fredagsmys med Elfriede J

Jag läser Älskarinnorna. Jelinek publicerade den år 1975. Precis som år 1985 och 2005 är Jelinek förbannad. Hon skriver om paula och brigitte. paula är en lantis. Hon drömmer om att bli sömmerska. Mest drömmer hon om Kärleken. brigitte jobbar på fabrik. Arbetet är tråkigt, men renligt. Mest drömmer hon om Kärleken (/kök och soffgrupp, liten hemmabar, mannens affär). Boken manglar igenom veckotidningsspråk, blandat med krassa påståenden. I vanlig ordning är Jelinek torr, metodisk och helvetiskt rolig. Det finns få, om ens några, öppningar. Det är en sluten värld hon skriver om. En värld som kramar livet ur sina invånare. Jelinek använder absolut inte humor för att lätta upp stämningen en smula. Hon använder den som ett knytnävsslag.
 
Jelinek skriver om de här arbetande kvinnorna. På fabriken arbetar de. Det är något tillfälligt, en syssla. För männen är arbetet ett liv: kvinnoödet är ett annat arbete, dubbelarbete, trippelarbete. I kärlekens arbete krävs en total uppmärksamhet. Ett livslångt offer, ett ständigt svävande mellan liv och död (mest död), ett blickande fram mot en framtid som förintar sig själv.

man får nu bara inte glömma nutiden för all framtid. men man får naturligtvis inte heller (ett graverande fel!) för en ren nutid släppa framtiden helt ur sikte.
paulas nutid är inte längre sömmerskearbetet, paulas nutid är kärleken till erich, som dessutom kommer att räcka för all framtid.
eftersom kärleken alltså är det verkliga livet måste paulas nutids, overkliga liv förändras så att det blir mera verkligt och fyllt av kärlek. och då gör man så här:
du, erich, du har väl ofta sett på bio att ovanliga saker kan hända mellan ovanliga personer, som till exempel att det uppstår en ovanlig kärlek. vi måste alltså bara vara ovanliga och se vad som händer. vanliga är alla människor runt oss som bara arbetar och arbetar. vi är ovanliga som bara arbetar och arbetar och samtidigt älskar varandra. vi behöver inte längre leta efter det ovanliga, eftersom vi redan har det: vår kärlek.

De här kvinnorna väntar på sina Öden. De har kvinnoöden. Surfar man på ordet "kvinnoöde" kommer Jelineks roman till liv. 40700 träffar. Mansöde ger 127 (och ett rött streck i stavningskontrollen). Menade du mans öde? Nä. Kvinnors liv beror på omständigheterna. Män skapar sina omständigheter. En bloggare skriver vasst om hur till och med Sara Stridsberg skriver kvinnoöden enligt någon jury. Vad hade Valerie Solanas tänkt om att bli kallad kvinnoöde? Jo: i en värld som denna görs kvinnor till grönsaker. Män görs till grönsaker med självförtroende. Jag misstänker att Jelinek skulle skriva under på det.

På en bild, som är från hennes 80-årsdag 1943, sitter Annette vid sin spinnrock. Året därpå dog hon i lunginflammation och hennes hem, där hon bott sedan 1919, såldes. - Jag visste en del om henne, som att hon hade varit gift med en greve och hade ett synnerligen kringfackande liv bakom sig, men egentligen inget mera. I centrum står den unga Hulda, en liten kulla som är född i ”fjöset” där familjen bor samman med kreaturen, för värmens skull. Outtalade yttre krav, religiösa vanföreställningar, skuldkänslor och en benägenhet att gå mot sin egen inre röst, leder till starka slitningar i den unga kvinnans själsliv. Samma år gifter hon sig med Sigfrid Larsson, en robust hamnarbetare med stor livsaptit, särskilt på kvinnor och på dryck. Maria kommer att föda sju barn och utstå mycket men också välsignas med mycket. vi får följa Julies öden genom förälskelsen, giftermålet, familjelivet på släktgården och fram till dess hennes barn är vuxna. Vad hon tyckte och tänkte och vad hon varit med om. Vad hon egentligen såg när hon tittade ut genom köksfönstret i lägenheten i Skövde. Kvinnan hade drabbats av polio när hon var 12 år och av den anledningen blivit förlamad från midjan och neråt.

Det ord som återkommer när det gäller kvinnoöden är att de är fängslande. Jag är glad att det finns Elfriede Jelinek.

PS: Horace Es inledning till boken är bra.