ur sjukdagboken

Det snurrar i huvudet. Kanske som en robust bakfylla, men inte riktigt. I nästan en vecka har det varit så. Konstigt nog är det inte skrämmande. Tvärtom, nästan. Jag sover mest. Lagar mat. Äter maten. En snäll vän tittar in. Jag pratar med vännen. Det är stillsamt och bra. Vännen går hem. Jag sover igen. Kaffebryggaren kommunicerar från sitt hörn. Ser dålig film, som jag ibland somnar ifrån. Det är all right. Igår gav jag mig ut på en expedition. Butiken. Fyra hundra meter tornade plötsligt upp sig som en oändlig sträcka. Allting klätt i grått. Världen skvalpar omkring i synfältet. Jag tar stöd mot något osynligt, manövrerar. Någon tittar på mig. Jag raglar som en fyllbult. Det gör mig inget. Blodet pumpar i tinningarna, i kroppen, överallt. Uppför backen. Uppe på backen, krympande snöhögar, bilarna som alltid står här, den blågröna, vid min port, en snäll alkis rumlar ut från dörren, jag blir alltid glad när jag ser honom // Hemma. Jag hör blodet pipa, vissla, rassla, sorla, tjuta, mullra. Idag sipprar solen in genom fönstret. Ljuset strös runt på olika ytor i lägenheten. Det är fint. Jag luktar på luften i fönstret, sniffar vår rakt upp i hjärnan. Jag är inte den som lätt blir rastlös. Att göra ingenting stör mig inte. Tänker på den fasa som finns i min fars tonfall när han säger "sitta på en stol". För honom är det ett öde värre en döden. Sitta på en stol, förhindrad. Jag sitter på en stol, ligger i en fåtölj, slafar i en säng - och mår alldeles utmärkt, förutom den desorienterade känslan i huvudet.