stor, enligt vissa - om denna berättandets sönderkrasade direkthet. Av Coetzees självbiografiska verk har jag tidigare läst Ungdomsår, men inte Pojkår. Det kännetecknande för den tidigare är knappast att Coetzee sätter sig vid pulpeten för att "skriva om sitt liv". Ungdomsår är en gravt självironisk bok. Det är också en mycket rolig bok.
Rolig, om det är vad man ska kalla det, är också Summertime. Boken börjar med korta dagboksanteckningar skrivna av en karaktär som vi senare får veta att heter "John Coetzee". På dagboksanteckningen följer fem intervjuer med Coetzee som en biograf gjort efter dennes död. I intervjuerna framställs Coetzee, det tidiga sjuttiotalets Coetzee, som en frånvarande person som varken är hemma i sig själv eller i världen. Coetzee vantrivs i kulturen, men är inte explicit politisk. Coetzee är ett svart hål av icke-närvaro. Bakom boksidorna kan jag höra den skäggiga författaren fnissa torrt. Liksom i Ungdomsår är det föreställningar om kön som Coetzee ger sig i kast med. Intervjupersonerna framställer "John" som en könlös, omanlig person som saknar förmåga att relatera till kvinnor. Att vara man, enligt de här rösterna, är att förhålla sig till kvinnor på ett visst sätt. Men det visar sig att alla de här beskrivningarna knakar i fogarna. Coetzee, författaren, är väldigt bra på att skärskåda uppfattningar om kön. Han är rolig och distanserad. Kanske är han för distanserad? Frågan är nämligen hur vi ska läsa den här romanen. Det kan knappast röra sig om Coetzees fryntliga lekar med hur omvärlden förstår "JM Coetzee".
Jag läser romanen som en fortsättning på ett tema som går igenom författarskapet: berättarrösternas självbedrägerier. I Summertime är det ytterst få beskrivningar som kan tas för vad de utger sig för att vara. Här finns nästan alltid en agenda, en konstig bitterhet som förvrider det som sagts, halvmedvetna försök att få en själv att framstå i en viss dager. Symptomatiskt nog nöjer sig Coetzee inte med att framställa intervjupersonernas berättelser "rakt av". En av dem, "Coetzees" kusin, kommer till tals genom en biograf som läser upp sin litterära framställning för en tvehågsen kusin som tycker att hennes berättelse blivit väl litterär. - Just här plockar den gode Coetzee fram alla sina manér. På gott och ont. Om det är någon poäng som hamras in i den här romanen är att relationen mellan litteratur och liv är motsatsen till entydig. En av biografens intervjuobjekt frågar lite syrligt varför Coetzees brev och dagböcker inte ges större plats i biografin. Biografen hänvisar till att en författare som skriver dagbok - ingenting att lita på. Men: "As documents they are valuable, of course, but if you want the truth you have to go behind the fictions they elaborate and hear from people who knew him directly in the flesh." Coetzees LOL! finns naturligtvis inskrivet här.
När jag läst romanen klart funderar jag på en sak som Weil skrivit, att det goda inte ses som lika litterärt intressant som det onda. Samma tycks gälla något slags skepticism - den tycks alltid litterärt spännande, för att hos många författare inte bara bli ett litterärt grepp, utan också inta skepnaden av något slags filosofiskt perspektiv på hur svårigheter mellan människor ser ut. Att läsa Summertime, som är en nog så god roman med ett antal träffande och plågsamma beskrivningar, är i ett avseende väldigt frustrerande. Vilka svårigheter är det som beskrivs här? Att vi alla kommer till korta när det gäller att visa oss själva och andra som vi är? Att vi aldrig "kommer att förstå varandra"? Ensamhetsspåret löper genom författarskapet, som ett både moraliskt och politiskt tema. Coetzee skildrar ensamhet både som något självvalt och som en tragedi.
Eller kanske ska romanen framför allt läsas som en betraktelse över litteraturen och författaren. Vi får här en ytterst ironisk glimt av hur fel det kan gå då en uppblåst biograf börjar gräva i en författares liv på jakt efter "sanningen". Coetzees roman gör en grimas åt sin läsare: sanningen om vad då? Här är Coetzee mycket skarp, om än kanske något övertydlig ibland. Som jag redan antytt finns det också en tendens att säga att allt liv har ett drag av fiktion, något jag finner förvirrat på ett antal olika sätt. Kopplingen mellan den skeptiska hållning som Coetzee intar i relation till litteraturen till hur han ser på mänskliga relationer är också ett spår som vi känner igen från flera andra böcker, i synnerhet Elizabeth Costello.
