fiktiva städer

Nästan varje natt drömmer jag att jag rör mig i olika urbana miljöer: att jag är försenad, att jag planlöst driver omkring, att jag letar efter något, att jag väntar på något och måste få tiden att gå.

Det som är fascinerande med de här drömmarna är den upprepning, den känsla av det bekanta som hela tiden förekommer i dem. I drömmen återkommer jag till en fiktiv mataffär i Helsingfors (som kopplas till en dold, futuristisk järnvägstunnel), en oändligt komplicerad flygplats med olika gångar, små rum och prång, ett slitet kvarter av Åbo där jag äter pizza i drömmen, en aveny i Moskva som korsas av en gata som slutar i ett monumentalt hav av blommor, en monstermotorväg i USA (där jag aldrig varit, men ofta är jag i USA och Vitryssland - samtidigt), en ful promenadgata i Stockholm, en bullrig trafikled i London, en snirklande strandgata i Mariehamn. Rätt ofta drömmer jag att det bredvid mitt hus finns ett gigantiskt glaskomplex, som alltid ser ut på samma sätt - eller nästan. Häromnatten drömde jag att jag var i Budapest. Jag sade åt någon: "Jag brukar drömma att jag är här." 

Kanske jag tänker på det här för att Bo Carpelan är död. Han var bra på att beskriva sådana saker.