Mad men

I senaste numret av New York Review of Books ingår en mycket kritisk essä om Mad men. Seriens skådespeleri beskrivs som amatörmässigt eller medelmåttigt. Manuset är dåligt. Istället för att vara ett drama följer serien såpoperans mönster. Och framför allt: Mad men ger ingen möjlighet att reflektera kring de "frågor" som tas upp; istället presenteras en nidbild av sextiotalet. Tänk, så elaka och obildade folk var förr. Ju fler säsonger jag sett av serien, desto mera kritisk blir jag. Ändå tycker jag att artikeln delvis skjuter förbi målet. Främst av allt: jag tycker inte att Mad men på något sätt skulle påstå att "det var enklare förr". Poängen är inte, såsom jag ser det, att säga att ja, förr kunde man ta sig en drink på jobbet, till och med före frukost, och ingen satte fast en för sexistiska kommentarer. När serien är som bäst - den är inte alltid bra - visar den på de konflikter som finns inom den värld som serien målar upp: arbete och fritid, konsumtion, kön, "att skapa sig själv" - inget av detta presenteras i ett sådant ljus att det skulle verka som om karaktärerna är passiva brickor i en helt abstrakt "mentalitet". Skribenten i NYRoB får det dock att se ut så. Jag är av annan åsikt, och det är detta som får mig att kolla vidare på Mad men.