8 comments:
Härlig recension – jag gillar många punkter men också meningen ”Coetzee är ett svart hål av icke-närvaro.” Vad är det man saknar av den frånvarande huvudpersonen? Det känns som om man skulle vilja ha en beskrivning av hur han verkligen är, att han är manlig (eller mänsklig) på sitt sätt. Det känns som om det finns något missuppfattat, något som lyser fram genom flera av berättelserna. Det är nästan något motsägelsefullt att vara missförstådd av sina fem närmaste vänner, och det vore absolut tragiskt. Ens sanna jag finns väl inte i det man skriver, bortklippt från ens personliga relationer. Dessutom finns ju tanken om att man spelar olika roller – man är en persona i umgänget med sina kollegor, en annan med sin älskarinna.
Tack!
Men om man hade fått en kontrast till dessa mer eller mindre problematiska beskrivningarna - hade Summertime inte varit en väldigt annorlunda bok då? Coetzee drar ju verkligen det här till sin spets, genom att i början av boken, och helt i slutet, inkludera "dagboksanteckningar" - men man ser ju att de här också är något slags litterära utkast, inte "wie es gewesen ist".
[ps om någon är intresserad av att fördjupa sig i hur C ser på självbedrägeri och bekännelser rekommenderar jag några av hans akademiska essäer, han har bla skrivit om Rousseau & Dostojevskij vill jag minnas - där blir det klart hur skeptisk C är till möjligheten att ge en "sann beskrivning" av sig själv - se essäsamlingen Doubling the Point]
Men håller förstås med dig om att det är något tragiskt att vara missförstådd av sina vänner. Här kan man fundera på om C:s övergripande perspektiv på mänskliga relationer får tag i vad den tragiken kan handla om?=
Sen är förstås en filosofisk - viktig - fråga om vad det är man frågar när man frågar vem någon "egentligen" är. Ett lite slött, men delvis riktigt, sätt att svara är väl att det åtminstone inte är en epistemologisk fråga (och där tror jag C håller med) utan det handlar om moraliska perspektiv både på mig själv och hur andra reagerar på/beskriver mig.
Ja, alla beskrivningar är väl alltid mer eller mindre problematiska. (Och då kan man inte ge en slutgiltig beskrivning som kontrast.) Men lyckas de olika berättelserna gå ihop? Det är ju en person som är centrum, men som man inte riktigt får tag på. Varför får man inte tag på honom? Det är märkligt att C:s skrivande inte förekommer speciellt tydligt någonstans, som om han har ett hemligt liv. Det känns hela tiden som att det är en stor bit av C som fattas - kanske hans skrivande, hans författarliv?
Om att inte få det att gå ihop: här kan man väl hitta liknande exempel från verkliga livet? Att människor ger olika beskrivningar av en viss människa? - Men om man drar för långt på den poängen tror jag att man hamnar i något slags skepticism såväl som en konstig estetisering av människor. Vad jag menar är: i verkliga livet, när någon verkar svår att förstå, framträder ju detta inte som något allmänt förståelseproblem, utan som ett relationsproblem (kanske?).
Fast kanske rör jag mig för långt från vad du faktiskt undrade?
Om skrivande:
En tolkning av boken är kanske att Coetzee säger att privatlivet och skrivandet inte är relaterade på något självklart sätt, så att man i hans "privata liv" (vilket vi ju bara får ytterst problematiska bilder av) inte har något att hämta för att förstå hans verk? Biografen i romanen verkar ju vara ute efter snaskiga detaljer, kanske inte intresserad av Cs romaner överhuvudtaget, bara av "Coetzees kvinnor".
I de passager som Coetzees romaner kommer upp blir det oftast lite ironiskt; någon har inte läst dem, eller läst och tänkt på sig själv.
Men om Coetzee vill särskilja liv och skrivande, hur ska man förstå det?
Jag fick uppfattningen att många av personerna i boken inte var öppna för JC, utan att de såg honom ur sitt specifika och inskränkta perspektiv. Men detta innebär ju inte att de inte säger något om JC, hur de har uppfattat honom. Jag tycker man får en känsla för JCs ”omanlighet”, även om den kommer fram genom kvinnornas negativa missuppfattningar av JC. Det känns viktigt att vi får flera kompletterande beskrivningar som leder läsarens förståelse i rätt riktning. Men jag tycker att det är så mycket som fattas av JC för att det är oklart vad som är viktigt för honom i livet. Kvinnorna är inte oviktiga, men t.ex. skrivandet skymtar någonstans i bakgrunden som väldigt viktigt. Det är ju inte säkert på att man skulle få syn på det genom dagboksanteckningar.
Du har nog rätt i att ”inte förstå någon” inte är ett allmänt förståelseproblem, utan att det oftare uttrycker något om relationen (eller om en person).
Jag vet inte varför han vill skilja på liv och skrivande. Visst, verket står för sig själv. Winch skriver att yttre fakta om konstnären i vissa fall (men inte alltid) kan bidra till verkets mening och att kunskap om sådana fakta kan fördjupa vår förståelse av verket. (Att Minh-Ha förväntades spela in en film i en etnologisk tradition kan ge djupare förståelse varför ”Assemblage” ser ut som den gör.)
