(Undantagsvis skriver jag om en film här, och inte på filmbloggen, som på sistone snöat in sig mer än tillräckligt på fyrtiotalet)
"Finnish men in sauna, speaking straight from the heart."
På en trevligt arrangerad filmfestival i Åbo ser jag den finska dokumentären Miesten vuoro. Jag hade inte läst något om filmen innan. Jag vet inte om jag hade sett filmen annorlunda om jag gjort det, men nu hade jag åtminstone inga negativa förväntningar när jag gick och tittade på den.
Miesten vuoro (regi: J Berghäll/ M Hotakainen) är en dokumentär från 2010. Filmen har en ytterst starkt präglad agenda. Denna agenda syns i filmen på en mängd olika sätt. På ett ytplan går dokumentären ut på att följa med män (alla är de vita) som badar bastu tillsammans, "Männens tur". Därför är det förvirrande att första scenen visar en man som badar med en kvinna. På ett inte alltid trovärdigt sätt regisseras människorna i filmen att berätta om sig själva - man sätter sig ner och genast har man hittat fram till en mycket känsloladdad berättelse.
Huvudregeln är att det är tragiska livsberättelser om ensamhet som rullas upp. Filmen skildrar män som förlorat sina barn under olika omständigheter, män som sörjer sina döda fruar (men en berättar faktiskt om hur han hittat en ny partner!), våldsamma fäder, en man minns sin far, en annan berättar om livet på kåken. Männen gråter en tår. Deras samtalspartners tiger mest. I några scener ska stämningen "lättas upp", lite mera absurt material används. Poängen tycks vara: i bastun kommer den annars inbundna och känslofrämmande finska mannen till tals. I bastun, tillsammans med sina ödesbröder, kan mannen prata om det allra mest privata; här kan han prata om känslor, om det som gör ont. Filmen tillägnas alla finska män. Tanken med filmen är antagligen att här ska vi få se den finska mannen som vi aldrig sett honom förr, avklädd inpå bara skinnet, sårbar. Här ska vi få syn på något som många finska män har gemensamt. Vi inges också föreställningen att här har vi en film där mannen möter en sympatisk uttolkare som vill honom väl, vill lyssna och förstå. Jag läser någonstans att regissörerna sagt att de vill göra en film där män inte avbryts - javisst, det kan i och för sig vara behjärtansvärt, men det kan ske till priset av självsentimentalitet som framställs kritik- och sammanhangslöst.
Om poängen verkligen är att män inte kan öppna sig annat än för andra män i en specifik omgivning - hur ska det förstås? Eller är det jag som övertolkar filmen på denna punkt?
När det inte är nakna män i bild filmas stämningsfulla landskap - oftast lappländska, eller något som ska förefalla "urfinskt" - mäktiga sjöar, skogar och myrar. Musiken som slår följe med de här naturbilderna är lika "stämningsfull" (och gravt fantasilös, precis som bilderna från naturen - som ölreklam). Någon enstaka bild fångar öde stadsmiljöer. Ni gissade rätt. Landskapen är karga och ensliga. Precis som det idogt svajande trädet är den finska mannen.... Jag klarar inte av att skriva slutet på den meningen.
En viktig fråga som kom upp efter filmen var om det vore möjligt att göra en liknande film om bastubadande kvinnor. Flera svarade att knappast är det genomförbart, eftersom väl ingen kan se förbi kvinnlig nakenhet. Vidare sa någon: ja, manlig nakenhet är liksom .... oskyldig. Det här är en gammal skitidé: på film är manlig nakenhet komisk eller oskyldig - men när kvinnor inte har kläder på sig är det alltid, undantagslöst, erotiskt, oavsett vilken situation hon ingår i.
Hade Miesten vuoro bestått av någon enskild berättelse hade den varit relativt OK, tror jag. En sympatisk variant av filmen hade varit att låta bastubadare prata på om vad det nu pratas om i bastun; schlager, traktorer, jobbet, en jävlig granne, något som gått på teve - vad vet jag. Om berättelserna verkligen hade fått stå för sig själva hade det kunnat bli en fin, vardaglig liten film.
Men nu blir den en vagt nationalistisk berättelse som vi alla har hört miljarder gånger förr: det är synd om mannen, speciellt den finska. När mannen tiger är det synd om honom för att han är så hämmad. När han pratar är det lika synd om honom för då får vi insikt om det avgrundsdjupa Mörker som blottläggs. Filmen rullar sig i klichéer, trots att avsikten säkert är att skingra myten om mannen utan känslor: det är bara det att de manliga känslorna skildras lika klichémässigt som de klichéer man (till synes) överger. De enskilda berättelserna - som staplade på varandra börjar kännas regisserade - förlorar all sin enskildhet. Filmen handlar inte om riktiga människor. Filmen handlar om Den Finska Mannen.
Sammanfattningsvis:
Jag är trött på "den finska mannen".
Jag trött på "att män också måste bli förstådda" för män "har det också svårt".
Och jag är innerligt trött på det "manliga mörkret".
Det finns absolut ingenting att hämta i "den finska mannen" förutom unken nationalism, sexism och könsdikotomisering.
6 comments:
"Jag trött på "att män också måste bli förstådda" för män "har det också svårt"."
Är det för att det är självklart att män också har det svårt? Eller är det för att män redan är förstådda och män borde bara fatta det? Eller är det för att män inte verkligen "har det också svårt"? Alltså vad är du trött på?
Själv skulle jag säga att det är ordet "också" som är felet. Bland annat. Men M. Lindman kan nog ge ett mer genomtänkt svar.
För att inte tala om Weininger.
Alla möjliga personer har det svårt.
Dock finns det ett sätt att gestalta på vilket sätt människor har det svårt som är problematiskt.
Alla möjliga personer blir förstådda och missförstådda. Och samma sak gäller där: hur gestaltas det. I den här filmen Miesten vuoro finns ett drag som ansluter till en vanlig diskurs kring att Mäns problem förtigs - genom feminismen t.ex (vilket inte sägs i filmen men det brukar ingå i diskursen).
Svårigheter kan ha med könadhet att göra. T.ex. kan manlighet vara lika förtryckande som kvinnlighet.
Mitt problem med "män har det också svårt" är framför allt tonen - en förorättad, gnällig ton som sällan gör explicit exakt vad det är som är så svårt med "att vara man". Och ibland: som att "vara man" är en sak (något som filmen delvis tycktes gå med på).
Frågan "är män förstådda?" tycker jag befinner sig på nonsensfronten (liksom "är kvinnor förstådda?). Jag förstår den inte.
Tyckte om din recension och jag håller med om det mesta.
När filmen kom ut läste jag några recensioner, skrivna av kvinnor, var dom skrev att dom förstod män bättre efter att ha sett filmen. Ena recensenten hade rekommenderat filmen åt sina kvinnliga vänner för hon trodde att dom skulle också förstå män bättre efter att ha sett filmen. Oroande om man verkligen förstår män bättre efter en sådan gestaltning.
Jag förstod ingenting bättre, förutom att man kan ha en björn som husdjur.
"Oroande om man verkligen förstår män bättre efter en sådan gestaltning."
...Man har stora problem om man verkligen har svårigheter att förstå människor bara för att de är män.
Matias: just det. Ungefär vad jag fattade av filmen också. Björnar är starka.
Håller helt med dig att det är något jättekonstigt om denna film skulle lära en något om människor. Och håller med det sista också: att säga att man inte förstår någon pga att den är man/kvinna är bisarrt.
Post a Comment