Jag är inte säker på om jag förstår vad du menar med "omanlighet". Förvisso: det är ett perspektiv som tas upp av bokens karaktärer. Men det är ett steg ytterligare att ta det som en neutral beskrivning av en människa, antingen är man omanlig eller så är man manlig. Jag har mycket svårt att ens föreställa mig "omanlig" som en beskrivning som inte handlar om agendor. --- Mao: jag tror absolut inte att vi kan dra några slutsatser öht om hur Coetzee ser på sin manlighet/brist på manlighet.
Vad som jag dock tycker att framkommer glasklart i boken är att Coetzee besitter förmågan att ironisera över korrupta beskrivningar av kön, "att vara omanlig", "att vara man handlar om att relatera till Kvinnor på ett visst sätt", "antingen är en man manlig eller omanlig", "att vara intresserad av Kvinnor", "han tycks inte vara intresserad av Kvinnor alltså kanske han är bög?" osv.
Gällande kompletterande beskrivningar: jag tror att själva begreppet om kompletterande beskrivning måste ses som ytterst sammanhangsbunden. Vad är det man letar efter för beskrivning? Gör man en brottsprofil? Vill man söka självbekräftelse? Vill man ta reda på hur en författares liv står i relation till hennes verk? Vill vi se huruvida det finns en yta som krackelerar?
Intressant om Winch!
JC (bokens John Coetzee) framstår som ”omanlig” för kvinnorna. För Adriana (den brasilianska dansösen) innebär det att hon inte kan förstå hur John kan vara attraktiv för andra än små skolflickor. ”Manlighet” för henne är något man förhärdas till genom en tid i ett brasilianskt fängelse. Hon ser inte hur en person som inte har en sådan hårdhet kan vara attraktiv som möjlig partner. (Jag minns inte riktigt hur de andra kvinnorna funderade över hans omanlighet.) Ifall man vore nära vän med Adriana kanske man kunde kritisera henne för att hon tycker att bara f.d. fångar kan vara attraktiva, annars kanske man får lämna det öppet, så att hon får tycka om de män hon vill. Att säga att hon har en korrupt syn på manlighet är väl ett uttryck för att man själv inte delar den synen och att man önskar att läsare av den här bloggen inte kommer att dela den synen. Jag håller med om att han använder ironi i deras upplevelser av manlighet. Jag skulle gissa att verklighetens Coetzee känner sig ganska säker i sin roll som människa och man. Ifall någon har problem med att han är ”omanlig” i den bemärkelsen bokens kvinnor menar så tror jag att han skulle låta den personen ”äga problemet”. Ifall Coetzee inte är någorlunda säker så får man läsa ironiseringarna över andras könsuppfattningar som något som skulle kunna vara en korrekt kritik. Det hade ju varit förvånande om Coetzee efter boken smugglade knark i Brasilien, för att bli en ”riktig man” i fängelse där.
Jag förstår inte riktigt vad du menar med ”agendor”? När du säger så tänker jag på att personen har ett medvetet, normativt mål med att kalla något ”omanligt”, är det så du menar?
Det du skriver om sammanhangsbundna kompletterande beskrivningar låter bra! Jag antar att Coetzee ger kompletterande beskrivningar bland annat för att visa att de kan vara snedvridande, och att det inte finns ett ultimat sant perspektiv (inte ens dagboksförfattarens). Just för att väcka en diskussion och reflektion över olika perspektiv och deras eventuella snedvridning. Men inte bara därför, för det syftet kunde han ha skrivit om något annat än nobelprisförfattaren JC. Vilket är sammanhanget här?
Jo, jag tänker nog att användningen av ett begrepp som "omanlig" (liksom de andra jag nämnde i förra inlägget) är kopplade till en stark normativitet, här: en idé om normativ manlighet. Tex är det inte någon som säger att prinsessan Diana är omanlig eller att Dolph Lundgren är omanlig (åtminstone har jag inte hört det). Om det är så begreppet faktiskt används - i samband med normativa och maktförbundna idéer om kön/sexualitet - då tycker jag att det är annorlunda än att tala om preferenser för det ena eller det andra, vad jag eller någon annan råkar tycka. Alltså: vilka drag görs med begreppet "omanlig"? (Däremot tror jag säkert att det finns sätt att leka med/dekontextualisera begreppet, som att ge "sissy" en positiv innebörd - men det är i så fall begripligt mot bakgrund av _något_).
Om kompletterande beskrivningar: jag tror som du att det handlar om att visa på hur det inte finns någon yttersta neutral beskrivning. Att han gör det genom att använda sitt eget namn kan ju vara ett humoristiskt sätt att säga: "sluta peta i mitt liv nyfikna journalister! Ni kommer ändå bara att hitta vad ni själva vill hitta!" Fast det kan säkert finnas flera andra skäl.
Post a Comment